Wilhelm Peterson-Berger 1867 – 1942. “Musikfynd i P.-B:s lönnlåda”.
2019 Caprice Records, Stockholm, Sweden.
Av Nils-Göran Olve
I de flesta fall rymmer varje volym ett flertal cd och utförliga texter av Åhlén, som oftast är minst lika värdefulla som upptagningarna. Till exempel har han kartlagt svenska stråkkvartetter, pianister och körer. Flera volymer i serien ägnas särskilda tonsättare, och på andra skivmärken finns dessutom antologier med till exempel dirigenten Tor Manns Nielsen-inspelningar, violinisten Endré Wolf och alla bevarade inspelningar av Armas Järnefelt. Totalt måste det röra sig om långt mer än 100 cd.
Den senaste utgåvan dök upp tidigare i vår (2019) och var möjligen från början ämnad som en 150-årshyllning till Wilhelm Peterson-Berger, född 1867.
Ytterligare fynd och en utdragen produktionstid gör att vi har fått vänta, och det är väl oklart hur många som numera ägnar signaturen P.-B. så många tankar.
Musiklyssnare känner säkert igen några bland pianostyckena Frösöblomster – totalt 21 stycken – och även kanske några av hans mer ambitiösa pianoverk liksom hans utmärkta sånger för solo eller kör. De fem symfonierna eller violinkonserten går visserligen lätt att få tag i på skiva, men de spelas sällan. Ännu värre är det förstås för de fem operorna. Den sista, Adils och Elisiv, gavs konsertant av Stockholmsoperan i januari 2017, gick då i radio och kan därför avlyssnas. Men har något operahus satt upp någon bland dem sceniskt sedan just Adils fick sin premiär på samma scen 1924?
Det är också osäkert om någon av dem håller för att tas fram. I sina större verk kan Peterson-Berger framstå som föråldrad, bombastisk och utmanande storsvensk. Jag väljer orden med omsorg och tänker att recensenten P.-B. säkert skulle ha skrivit något mycket elakare, ifall han levt i dag och det gällt en kollega. Förutom för hans mindre verk är det minnet av den elake Peterson-Arger som levt kvar.
Läser man hans kritik – jag har två volymer i hans eget urval från 1923 – så är det dock snarare den ironiskt nedlåtande besserwissern som träder fram. Han är ofta rolig att läsa, som när han skriver så här om den svenska premiären på Puccinis Bohème 1901:
”Aldrig har undertecknad sett verismen, detta konstens slavuppror, i mer avskräckande och själlös gestalt än i denna librett … Den förefaller denna gång farligare än förr, emedan den är förbunden med en skickligt gjord och åtminstone för en gång rätt roande musik. Men bakom det hela grinar ändå den hemska masken: urartning och stupiditet.”
Urartning och stupiditet därför att musikdrama bör vara något annat än flyktig underhållning: i Wagners efterföljd belysa filosofi och livshållning – germanskt snarare än välskt. Men P.-B. kritiserar även sina generationskamraters härmande av Wagner och Richard Strauss, och tycker att den senare är skicklig men tom på innehåll. Den nationella operainstitutionen bör odla värdigare ting, som Wagner i original och musikdramer – till exempel de han själv skriver. Den bästa, Arnljot, kallar han helt enkelt ”handling”.
“Arnljot”
I den nya Caprice-utgåvan (3 cd, CAP 21910) upptar dess akt 1 och 2 (av tre) två tredjedelar av utrymmet.
I jämnt ett halvsekel, 1910–1960, sågs Arnljot som Sveriges nationalopera – ett verk som ”hör till det bästa som Norden har på detta område, framför allt genom den vida andliga horisonten och dramats allmänmänskligt betydelsefulla konflikter” (Julius Rabe i första delen av Radiotjänsts operabok 1941).
Verket speglar tidens nationalromantiskt rotade intresse för vikingatid och den brytning mellan å ena sidan släktlojaliteter och asatro, å andra sidan nationsbyggande och kristendom, som man uppfattade präglade den. När Rabe skrev om Arnljot uppfattades nog dess centralgestalt, en jämtländsk hövding, som en föredömlig gestalt. Han går sin egen väg, stark, rättrådig och utåt framgångsrik – om än hetsig och mer kluven i sina övertygelser än han vill visa.
Efter 1960 har Thorolf Janssons vackra originaldekor till akt 2 några gånger tagits fram vid särskilda minnesföreställningar, senast 2010 vid verkets hundraårsjubileum. Då dirigerade Tobias Ringborg, och säkert funderade Operans ledning då och tidigare på om hela Arnljot var värd en nyuppsättning. Musiken har åtminstone sträckvis kvaliteter, dramat ger intressant inblick i hur man för hundra år sedan såg på vår historia, och de konflikter det handlar om har ny relevans i dag.
Det går nämligen att tolka in saker i det som P.-B. bara antyder, och kanske inte var helt medveten om.
Göran Gademan kallar i sin Operahistoria titelrollen för ”ett självporträtt av den missförstådde hjälten, som till slut vinner upprättelse”. Medan Arnljot varit ute på vikingafärder har hans fästmö Gunhild gift sig med Gudfast, som ljugit för henne om varför Arnljot inte kommit hem som han lovat. På tinget antyder Gudfast att Arnljot vore homosexuell, varvid Arnljot bryter tingsfriden och stöter ned sin rival. Arnljot blir fredlös.
Kanske har den livslånge ungkarlen Peterson-Berger själv fått höra att kvinnorna ”veta knappt, om du själv är karl eller kvinna”, som Gudfast säger. Men temat finns enligt Åhlén även i en av hans litterära förlagor som beskriver Arnljot.
Det sexuella spåret tycks mig dock mindre viktigt när det gäller Arnljots relevans för vår tid. Gamla traditioner, individ kontra samhälle, naturen som ram och livsförutsättning – visst finns det innehåll i operan som går att nytolka. Men helst utan att vildmarkskänslan byts ut mot en modern förort och Arnljot görs till grönavågare eller ”preppy” i sin relativa ensamhet nedanför Åreskutan. För mig handlar Arnljot om individ kontra gemenskap, och vilken gemenskap som är viktig för individen – ny tro eller gammal, släktens anspråk eller något man själv väljer – mycket mer än vad som skedde på 1020-talet.
För den sturske Arnljot är egentligen en tvekande själ. Det är som om stämningarna vid sekelskiftet 1900, utan att det var P.-B.:s avsikt, fyllt Arnljot och operan med tvivel. De gör att han inte passar in och söker sig till ensam exil i Jämtlands skogar, och får honom sedan att ansluta sig till den norske kung Olav.
Verkets långa dialoger kan kännas alltför stolpiga och rollkaraktärerna stereotypa. Ibland liknar rytm och melodi hur utlänningar brukar parodiera vårt språk, med mycket växlingar i tonhöjd och framhävda konsonanter. Då bör vi minnas att tidens offentliga språk skulle vara tydligt, inte minst på teaterscenen. Våra ideal för hur samtal bör återges naturalistiskt och familjärt fanns inte, allra minst för sjungna ord, och operapubliken kunde förstås ännu inte läsa med på någon textmaskin.
Och här och var rymmer musiken vackert naturlyriska orkesterställen och lyckade lyriska partier som hälsningssången och Vainos sånger. I dag är det dessa som någon gång framförs separat. Hela andra akten har en betvingande skönhet, om man engagerar sig i skeendet och lyssnar även till orkestern genom 1942 års bristfälliga återgivning av den.
Arnljot har funnits på lp från en av de sista föreställningarna 1960, och på cd i utdrag (Sterling – från en HMV-lp med Erland Hagegård inspelad 1973). När jag ovan citerade Rabes omdöme 1941 var det för att vi i den nya cd-boxen kan höra den tolkning av verket som hans läsare kunde lyssna till via sina radioapparater året efter, 1942. Första och andra akterna av Arnljot sändes från Operan vid två olika tillfällen med Sigurd Björling i titelrollen och Nils Grevillius som dirigent. För oss som hörde Sigurd sent i hans karriär är det lätt att glömma att han här ännu inte fyllt 35 och var ny i rollen, som han skulle äga ensam så länge verket spelades. Men 1949–60 gavs Arnljot förkortad och omorkestrerad av Stig Rybrant, så det är 1942-upptagningen man ska lyssna på om man vill komma helt nära tonsättarens avsikter.
Säkert satt P.-B. hemma på Frösön och lyssnade. Jag tror han var nöjd med hur verket här verkligen låter som en ”handling”, där 1942 års artister artikulerar även repliker som för oss kan låta antikverade med stor övertygelse. Här sägs något viktigt och alla låter medvetna om att det är ett nationellt mästerverk man framför. Att kriget pågick i våra grannländer, inklusive Norge där sista akten utspelas, var säkert också något som präglade framförandet. Arnljot, eller noga räknat 2 timmar och 7 minuter av den – sista akten saknas –, har legat och väntat i radioarkivet i 77 år, och givetvis är ljudet trots Carl-Gunnar Åhléns ”tvätt” inte idealiskt. Men skärper man öronen och använder häftets synopsis, eller ännu bättre det libretto som fanns i lp-utgåvan av 1960 års föreställning, så fångar ”handlingen” och rollkaraktärerna får liv.
Den som är intresserad av autentisk tradition kan också fascineras av hur sångarna ofta kommer nära ett slags ”Sprechgesang” i sina recitativ – ett mellanting mellan talrepliker och sång, avsett att understryka förvåning eller impulsivitet när vissa nyckelrepliker uttalas.
Som bonus får vi höra skådespelerskan Maria Schildknecht deklamera fem minuter ur Arnljot, inspelat av Åhlén hemma hos 93-åringen 1974. Redan 1907, innan musiken hade kommit till, framförde hon texten tillsammans med författaren/tonsättaren på klaver. Även utan musik är hennes tonfall bortåt sjuttio år senare nästan lika uttrycksfulla som Sigurd Björlings och Helga Görlins i föreställningen från 1942. I den kan man också höra det mest omfattande bevarade provet på Irma Björck (1898-1993) som sjunger Gunhild. Björck var vid den här tiden regerande Brünnhilde på Stockholmsoperan, en roll där Birgit Nilsson senare efterträdde henne. I memoarerna berättar Nilsson hur hon grät under hela den Valkyrian-föreställning som var Björcks avsked. Bara att få en fylligare bild av henne, Brita Ewert, Görlin och Simon Edwardsen är för en del bland oss tillräckliga motiv för att lyssna på 1942 års Arnljot.
”Musikfynd i P.-B.:s lönnlåda”
Vi måste beklaga att Radiotjänst den gången inte valde att dokumentera även akt 3. Vill vi veta hur handlingen slutar så ger Åhlén i sin synopsis även ett sammandrag av sista akten. I stället för den rymmer dessa tre cd ytterligare mer än 1½ timme av mer brokiga P.-B-rariteter. Det är några bland dem som motiverat albumets titel: ”Musikfynd i P.-B.:s lönnlåda”, för detta är sådant han själv kan ha lyssnat på i sitt hem Sommarhagen, dit han 1930 drog sig tillbaka.
Han var då 63 och illa omtyckt av många som han skrivit kritiskt om under tre decennier av recenserande. Läser man hans kritik i dag så är det lätt att förstå. Den inger dock respekt, för han skildrar verkligen sina egna starka övertygelser och känslor inför det han hör och ser. Det fanns fler tidningar än nu, så hans läsare kunde väga P.-B. mot andra recensenters omdömen. Man har anklagat honom för att motarbeta de tonsättare som han såg som konkurrenter, men jag imponeras snarare av hur han utan betänkligheter beskriver brister hos dem och de artister som han var beroende av. Ofta elegant formulerat, som när han skriver att en sångare ”denna afton föreföll särskilt indisponerad” – som om stackaren vanliga kvällar var bara normalt indisponerad!
Och då gällde det ändå David Stockman, tenoren som varit med i Sveriges första Tristan-uppsättning (i Peterson-Bergers regi, 1909) och skulle medverka i premiärerna på hans egna operor. I det nya albumet finns han med som en av ”P.-B.:s favoritsångare”, så kanske missnöjet var övergående.
Vanliga musikintresserade läste säkert signaturen P.-B. både för att lära sig av hans sakkunskap och för att hänga med i skvallret om vänskaper och fiendskaper. Inte minst när recensionerna gällde John Forsell som 1897 straffade P.-B. handgripligen på Gustav Adolfs torg, och som militär fick tre dagars arrest för detta. Även Forsell finns med i den nya utgåvan. Han sjöng Arnljot fyra gånger 1912, så tidvis tycks det ha rått fred mellan dem.
Paradoxalt ger samtidigt P.-B.:s ofta söta småstycken och sånger, hanterbara för många hemmapianister, en helt annan bild av människan Peterson-Berger än som den stränge stridskämpen. Den nya cd-utgåvan ger exempel på Peterson-Berger som pianist, talare och dirigent. I ingen av dessa roller förvärvade han den ställning som han ansåg sig värd, och inte heller som regissör på Operan i början av seklet. Carl-Gunnar Åhlén tror att hans bristande framgångar som dirigent berodde på att musiker som han recenserat ”passade på tillfället att ta betalt för gammal ost genom att med ett minimum av energi hålla samman det hela nödtorftigt”.
Trots att dessa fragment är primitivt inspelade har det intresse att höra dem. Man måste dock vara specialintresserad för att återkomma till tonsättarens egna pianoimprovisationer eller radiouppläsningar om musik. Brottstycken ur en kantat till Kungliga Operans jubileum 1923, inspelade vid repetitioner 1936, kompletterar vår bild av barytonen Conny Molin och ger samlaren några outgivna takter med Set Svanholm. Jag har redan nämnt Stockman och Forsell, som sjunger Arnljots hälsning. Den får vi också höra med Einar Larson, och förutom Stockman sjunger bland andra Matilda Jungstedt P.-B.-sånger.
Jag är glad och tacksam över att ha det prydliga albumet på min hylla bredvid så många andra Åhlén-utgåvor. I synnerhet är det Arnljot-akterna som jag kommer att återvända till.
Nils-Göran Olve