Av Nils-Göran Olve
Att ha en fysisk ”skivsamling” har blivit ett retrofenomen och livsstilsmarkör. Utom för en del av oss äkta samlare som rotar bland allt skräpigare lp hos Myrorna och övervintrande skivbörser.
Där kan den kunniga å andra sidan göra verkliga fynd. På den internationella samlarmarknaden går enstaka skivor för femsiffriga belopp. Om de är i gott skick, har rätt konvolut och etikett, och kommer från rätt serie pressningar (identifierad med små siffror i plasten runt etiketten). För de flesta kunder i andrahandsbutiker är detta inte syftet, utan det är nostalgin kring konvolut och hoppet om att hitta något udda till lågt pris som motiverar.
Det är svårt att föreställa sig att det en gång fanns flera skivbutiker i varje stadsdel, och även i förortscentra. Att sälja skivor var en lönsam bransch med en viktig roll för musiksmak och vad som då kallades folkbildning. Storhetstiden var femtio- till sjuttiotal, och få branscher har gått upp och ner så snabbt som skivbutikerna.
Det har kommit en ny bok om detta som väcker tankar om en rad ting. Den heter Stockholms skivaffärer och skivbörsar – en 100-årig historia, och är skriven av Torbjörn Sörhuus (Premium Publishing). Han har i decennier sökt upp bilder och historik för alla Stockholms hundratals, ofta kortlivade butiker, och nu finns resultat i en välproducerad och rikt illustrerad bok på uppåt 400 sidor. Kanske bokhandlare – en besläktad och likaledes utrotningshotad bransch – sorterar in den på hyllan för Stockholmiana, men den skulle också kunna ses som amatörforskning i näringslivshistoria. I boken beskrivs och avbildas hundratals butiker som den som rörde sig på Stockholms gator förra århundrandet känner igen.
Jag har tidiga egna minnen från Sterlings när butiken låg på Regeringsgatan: ett högtidligt ställe med alla skivor i hyllor som några kunniga expediter hanterade. Man fick provlyssna i prydligt inredda hytter med fåtöljer, och som tolv-trettonåring med smak för klassiskt gällde det att man tillräckligt ofta även köpte något.
På bokens bilder från PUB och NK några år senare får kunden själv bläddra bland vissa skivor i ställ på disken, som dock huvudsakligen är till för att hänga vid medan man lyssnar i lurar på skivor som personalen lägger på åt en. I båda fallen en interaktiv och personlig betjäning, som ytterligare några år senare upphör när alla skivor plastas in och brer ut sig i ställ som dominerar golvytorna hos Åhléns eller Megastore. Kanske kan man få någon upplysning från en jäktad anställd på språng mellan inköp och kassan.
Vad boken inte ger så många besked om är varför det blev så här. Varför blev vägen från exklusiv lyxartikel till olönsam massvara så kort? Decennier före Internet var storhetstiden över, åtminstone vad gäller kvalitet och omsorg. Långt innan Internet-distribuerad musik och Youtubes gratisutbud från sekelskiftet kom att hota hela skivutgivningen hade marknadskrafterna medfört dramatiska skillnader för hemmakonsumtion av musik. Utbud och försäljning ökade, kopplat till att kostnaderna sjönk. Via Internet är vår tillgång på musik i praktiken oändlig och gratis. Något att glädjas åt – om det inte vore för den gnagande misstanken att både lyssnarens förhållande till musiken och musikbranschens utbud tappat i kvalitet på kuppen. Leder förbättrad distribution till sämre upplevelse?
Det handlar förstås om vårt förhållande till hemmalyssnande. I USA, där dåtidens 78-varvsskivor med 3-4 minuters speltid per skivsida blev en stor artikel redan på tjugotalet, sågs radions ankomst vid samma tid som ett stort hot. Den som investerade i en radio kunde ju få ständigt ny musik gratis! Redan då kraxade korparna om skivsamlandets död. Men det överlevde. Under trettiotalets första år gjordes och såldes färre skivor, men snart kom föreställningen om det välordnade hemmets skivhylla tillbaka.
Det jag vet något om är synen på klassisk musik, och hur den såldes och samlades. På olika språk kom det många böcker från mitten av trettiotalet fram till sextiotal med varianter på temat ”den ideala skivsamlingen”. Inte nog med att mycket fler verk nu fanns på skiva. Med förbättrad ljudåtergivning kom det också konkurrerande versioner av alla kända verk, från 1925/26 gjorda med mikrofon och inte som tidigare direktgraverade med en tratt som fångade upp ljudet. Från ungefär 1950 var det lp (”long-playing”) som gällde.
För tidens hushållsekonomi var skivköp en stor utgift. Även om man redan hade köpt sin radiogrammofon – översatt till dagens priser en investering på många tusen kronor – så var även en liten skivsamling något som man byggde upp långsamt och bara unnade sig om man verkligen såg det som viktigt. Att gå på levande konserter var mycket, mycket billigare. Att först köpa en bok som identifierade viktiga inspelningar, att ta råd av experter och provlyssna var naturliga åtgärder för att inte handla fel.
Jag har en prydlig katalog över klassiska lp från 1953, utgiven av stockholmsbutiken Sterling. Internationella förteckningar från samma år visar förstås upp en mycket större mängd, men här har de ansvariga i butiken valt ut de skivor som de finner värda att lagerhålla och erbjuda sin kundkrets. Katalogen i sig kostade 2 kronor, motsvarande ungefär 30 kr i dag. Sortimentet påverkades också av vilka skivmärken som valt att distribuera sina produkter i Sverige, eller som butiken fann det värt mödan att importera. Här spelade förstås tullar och praktiska besvär en roll. Alltjämt var man långt från nutidens öppna gränser.
Ännu några år tidigare hade en normal symfoni krävt fem 78-varvsskivor till ett pris av drygt 40 dåtida kronor. Nu rymdes den på en enda modern lp-skiva för 33 kronor. Det kan översättas till ungefär 475 kronor i dag, varvid vi bör minnas att nästan alla hushåll hade långt mindre pengar att röra sig med än nu. Skivor var viktiga, eftertraktade köp – och lönsamma för producenter och butiker. Nya tekniska genombrott som lp-skivan och senare stereo gjorde dem spännande och uppmärksammade i media, inte minst för lanseringen av nya artister.
Alltså som upplagt för prisjämförelser och att se dem som vad som ibland benämns urvalsvara. Konsumenten funderar, väljer och vrakar, uppskattar kunnig rådgivning – via butikens välvalda sortiment, personlig service och att man får prova i butiken (här provspela).
Detta hade sedan betydelse för hur man lyssnade på sina klenoder. Med en måttlig hushållsbudget kunde det kanske röra sig om att man hade ett tiotal av sina mest älskade musikverk tillgängliga. Fortfarande minns jag var hacken kom på några av familjens tidigaste lp, och var 78-varvsskivorna skulle vändas. Helt i enlighet med vad vi nu vet om konsumenters psykologi försvarade man också sina val, vilket underlättades av att man vande sig vid de tolkningar man hade köpt. Hade man investerat minst en dagslön i Furtwänglers Beethoven-nia så var det förstås viktigt att man valt rätt, och inte borde ha tagit Kleibers i stället. Långa hemmakvällar utan tv och dator bidrog till att de exemplar man i dag återfinner hos Myrorna ofta är rejält slitna.
Kontrastera detta mot dagens otrogna zappande via datorn. Redan utan att betala har vi åtkomst till tjogtals tolkningar, och vi frestas döma (ut) dem efter några sekunders lyssnande. Våra ökade möjligheter är förstås entydigt bra, liksom att musiken inte förbehålls ett fåtal som har råd. Men att vi kommer åt den så lätt påverkar vår respekt inför produkten, och vår uthållighet i att lära oss uppskatta den.
Detta liknar vad som hänt mer allmänt i individualismens och konkurrensmarknadernas moderna samhälle. Men kanske illustrerar vad som hände vår musikkonsumtion även viktiga frågor kring hur vi lär oss förstå och uppskatta annan kultur. Skivbutikerna i Sörhuus bok – särskilt de som sålde klassiskt – förmedlade en uppfattning om vad som var värt att lägga resurser på, medräknat den tid som det tar att fördjupa sin förståelse för något.
Lämnade åt oss själva och utan den tröskel som ett högt pris innebar har vi den förtjusande möjligheten att provsmaka allt, men inte hitta till eller ge oss tid att riktigt lära känna och smälta något.
Det har följder för utgivningen av musik på skiva och via Internet. Att klassisk musik inte längre uppfattas som något märkvärdigt som en bildad person bör lära sig bidrar. Men med hundratals versioner tillgängliga, och med konkurrens av välklingande upptagningar från åtminstone ett halvsekel tillbaka, handlar dagens skivutgivning inom klassisk musik mer om artister och koncept än om optimala tolkningar. Vi har också fått en mer pluralistisk syn på vad som är ett bra framförande – kommersiellt speglat i att dagens ideala skivsamling, om nu någon fortfarande bryr sig, förväntas innehålla alternativa tolkningar av kända verk, till exempel såväl med tidstrogna instrument som mer moderna.
Följderna för branschen är väl kända. Musiker har fått söka andra inkomstkällor, och skivproduktioner fungerar som reklam för eller biprodukt till konsertturnéer. På 1920-talet kunde svenska artister resa till Berlin för att göra några skivor för den svenska marknaden, och tydligen räckte inkomsterna från att sälja dem till att betala hela projektet samt distribution och skivbutikernas vinst. I dag får artisten själv betala för att lägga ut sin prestation för gratis nedladdning.
Drömmen om den ideala tolkningen lever fortfarande hos oss entusiaster. På söndagar lyssnar vi på Musikrevyn i P2. Underlaget till våra diskussioner om verk och tolkningar är mycket rikare nu när ”allt” går att hitta gratis eller till låg kostnad, särskilt jämfört med västvärldens allmänna levnadsnivå, så förutsättningarna för att utbyta åsikter är större än någonsin. Genom den sortens samtal skärper man sin förståelse och behållning av komplexa kulturprodukter.
Därför är det lite sorgligt att bläddra i boken om Stockholms skivbutiker. Visserligen minns jag hur man drog sig för att gå in, eftersom pengarna inte skulle räcka till att köpa det man där inne skulle få lust att anskaffa, och avvaktade de årliga reorna. Butikerna var en del av musikdistributionens kommersiella näringskedja och levde periodvis rätt gott på sin roll att erbjuda sortiment och kunskap. I dag behövs inte det ledet i distributionen – vägen från inspelning till avlyssning har förkortats. Men tänk om man kunde hitta något sätt att föra vidare deras roll av mötesplatser för entusiaster, som nu måste hitta varandra privat eller på nätet. Eller låta Musikrevyns paneler diskutera åt oss.
Därför blir Sörhuus bok ett äreminne över en bransch, där åtminstone de som sålde klassiskt ofta drevs av en äkta entusiasm och omsorg om att bereda sina kunder nya upplevelser. Deras kulturgärning som introduktörer och vägvisare nämns inte uttryckligen. Men för läsare som hörde till kundkretsen framgår den mellan raderna.
Nils-Göran Olve