Först publicerad den 28 maj 1960 i tidningen Arbetet
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Texten har Wagner, som till alla sina verk, skrivit själv. Förlagor finns i noveller av Heinrich Heine och Wilhelm Hauff, men inspirationen kommer från Wagners egna upplevelser under en sjöresa från Riga. Operan handlar förstås om den till evig seglats fördömde holländaren. En gång vart sjunde år får han gå iland. Finner han då en kvinna som verkligen blir honom trogen, så kan han bli frälst.
Kgl teatern spelar verket i tre akter och med de smärre ändringar som Wagner gjorde på 1870-talet: uvertyren och även hela verket slutar med ett frälsningsmotiv i de högre träblåsarna. Men det var Wagners önskan att verket skulle spelas i en akt. Själv utförde han aldrig de ändringar i partituret som fordras för detta. Emellertid låter detta sig göras mycket enkelt, därför att andra akten börjar med samma musik som första akten slutar och likadant är det med tredje akten; man stryker då det som bara skall repeteras. Genom denna operation vinner verket i dramatisk slagkraft, men den som inte är van vid Wagner föredrar kanske pauser framför ett två timmars sittprov. Något skäl att framföra verket på annat sätt än dessa båda finnes icke, dock torde den som hörde förra sommarens Bayreuth-utsändning ha hört ett slags Ur-holländare, utan frälsningsmotiv och utan förspel till andra akten.
Låt vara att “Holländaren” har konventionella musiknummer och att ledmotivstekniken samt speciellt kontrapunktik och harmonik senare skulle utvecklas till största fulländning, det är ändå ett utomordentligt mustigt och färgstarkt verk, och redan här utgör Wagners affektlära och ledmotivsteknik ett betydelsefullt moment i den musikaliska strukturen. Vidare har vi redan här något i Wagners verk centralt: kärleksdöden.
Det måste sägas att just detta verk lämpar sig synnerligen väl som introduktion till den stora musikdramatiken på en scen med smärre musikaliska resurser. Gösta Folke, som ju haft det goda omdömet att välja Brittens “Albert Herring” till spelning denna höst, vet säkert att “Flygande holländaren” skulle göra sig utmärkt på Malmö Stadsteater, även om den inte skulle kunna ges så glänsande som i Stockholm.
Ty glänsande är sannerligen denna uppsättning. Sigurd Björling är magnifik i titelrollen och även det anra baspartiet är värdigt besatt: Arne Tyren sjunger Dalands buffoneska roll. Hur väl kontrasterar inte Sigurd Björlings intensiva kantilena mot Arne Tyrens runda bas tex i första aktens duett. Barbro Ericson har just den altstämma som passar i amman Marys parti och Uno Stjernqvist sjunger styrmannen med lyriskt vacker röst. Erik, slutligen, gestaltas av Kolbjörn Höiseth som nyligen har debuterat och ännu inte har någon bärig glans i sin tenor. Föreställningen ges på originalspråket, tyska, ett språk som sångarna väl behärskar. Möjligen kunde det anmärkas att Arne Tyren har det besvärligt med de vokalljud som är fonetiskt olika de svenska.
Bengt Peterson har regisserat och han hade lyckats bra med rörligheten i de många körscenerna, men han har inte brytt sig om att i slutet visa Holländaren och Senta i förklarad gestalt enligt Wagners anvisningar; nu var det i alla fall väldigt vackra ljuseffekter i slutet liksom i tidigare scener, speciellt då projektionen av Holländarens skepp. Siw Ericsdotter, som gästspelar och ger prov på sin betydande talang som Senta förefaller för övrigt vara en naturlig och intuitiv skådespelerska som inte kan ha behövt mycken personinstruktion. Sixten Ehrling dirigerar med säker auktoritet ett livfullt och klämmigt hovkapell. Föreställningen är en prydnad för Stockholms festspel och kommer att bli en prydnad för den svenska operan på Covent Garden i London under gästspelet i höst.
Hela den ursprungliga artikeln som PDF.