Ringen: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).

“Es riß!/Det brast!“. Wagners tre nornor i förspelet till Götterdämmerung (Ragnarök) avbildade som keramikfigurer av Astrid Haugland.

(001)	Götterdämmerung: Vorspiel ”Die drei Nornen”
	Ragnarök: Förspel ”De tre nornorna”
(002)	Schluß der ersten Scene.
	Första scenens slut
(003)	Die dritte Norne:
	Den tredje nornan:
(004)	Zu locker das Seil! mir langt es nicht: soll ich nach Norden
	För löst är garnet, jag lyckas ej. Skall jag räcka ändan mot norden
(005)	neigen das Ende, straffer sei es gestreckt!
	måste den sträckas hårdare!
(006)	Die Dritte, Die Zweite, Die Erste (nacheinaner): Es riß!
	Den tredje, den andra, den första (efter varandra): Det brast!
(007)	Die drei Nornen: Zu End’ ewiges Wissen! Der Welt melden
	De tre nornorna: Slut med det eviga vetandet! Åt världen
(008)	Weise nichts mehr: hinab, zur Mutter, hinab.
	meddelar vi inget mer: ner nu härifrån (till moder Erda), ner.

Det krävs god träning i mytologiskt tänkande för att få grepp om vad som här avses. I högre regioner väver nornorna journalistiskt undersökande ett världsnät för det förgångna, för det framtida. World Wide Web skisserat i myternas värld långt före vårt vardagliga nät/nätet. Men trots alla snikvägar krackelerar, eller blockeras världsnätet, (”Es riß!“). Åter till jordens inre, där urmodern Erda kunde ge trygghet.

Innan vi går över till en artikel om Götterdämmerung (Ragnarök), vilken har fått namnet ”Gåtor i Göteborg” skall vi uppehålla oss vid bryggan mellan Götterdämmerung III och Walküre III och vad som uppenbarligen är ett avläsningfel från Cosimas handskrift. Under de sista åren för Richard Wagner hörde det till rutin att hustrun Cosima nedtecknade mästarens ord, bokstav för bokstav. Sieglindes ”bebådelse” i Walküre III är på tal, det vill säga Brünnhilde låter meddela Sieglindes havandeskap. Och Sieglinde mottager med uttrycket ”… hehrstes Wunder” genom särledes utsnirklad ’koloratur’.

I rytmiskt något striktare form blir detta det som i ett sugande svep under halvdussinet minuter dominerar hela tetralogins final. Detta samband har förstås alltid känts. Och man har förbryllats av uttydningen ’hjältarnas’ (ty. der Helden). Men, menar man numera: det borde utläsas ’hjältinans’ (ty. der Heldin). Alltså sambandet borde tolkas så att det nu är hjältinnan Brünnhilde som står för förnyelse, stakar ut framtiden.

Härnäst följer en artikel av Ingemar Schmidt-Lagerholm om Götterdämmerung. Den är tidigare publicerad i “OV-Revyn” 2012 med anledning av att man i Göteborgs konserthus gav Ragnarök, Götterdämmerung, konsertant fördelad på två aftnar 19 och 20 april 2012. Dirigent vid detta tillfälle var Kent Nagano.

Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung)

Hela Ragnarök (Götterdämmerung) av Richard Wagner skall ges i Göteborgs konserthus uppdelat på två aftnar. Genast skall sägas att konsertant framförande av Wagners långa och fylligt orkestrerade verk – särskilt om texten blir projicierad tvåspråkigt – är något som kan ge rättvisa åt dessa verks rika musikaliska innehåll. En symfoniorkester – som Göteborgs Symfoniker – är vanligen mera fullbesatt än den i ett operadike, där ganska regelbundet förenklingar görs. Akustiken är där också mestadels överlägsen den i ett gammalt operahus.

Detta gäller särskilt för Göteborg (1935), där Nils-Einar Eriksson som bekant lyckades mycket bättre med akustiken än Ivar Tengbom i Stockholm (1926). Som aperitif eller i pausen kan man avnjuta en praktfull gobeläng (ryamatta) om 6,40 gånger 9,20 – vävd av Barbro Nilsson i någon form av samarbete med legendariska Märta Måås-Fjetterström. Motivet ”Melodier vid torget” är av Sven X:et Erixon. (Och en skiss i naturlig storlek finns utanför Stockholm i aulan till Saltsjöbadens Samskola.) Lägg märke till den högra herdens vänsterhandsfattning för vad som kunde vara en fullvuxen blockflöjt. Och utförs inte dansen av självaste Carmen, den besvikne Nietzsches alternativ till Wagners Ring.

Två flöjtspelande herdar. Vem av dem är vänsterhänt? Prisfråga, rätt svar belönas.

“Melodier vid torget”. Denna målning på papper finns i Saltsjöbadens samskola i Nacka. Den är förlaga för den stora gobeläng som hänger i Göteborgs konserthus. Foto: Astrid Haugland

Ja det var ett preludierande med Wagnerska drag. Fjetterströms väv – Wagnernornornas väv. Dvs vår uppmjukning inför Wagners s k ”Förspel” med tre ödesgudinnor, nornor eller isländska völvor, som med sina garnnystan väver mänsklighetens mönster. Som inledning till Nibelungen-tetralogins sista drama ger Wagner här ett slags sammanfattning av situationen, ett trådverk där lyssnaren lätt kan förirra sig men ändå väntar med spänning på nästa garnvända. Men nu brast tråden och spelet måste börja med ännu ett preludium före den första akten hos Gibichungasläkten vid Rhen.

Man kan väl anta att handlingen sagomässigt utspelar sig i en fornålder utan exakta tids- och rumsbegrepp. Men vill man ha besked om hur tidsförloppet har varit så kommer här det första problemet. Ridån går nämligen upp för kärleksparet Siegfried och Brünnhilde på samma klippavsats som vi lämnade dem i den föregående delens bokstavliga slutakt. Vaknar de just nu efter en särdelses ljuvlig förstanatt. Eller har de varit tillsammans en längre tid och skall nu temporärt skiljas, eftersom Siegfried skall beträda en Rhenfärd. Den rikhaltiga Wagnerlitteraturen är faktiskt inte enig på denna punkt. Om den nu har någon vikt. Vi skall återkomma till liknande olösligheter hos Wagners enigmatiska framställning.

Musikaliska höjdpunker är här den inledande distinkt svagfärgade gryningsskildringen och den scenavslutande Rhenfärden med virtuost hornsolo. Båda ges ofta i separata framföranden.På sin utflykt hamnar Siegfried till den siamesiskt med förspelen sammankopplade första akten i ett typiskt s k dysfunktionellt läge hos Gibichungarnas familj, helsyskonen Gunther och Gutrune samt deras maktlystne halvbror Hagen. Husets fader Gibich och modern Grimhild finns inte längre.

Här kan man vadslå om vem som är äldst av två halvbröder, potentiella arvingar. Gunther eller Hagen? När hade månne den gemensamma modern Grimhild kopulerat med Hagens fader Alberich (känd från Rhenguldet, det som kallas Nibelungencykelns ’förafton’). Före, under eller efter det troligen ganska korta äktenskapet med Gibich, en storman på dekadens.

Gunther säger om sig själv ”Erbt’ ich Erstlingsart” (jag ärvde förstahandsnatur), juridik för en lagvrängare. Betyder det att han har ’primogenitur’ trots att han kronologiskt kanske inte är äldst? I så fall har möjligen Gibich något förnedrad i svaghet och fattigdom tagit Grimhild till hustru med hennes son och troligen med förmögenhet från Alberich för havandeskapssamlaget. Andra konstellationer fullt tänkbara.

Nu konspireras för makt och inte längre så mycket för kärlek eller sex. Avsikten är att Siegfried falskeligen och förklädd skall hämta sin ovetande brud Brünnhilde så att hon i stället tvingas ta Gunther till gemål. Och första akten slutar med nästa gåtfulla ställe. Ger sig Brünnhilde sexuellt med lust eller helt motvilligt, och vet hon på riktigt vem hon måste dela gemak med och vilka planer som hyses för henne. Och vad betyder det mellan kontrahenterna utlagda fallosmärkande svärdet?

ANDRA AKTEN har ett dubbelbröllop där obehagligheter lagras på varandra. Siegfried, kanske drogad eller eljest i trans, skall bli förmäld med Gutrune, medan hjältinnan Brünnhilde skall sammanföras med Gutrunes helbroder Gunther. Eder och meneder. Nu går allt på tok. Akten slutar med vad som utåt är en traditionell hämndterzett. Ett mord beslutas.

TREDJE AKTEN har idel omtagningar. Först behärskas nu scenen av de tre förföriska Rhendöttrarna. Vi har inte glömt bort dem – särskilt inte deras tersrika musik i vågornas takt – trots att det var ett dussintal musiktimmar sedan vi upplevde dem i Rhenguldet, helnakna med sexuella rörelser, men förvisso retsamt avvisande. Men hur uppträder de nu då med Siegfried irrande längs stranden.

Är det verkligen ett köpslående om sexuella tjänster? Rhendöttrarna vill återfå sitt guld och särskilt den ring som det nu är Siegfried som har. Och Siegfried då, skall han verkligen ge ifrån sig ringen för en herdestund, kanske med alla tre på en gång. Maktförlänande ring i utbyte mot varierat sex? Det hela verkar rinna ut i sanden.

I stället kommer hjältetenorens höga C. Siegfried kan ansluta sig till sitt jaktsällskap. Här har partituret ett noterat högt C för Siegfried. Det sista jaktropet ”Hoi-he”, därtill på en fallande diabol. På YouTube har någon lagt ut exempel på hur just detta ställe exekveras av olika kända Wagnersångare. Hur utförandet blir med den etablerade Christian Franz kommer vi alltså att få erfara i Göteborgs Konserthus.

Egentligen finns det bara två alternativ. Att, som det står i noterna, endast lättvindigt och blixtsnabbt antyda denna höjd. Men om klangen finns så blir det ståtligt med ett uthållande, ett fermat. Set Svanholm har gjort det i ett studiosammanhang, där Kirsten Flagstad har Brünnhildes roll. Det är oklart huruvida studioförhållandena har hjälpt honom, men hänförande är det. Medan andra upptagningar med Svanholm från scenen i operahus är enligt det första alternativet.

Men det var faktiskt Siegfried som skulle mördas. Det sker när han som intensivast drömmer sig tillbaka till kärleksnätterna med Brünhilde. Det är Alberich-sonen, svartalfen, Hagen, som utför dådet. Och nu följer den säregnaste och samtidigt sublimaste sorgmarsch som finns i hela musikvärlden. Marschen haltar så att bårmarskalkarna knappt förmår hålla jämna steg. Så följer en musikalisk sammanfattning av höjdpunkerna i Siegfried liv, mest gripande kanske när temata för hans längtande föräldrar blir inflikade.

Så är vi på väg in i den slutliga finalen med suggestivt dova slagtrioler och texten: ”Starke Scheite schichtet mir dort am Strande des Rheins zu Hauf!” (med Lenningers text: ”Stapla ihög stora stockar åt mig där vid stranden av Rhen!”). Det är Brünnhilde ensam i tjugo slutminuter med den stora orkestern. Ett glansnummer för världssopraner Kirsten Flagstad, Birgit Nilsson, Nina Stemme, Katarina Dalayman.

Här förbereds gudaskymningen, i isländska litteraturen benämnd ragnarök. Med gudaborgens fall, med eld och brak. Eller är det verkligen en total undergång? De sista takterna domineras av ett tema, vilket presenterades som Sieglindes bebådelse, att hon incestuöst skall föda ett barn, utsagt eller ej: en son som skall få namnet Siegfried.

Den bebådelsen ägde rum i Valkyriedramats sista akt, sex musiktimmar efter den låga, långa upptakten i Ess-dur på floden Rhens botten – i den 14-15 musiktimmar långa tetralogin ”Der Ring des Nibelungen”. Vi vet att Wagner har ändrat i sin text, influerad av schopenhauersk pessimism. Den synnerligen omfattande wagnerforskningen vet säkert också i vilken utsträckning han – möjligen i mycket skilda etapper – har ändrat musiken.

För mig verkar det som Wagner i sin musikaliska föreställning för de allra sista takterna snarast har haft det som han kände till, nämligen de beundrade raderna om återuppståndelse i isländska Völuspå (sic, så skall det skrivas). Här den 59:e strofen. Den som minns uppstigandet av Surtsey i Nordatlanten år 1963 kan ha det i åtanke.

Sér hon upp koma	Upp ser hon komma
öðru sinni	för andra gången
jörð ór ægi	jorden ur havet,
iðjagræna;	igen grönskande;
fatla forsar,	forsar falla,
flýgr örn yfir,	örn flyger däröver,
sá er á fjalli	den som på fjället
fiska veiðir.	fiskar griper.
Island tidigast 900-tal	översättning från isländskan av Erik Brate

Publicerad i “OV-Revyn” år 2012

Ingemar Schmidt-Lagerholm 2012-03-14

Vid tiden för denna fornisländska text fanns inte vad som skulle bli svenskt u-ljud, det vill säga en så kallad ’mellantungevokal’, något olika i orden u~tan respektive u^ppe. Den i den isländska texten skrivna bokstaven u skall utalas som i ’mor’ eller ’ost’ (Tyskans Mut eller Mutter). Isländska textens o uttalas alltid som kort eller långt å.

Nedan följer två äldre inspelningar av hela Götterdemerung. Ytterligare upplysningar erhålles vid hänvändelse till redaktionen, info@vivaopera.se.