| Denna sommar 2018 från den 28 juli ger ’Operan på Skäret’ vid Kopparberg i Västmanland Verdis “Don Carlo” i fyra akter på italienska. Tågresor från Stockholm erbjuds. Läs mer på hemsidan http://www.operapaskaret.se/ . |
- För att inte gå alltför långt bakåt i tiden kan vi börja med Shakespeare på 1600-talet. Vildvuxet, stort persongalleri, många platser, överlång berättad tid.
- Den så kallade fransk-klassisimen på 1700-talet. Och här erinrar sig Ingemar desslikes sina lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm: Ivar Dahlberg och Gunnar Kjellin.
Stränga tre enheter: a) platsens b) tidens c) handlingens.
Alltså ej för en teaterscen orealistiskt många platser, helst inom ett dygn (24 timmar) samt få närstående personer. Det kunde bli den perfekta teaterpjäsen. - Mot detta reagerar tidig tysk ”Sturm und Drang”. Exotism. Fjärran länder. Fantasieggande romantiska egendomligheter skulle det i stället vara.
- Mot slutet av 1800-talet återkommer de stränga enheterna med bland andra Ibsen och Strindberg. Fjärde väggens dramatik. Ridån är rummets fjärde vägg. Ridån går upp och publiken tittar realistiskt och naturalistiskt in i en vardagstillvaro med laddade repliker.
Friedrich Schiller (1759-1805) som ju står för förlagan till Verdis opera finns hos punkterna två och tre. Sin Don Carlos avfattar Schiller dock inom den huvudsakligast enhetliga fransk-klassiska ramen. Det betyder att en scen i Fontainbleau-skogen nära Paris från Schillers synpunkt i detta fall är otänkbar. Det är det centrala Escorial i Spanien som gäller. Fontainbleau-scenen återfinns alltså inte hos Schiller. Den är ett tillägg i Verdis libretto-fabrik.
Verdi tvekade själv. Men jag menar inte att Fontainebleau-scenen därmed självklart vore diskvalificerad i operan. Scenen innehåller en kör av krigslidande allmoge och ett möte Don Carlos med Elisabeth ej olikt Holländarens med Senta hos Wagner. Oavgjort enligt min mening.
Nu följer en svensk innehållsredogörelse för den kortare fyraktsversionen hämtat från programhäfte när jag första gången upplevde Don Carlos på Stockholmsoperan tisdagen den 17 april 1956.
Sixten Ehrling dirigent. Joel Berglund (Filip II), Luigi Carrara (Carlos), Hugo Hasslo (Rodrigo), Aase Nordmo (Elisabet), Kerstin Meyer (Eboli). Regi: Göran Gentele (framfört helt på svenska)
DON CARLOS
FÖRSTA AVDELNINGEN
BILD 1.
Kyrkan i det spanska klostret San Yuste med kejsar Karl V:s grav. Den gamle kejsaren som avsagt sig all världslig makt och lever som munk i klostret, ligger försänkt i bön. En mässa för den “döde” tonar fram. Förkrossad av sorg möter Carlos sin trofasta vän markis Posa och anförtror honom sin hemlighet: kärleken till drottningen. Posa besvär honom att betvinga sitt hjärta och söka glömska genom ädla handlingar, han råder Carlos att begära konungens tillåtelse att bege sig till Flandern, vars förtryckta folk anropat honom om hjälp. Tillsammans svär de att kämpa för friheten.
BILD 2.
Klosterpark. Prinsessan Eboli och hovets damer i väntan på drottningen. Följd av grevinnan d’Aremberg kommer Elisabet från mässan. Markis Posa får företräde. Han har på hemresan från Flandern passerat Paris och medför ett brev från drottningens mor. Samtidigt ger han henne i hemlighet en biljett och ber henne viskande att läsa den. Medan Posa uppehåller Eboli med galanta artigheter, läser Elisabet biljetten, som är från Carlos och ber henne hysa tillit till överbringaren. Elisabet uppmanar Posa att begära en ynnest. Han bönfaller henne om att ta emot Carlos och hon beviljar hans anhållan. Drottningen blir ensam med Carlos. Denne kan inte behärska sin kärlek till Elisabet och efter ett häftigt uppträde störtar Carlos förkrossad därifrån. Konungen kommer och finner drottningen ensam mot etikettens föreskrifter. Han befaller den tjänstgörande hovdamen, grevinnan d’Aremberg att ofördröjligen återvända till Paris. Filip har ett enskilt samtal med Posa och uppmanar denne att stanna vid hovet. Posa avslår men begagnar tillfället att uppmana konungen att inställa våldsregementet i Flandern och bli en frihetens beskyddare. Filip finner behag i den frispråkige ädlingen, anförtror honom sina personliga sorger och ber honom stanna som sin förtrogne rådgivare.
BILD 3.
Drottningens trädgård. Månsken. Carlos har fått en biljett om ett möte, som han tror vara från Elisabet och väntar nu med otålighet. En beslöjad dam kommer. Hon besvarar passionerat hans kärleksbedyranden och lyfter slöjan — framför den förfärade Carlos står Eboli. När han förklarar det hela vara ett missförstånd, slår henne som en blixt tanken, att det är drottningen han trott sig tala till och hennes kärlek vänds i hat. Posa som blivit vittne till samtalet träder emellan, och då Eboli hotar med hämnd, vill han stöta ner henne, men hindras av Carlos. Rasande störtar Eboli ut. Posa misstänker att Carlos bär något komprometterande papper på sig och, ber honom lämna det ifrån sig. Carlos ger vännen ett brev, som han mottagit från de förtryckta i Flandern.
BILD 4.
Utanför kyrkan. Folket hyllar sin konung. Kättare förs till bålet. Filip och Elisabet står färdiga att med hela hovet bege sig till den väntande autodafén, då sändebud från Flandern, anförda av Carlos, kastar sig för konungens fötter. Men Filip är döv för deras böner och Carlos vädjan. I desperation drar denne sin värja, och när ingen vågar åtlyda konungens befallning att avväpna honom, griper Filip själv i ursinne efter ett vapen. Då går Posa emot Carlos och avfordrar honom värjan, vilken han överlämnar till konungen. Denne räcker Elisabet handen och beger sig till autodafén.
ANDRA AVDELNINGEN.
BILD 1.
Konungens arbetsrum. Morgonen gryr. Filip sitter i grubbel över sitt glädjelösa liv, han inser att han aldrig ägt och aldrig kommer att äga Elisabets kärlek. Storinkvisitorn ledes in. Han ger villigt kyrkans sanktion till kungens avsikt att straffa Carlos som högförrädare med landsflykt eller döden och söker dessutom förmå Filip att utlämna Posa åt kyrkans dom. När han gått störtar Elisabet upprörd in: hennes skrin med juveler och andra kära minnen har stulits! Filip visar henne, att skrinet står på hans bord. Då hon nekar att öppna det, bryter han själv upp locket och finner medaljongen med Carlos porträtt. I rasande svartsjuka beskyller han henne för otrohet. Elisabet faller i vanmakt och på Filips rop om hjälp åt drottningen skyndar Eboli och Posa till. Konungen inser att han förgått sig och går sin väg, följd av Posa, som beslutar offra sig för Carlos och drottningens räddning. Eboli erkänner att hon i svartsjuka stulit skrinet och angivit drottningen. I sin självanklagelse uppger hon också, att hon själv stått i otillåtligt förhållande till konungen. Elisabet ger henne valet mellan klostret eller landsflykt. Fylld av ånger beklagar Eboli sin usla handling, som hon nu vill sona genom att rädda Carlos undan döden.
BILD 2.
Fängelset. Posa söker upp Carlos. Han vill till bevis på sin trohet ge sitt eget liv som pris för vännens frihet: brevet, som han fått av Carlos, har han låtit spioner finna hos honom själv och är därigenom en dömd man. Carlos vägrar att ta emot ett sådant offer, men Posa ber honom leva för Flanderns frihet. Ett skott lossas och Posa dör i vännens armar. Filip kommer för att ge sonen upprättelse, då ett tilltagande oväsen hörs utanför. Det är folket som är i uppror och som vill befria infanten. Då hörs storinkvisitorns stämma, som bjuder vördnad för konungen, och folkhopen faller kuvad på knä med bön om nåd.
BILD 3.
Klosterkyrkan i San Yuste. Elisabet och Carlos tar farväl. Han svär att ta sig an Flanderns sak och krossa tyranniet. Konungen med storinkvisitorn överraskar dem. Filip utlämnar Carlos till kyrkans straff, men när soldaterna vill gripa prinsen, drar denne svärdet till försvar. Då visar sig vid Karl V:s grav munken (från l:a bilden). Vid hans ord till Carlos igenkänner alla med förfäran kejsarens röst.
Här följer fyraktsversionen i en inspelning från Metropolitan 1950.
Dirigent: Fritz Stiedry
| Akt 1. Längd 40:01 |
| Akt 2. Längd 38:31 |
| Akt 3. Längd 39:29 |
| Akt 4. Längd 39:07 |
Många värdesätter främst denna Verdi-opera när den inledande franska scenen i Fontainbleau-skogen inkluderas. Min italienska edition av standardverket Budden anför: “In ogni caso, nella sua lettera a Perrin, Verdi approvò senza riserve questa scena preliminare, che rende più chiara l’azione succesiva e fornisce allo stesso tempo un fondo di reminiscenze musicali a cui attingere negli atti successivi.” III:13.
Den norska text som följer behandlar just femaktsversionen – ett förslag sålunda mottaget av Verdi “utan reservationer”: Den följande handlingen blir klarare, det ges rum för musikaliska reminiscenser.
Kapitlet ”Den opprørske prins” är alltså hämtat från ’Opera! En håndbok av Nina Krohn og Per Olav Reinton’, Spartacus forlag med hemsidan www.spartacus.no. Publicerat med tillstånd från förlaget.
DEN OPPRØRSKE PRINS
(Giuseppe Verdi, 1813-1901)
Don Carlos
Originaltittel: Don Carlos / Don Carlo
Libretto av Joseph Méry og Camille du Locle etter Friedrich Schiller
Urpremiere i Paris 11. mars 1867
Originalversjon på fransk i fem akter.
Verdi foretok flere forkortede/reviderte fireaktsversjoner på italiensk. Femakts- versjonen eksisterer også på italiensk. Gjennomgangen baseres på femaktsversjonen, hvor handlingen starter i Frankrike, Elisabeths hjemland. Don Carlos av Spania blir forelsket i Elisabeth av Frankrike. Men hun må gifte seg med Don Carlos’ far. Don Carlos engasjerer seg i Nederlands frihetskamp som kompensasjon – og hevn. Han ber om at spanske kongen skal vise nåde överför flamlenderne, men kongen nekter, og Don Carlos trekker våpen mot sin egen far. Faren arresterer ham, sier han er gal, og spør inkvisisjonen: Er det riktig å drepe sin egen sønn
Faren stengte sønnen inne fordi han mente han var gal. Sønnen døde, men har spøkt for farens omdømme hele tiden siden – helt siden 1568. Filip 2. regjerte over halve verden da sønnen don Carlos ble født på de spanske sletter. Det spanske parlament, cortes, ville at don Carlos skulle bli spansk konge, men faren mente at sønnen ikke var i stånd til å regjere. Han mente gutten var for sykelig og mentalt ustabil.
Don Carlos ble oppdratt av to tanter og så ikke faren sin for han var fjorten år. Han prøvde først å flykte til Flandern og allierte seg med opprørere i Nederland, deretter forsøkte han å komme seg til Tyskland, men så fengslet Filip gutten, og i fengslet døde han 23 år gammel.
Den som besöker El Escorial fem mil utenfor Madrid, vil förstå de forholdene don Carlos stridde med. Slottet ble bygd som et monument over en helgen og et minne om seier på slagmarken. Det ble også et mausoleum over don Carlos’ farfar, Karl 5., og et kloster, med kongens bolig bak koret, slik at han kunne se ned i kirken fra soverommet – alt i en øde fjelltrakt. Murflatene har ingen ornamenter.
LIV OG DIKTNING
Schillers teaterstykke og Verdis opera viser forskjellen mellom liv og diktning. I diktningen var don Carlos en sjarmerende mann og en frihetens opprører. Historiens don Carlos var sterkt preget av kongelig innavl og fødselsskader. Vanligvis har folk åtte oldeforeldre, men don Carlos hadde bare fire – og to av dem var søstre. Hans mor døde fire dager etter fødselen. Don Carlos ble født med pukkelrygg og kort høyrebein, kunne ikke snakke for han var fem, stammet og hadde en pipete stemme – og viste tydelige sadistiske tendenser både overfor dyr og mennesker.
Den svarte legende
Don Carlos’ død ble brukt for hva den var verdt – og mye mer enn det – for å sverte Spanias rykte, særlig i den engelsktalende og protestantiske verden. Filip representerte den katolske tro. Det var fundamentet i riket hans. Med inkvisisjonen kjempet han mot Luther, maurere og jøder og annen styggedom. Filip ble et symbol. Så når noen skulle fortelle om hvor fasle spanjolene var, henviste de gjerne til Filip 2. Slik oppsto det som spanske historikere kaller «den svarte legende» – leyenda negra. Den svarte legenden blomstret da Giuseppe Verdi skrev Don Carlos, operaen som i stor grad er basert på Schillers skuespill med samme tittel.
MUNKEN OG DON CARLOS’ DØD
I femaktsversjonen sees gjerne den spøkelsesaktige munken i siste biide på som en arv fra barokkens deus ex machina. Oppgaven er å løse eller dempe hovedkonflikten, slik at slutten blir mindre tragisk enn ventet. Men i den fireaktige senere italienske versjonen tar Don Carlos selv livet av seg fordi han ikke har noe mer å leve for. Munken kan da mer framstå som en moralsk kommentar og en religiös refser mot undertrykking og frihetsberøvelse. Men i bunn og grunn er han bare en munk i en dramatisk sluttscene i en høyromantisk opera.
Et musikalsk og scenisk høydepunkt
Friedrich Schiller skrev stykket Don Carlos omtrent samtidig som han skrev «An die Freude» («Til gleden»), som Beethoven brukte i sluttsatsen i sin 9. symfoni. For mange generasjoner har Schiller vært frihetens poet, en inspirasjon for det enkelte menneske ansikt til ansikt med tyrannen. Slik er Don Carlos i Verdis opera også. Ikke et portrett av Filip 2.s sønn, men et portrett av opprørets ånd – tankens hybris – i et stilisert, poetisk språk.
Don Carlos er et musikalsk og scenisk høydepunkt i Verdis produksjon. Verket forener italiensk bel canto, fransk resitativbasert dramatikk og tyske orkesterideer. Syntesen av dette er en høydramatisk romantisk opera. I Don Carlos møtes tidlig og moden Verdi: Vi finner lette ariettaer med ra-ta-ta-akkompagnement, svimlende kornummer og store, gjennomkomponerte arier. Orkestret er fullt utbygd inklusive mer sjeldne instrumenter som basstuba, bassflygelhorn og harmonium.
Det er viktig å merke seg at den romantiske opera i sin samtid først og fremst var underholdning. Dette er stykker som skal være spennende og vekke tilskuernes følelser. Den typiske operakomponist unngår derfor et altfor komplisert satsarbeid og vanskelige klanger. Det harmoniske forløp er gjerne på grensen til det søtladne. Det spekuleres rått i den sangbare melodi. I korthet kunne man si at en dårlig 1800-talls romantisk opera er banal og sentimental, mens en god er melodisk original og harmonisk forførende.
Den politiske konflikten i Don Carlos utgår fra nederlendernes kamp for et fritt Flandern. Sønn, det vil si arveprins Carlos, skal komme til å stå mot far, kong Filip. Likevel er personlig lidenskap og sterke folelser hos enkeltindivider viktigere enn den storpolitiske intrigen.
Fra kjæreste til stemor
Den spanske tronarving Carlos og franskekongens datter, Elisabeth, blir «forelsket ved første blikk» – under et møte i Fontainebleauskogen rett utenfor Paris. Et utrolig lykketreff, føler de begge … for offisielt er de faktisk lovet bort til hverandre for å sikre en fredelig politisk allianse mellom de to landene.
Denne første akten er et lite intrigedrama i seg selv, noe som gjenspeiles i Verdis musikk. De to synger en svulmende kjaerlighetsduett hvor den melodiske hovedfolelsen er at det går oppover – mens melodilinjen faktisk er temmelig kupert, med store melodiske «fall». Orkesterakkompagnementet er lett og innsmigrende med pizzicato (plukking på strengene), som gir en nattlig-romanse-med-gitar-følelse (serenade).
Midt i duetten høres kanonskudd i det fjerne; Spania og Frankrike har sluttet fred. Duettens temperatur stiger, noe Verdi viser ved å la én og samme figur i strykerne gjentas i et stadig okende tempo mens replikkene faller enstonig, men insisterende over. Orkestersatsen vokser til et intenst tuttiparti – for en total endring i takt gir sangerne bred plass: Carlos synger langsomt oppover mot et klimaks mens Elisabeth utstøter en høy h på «Å», for så å jumpe en hel oktav ned på ordet «himmel».
Dette er et typisk eksempel på musikalsk romantisk ekstase hos Verdi – en høydetone holdes, fiolinene skimrer under, og så fall. Duetten utvikler seg inn i tostemt lykke (sekstparalleller – et hakk mindre banalt enn den typiske «folketersen»). Til slutt synger de sågar enstemt (oktavparalleller). Men selvsagt er det skjær i sjøen. Det viser seg jo at Elisabeth ikke får sin Carlos. Hun utropes i stedet til kong Filips hustru: «Elisabeth – dronning av Spania». (Hun er krigsbetaling.) Dette skjer i et korthugget dramatisk resitativ. Duetten avsluttes i dypere leie, med delvis bruk av det opprinnelige melodiske materialet. Nå er Elisabeth blitt Carlos’ stemor.
Hele akten avsluttes med en tuttikorfinale og en hyllest til monarkiet – og det parisiske publikum i 1867 folte antakelig at de var med i et bekreftende bifall til den regjerende keiser Napoleon 3., nevø av den mer berømte Napoleon Bonaparte.
Lidenskap og politikk
Carlos og bestevennen greven av Posa (Rodrigo i den italienske versjonen) møtes i klosterhagen ved Karl 5:s gravstøtte. Karl 5. er Carlos’ farfar og symbolet på den hellige kongemakten og det spanske storriket. De to møtes i utgangspunktet ikke som politiske figurer, men som nære venner. Carlos betror sin venn at han fortsatt elsker kvin- nen som nå er hans stemor. Posa, en handlingens mann, anbefaler Carlos å få noe annet å tenke på ved å bli guvernør i Nederland.
Da kan han slå to fluer i en smekk: komme bort fra hoffet og arbeide for en god sak, nemlig frigjøringen av Flandern. Et distinkt melodisk motiv klinger i orkestret. Det skal komme igjen senere når begrepene frihet og lojalitet står på spill. Carlos skal tenke på forslaget, men han er mest opptatt av å komme i kontakt med Elisabeth. Posa lover å hjelpe.
Prinsesse Eboli
Det saftige persongalleriet i Don Carlos inkluderer også en kvinne med sterke erotiske drifter. Mange mener at prinsesse Eboli, Elisabeths personlige hoffdame, er en mer interessant og spennende karakter enn Elisabeth selv. Verdi har i alle fall gitt mezzosopranen Eboli svært kontrastfylt musikk og én arie som er blant operalitteraturens beste. Vi kommer til den. Første gang vi möter Eboli, er det i en sal i Filips palass, hvor hun underholder de ovrige hoffdamene med en sang. Det er en erotisk frekk sak, «Sangen om sløret». Her får vi det velkjente tretaktskompet til Verdi: ra-ta-ta-ra-ta-ta – mens melodien gynger sensuelt i 6/8-takt og har arabisk tilsnitt i det harmoniske.
En innvending mot Verdis musikk i tidlige operaer som for eksempel Macbeth er at når grusomme ting skjer, det vaere seg mord, død eller hekserier, tyr italieneren til lettbeint tretakt og overfladisk bel canto. Det var rett og slett konvensjonen i tiden, arven fra Rossini, Bellini og Donizetti. Men i Don Carlos har denne komposisjonsformen en relevant estetisk funksjon. Hoffdamene morer seg jo sammen på uskyldig vis, de får tiden til å gå ved det kjedelige hoffet. Vi befinner oss i det dystre Spania på inkvisisjonens 1500-tall. Tretakt er dristig nok.
Grev Posa kommer med brev fra Carlos til dronningen. Elisabeths hjerte slår raskere enn det bør, og hun sender hoffdamene, med Eboli i spissen, vekk. Hun vil snakke alene med Posa – om Carlos. Da kong Filip kommer, blir han rasende over at dronningen er sammen med en mann uten anstand. Eboli får skylden og blir forvist! Men dette blir likevel ikke siste gang vi ser den lidenskapelige prinsesse Eboli.
De to mennene, Filip og Posa, blir alene. Nå viser det seg at Posa makter å gjøre sterkt inntrykk på den strenge kongen. Posa er slik en kjekk og edel kar. Kongen åpner seg mer enn normalt og forteller om sine følelser for den mye yngre Elisabeth, sin redsel for inkvisisjonen og bekymring for sønnen.
Det romantiske frihetsideal – i musikk
Det er natt. Carlos venter i slottshagen. Han har mottatt en lapp med bonn om et hemmelig stevnemøte. Han tror selvsagt at den slørkledde kvinnen som kommer, er Elisabeth. Men det er Eboli, som i all hemmelighet er brennende forelsket i Carlos. Carlos øser kjaerlighetserklæringer over Eboli. Når hun forstår at ordene gjelder dronningen og ikke henne selv, sverger hun hevn over Elisabeth.
Grev Posa dukker opp i den nattsvarte hagen, hvor de store følelser nå spiller seg helt ut – orkestralt og melodisk. I en opphetet tersett mellom Carlos, Eboli og Posa får Carlos forhindret at Posa dreper Eboli, mot at han selv slutter seg til Posas idé om å arbeide for nederlendernes frihetskamp. Og nå – et musikalsk hoydepunkt: «Frihetsduetten».
Dette er ikke förste gang Verdi framstiller politisk frihetskamp musikalsk. Tidligere eksempler er det sugende slavekoret i operaen Nebukadnesar (Nabucco, 1842), det dramatiske folkeopproret i Simon Boccanegra (1857) og soldatenes beske rataplan-kor i Skjebnens makt (La forza del destino, 1862). Det er verdt å merke seg at Verdi gjerne topper den melodiske retorikken i disse partiene. Han finner alltid temaer som fester seg umiddelbart, som er lette å synge i enkel flerstemt sats.
Don Carlos og grev Posas frihetsduett har akkurat et sånt tema. Det vokser ut av en enkel melodikjerne av fire ulike noter tett ved hverandre. Kjernen utvikles videre til en hel, avrundet frase, sunget i sotladen tostemthet (sekstparalleller). Det pussige er at Verdi får sangen til å føles både pompøs og enkel. Den har noe nasjonalsangaktig, taktfast over seg, og deler av temaet består av et lettflytende triolmotiv (tre korte toner på hvert slag i takten). Melodien gir assosiasjoner til en romantisk helteballade. Virkelig pompost blir det selvsagt til slutt, hvor fullt orkester med messing i spissen slår fast temaet i en storslått coda. Hvilket operapublikum er det da som ikke har lyst til å synge med? Frihetstemaet fungerer også som vennskapets ledemotiv mellom Carlos og grev Posa.
Kongemakt mot kirkemakt
Et musikalsk høydepunkt er et kongelig opptog, som inkluderer kjetterbrenning (autodafé) og politisk opprør. Den kongelige prosesjon består av svartkledd hoffadel, prester, munker og dødsdømte kjettere med fotlenker og hetter. Filip og Elisabeth tar imot hyllesten. Opptoget ruller taktfast og pompost over scenen, godt hjulpet av orkestrets messingseksjon. Så plutselig: omslag i musikken. En lavmaelt, enstemmig gruppe menn begynner å synge. Det er utsendinger fra Flandern som, med Carlos i spissen, ber om frihet fra spansk over- herredomme.
Her møtes de politiske og emosjonelle konfiiktene med stor kraft: undertrykkelse mot frihet, far mot sonn. Filip nekter å imøtekomme Carlos’ ønsker. Opproret må slås ned, alle kjettere (protestanter) må dø. Carlos trekker sverdet mot sin far Filip, men hindres av Posa. Carlos arresteres. Men hva er dette? Er Posa en frihetsforræder og en alliert av kongemakten likevel? Frihetsmotivet klinger i orkestret, men stopper brått. Er vennskapet brutt?
Den kongelige prosesjon fortsetter. En mengde musikalske elementer settes i sving, går over i hverandre og ender i en apoteose av romantisk vellyd. Til slutt viser kirken seg som den absolutt overlegne makt: Kjetterne blir brent mens en overjordisk vakker sopran kalt «en stemme fra himmelen» klinger over bålet.
Basstemmen i romantikken
Kong Filip er alene i sitt soveværelse. Med denne scenen setter Verdi en ny standard for operaens dypeste stemme: Glemt er buffobas- sen fra barokken, dødsguder og leiemordere. Kong Filip er en mann med ekte følelser, som han får vist med operalitteraturens aller vakreste bassarie: «Hun elsket aldri meg». Arien består av en rekke melodiske temaer som spinner seg inn og ut av hverandre. Orkestret, ikke minst cellogruppa, er en jevnbyrdig part som spiller kontrasterende melodikk til Filips enten enstonige klage eller sprangrike sorg. Treblåserne kommenterer med små, nennsomme motiver. Ariens melodilinjer er både innflokte og nesten litt mystiske. Operaens mest slitesterke nummer, slik det sommer seg en konge.
Vi har snakket om frihets- eller vennskapsmotivet som folger Posa og Carlos. Et annet eksempel er kvartmotivet som folger den grusomste personen i operaen, Storinkvisitoren (også bass). Motivet ledsager (bokstavelig talt) kirkens overhode – 90 år og blind – inn i Filips værelse. Motivet er fascinerende enkelt med et drag av noe forferdelig truende der det ubønnhørlig gjentas mens de to maktens menn bestemmer over liv og død. En mørk, illevarslende orkestrering: kontrabass og trombone, monotont insisterende. Scenen er kanskje den mest intense i hele operaen – dette er konfliktens kjerne. Filip: «Hvis jeg sender min sønn i døden, vil din hånd gi meg syndsforlatelse?» Storinkvisitoren: «Rikets sikkerhet er verdt en opprørers liv.» Han går.
O don fatale
Elisabeth leter etter smykkeskrinet sitt. Det befinner seg på Filips soverom. Han tvinger henne til å åpne det og konfronteres med Carlos’ portrett. Filip mister totalt besinnelsen og slår Elisabeth til jorden. Så forhører han Posa og Eboli. Har dronningen vært utro? Filip vet ikke hva han skal tro. Alle fire har sine egne tanker og følelser, som smelter sammen i en typisk Verdi-kvartett.
Når Elisabeth og Eboli blir alene, tilstår Eboli sine synder. Hun har intrigert mot dronningen på grunn av sjalusi og har dessuten vært kongens elskerinne. Elisabeth befaler Eboli å gå i kloster. Ebolis fall er et faktum, og hun forsynes med en av operalitteraturens flotteste arier: «O don fatale – o don crudel». Dette er en dramatisk, gjennomkomponert arie med svært store sprang og stadig vekslende uttrykk. Melodilinjen beveger seg over to hele oktaver, og det harmoniske forløpet er djervt og medrivende. Trompetene utstøter forakt og fortapelse. Første del av arien starter som et snøras nedover og ender i et rasende crescendo oppover. En roligere midtdel reflekterer Ebolis smerte, mens hun i en dramatisk finale ber om at Carlos må bli spart. Ebolis skjebne (hun går altså i kloster) besegles av hamrende pauker og taktfast messing.
En romantisk død
Posa besöker Carlos i fengslet og forteller at han har angitt seg selv som lederen for Flandern-opproret. På den måten vil Carlos gå fri. Posa har ikke mer enn sagt det for skuddene fra de kongelige vaktene faller. Og mens Posa dor i Carlos’ armer, feier frihets- og vennskaps- motivet all annen musikalsk aktivitet av banen. For livet ebber helt ut, klarer imidlertid Posa å få gitt Carlos et brev fra Elisabeth.
I sluttscenen befinner vi oss igjen ved Karl 5:s grav. De to elskende, Elisabeth og Carlos, blir overrasket av kong Filip. Han vil overgi sin sonn til Inkvisisjonen, altså få ham brent. Men for soldatene rekker å føre bort Carlos, dukker en munk opp på graven til Karl 5. Det går et sus gjennom forsamlingen. Det må være inkarnasjonen av Karl 5., kong Filips egen far! Musikken er nå på sitt mest dramatiske, og horrorstemningen piskes opp av store mengder fete akkorder. Elisabeth synger sin siste «Å, himmel» på en høy h.
Carlos blir spart.
Ljudfiler följer för lång (eller överlång) version av Don Carlo. Nu sjunget på italienska i stället för i det här fallet vanligare franska. Jag vill mena att Verdi åtminstone delvis hade god koll på att sånglinje och språkgestalt matchades med justeringar. Upplysningar om proveniens och besättning för denna långa version – liksom för den tidigare fyraktaren – erhålles vid hänvändelse till redaktionen. Dirigent är Claudio Abbado.
| Skivsida A. Längd 29:12. |
| Skivsida B. Längd 27:27 |
| Skivsida C. Längd 28:40 |
| Skivsida D. Längd 26:55 |
| Skivsida E. Längd 28:51 |
| Skivsida F. Längd 27:04 |
| Skivsida G. Längd 21:08 |
| Skivsida H. Längd 25:23 |
Upplysningar om innehållet i dessa här sista avrundande ljudfilerna erhålles efter hänvändelse till redaktionen: ingemar@schmidt-lagerholm.se eller info@vivaopera.se
| Längd 31:11. |
| Längd 15:36. |
Tankefrihet – ’Gedankenfreiheit’
I Schillers pjäs från 1787 är begreppet tankefrihet (’Gedankenfreiheit’) det absolut allra mest centrala. Det kommer med emfas just vid mittpunkten i Schillers femaktsdrama (helt utan Fontainebleau-scen) såsom endast första del av den jambiska raden 3216 i en replik av markisen Posa (Rodrigo). Varpå raden bryts genom att kung Philipp II fyller i med ett stick: ”Sonderbarer Schwärmer” (Ni underliga svärmare). Svenske översättaren Sten Selander försummar denna radbrytning. Verdi och hans librettister missar ingalunda denna poäng. Schillers “Sonderbarer Schwärmer” blir på italienska med emfas: “Strano sognator(e)”.
En betydande tysk skådespelarpersonlighet var Gustaf Gründgens (1899-1963). Han lyckades ta sig rakt ut ur det vilda 1920-talet, då han en tid – ehuru utan hemlighet homosexuell – var gift med dottern till författaren Thomas Mann, Erika. Genom den besvärliga Hitlerepoken och en bra bit in i förbundsrepublikens ljumma efterkrigstid. Distinkt och intensivt som ingen annan tolkade han klassiker såsom Mephisto i Goethes Faust och Posa i Schillers Don Carlos. (Hans Goethe-Mephisto har jag, del ett och del två, upplevt i Hamburg 1958).
Seremoniellt cirklade Grüngens runt talet åtta. Åtta år vid varje teater: Berlin, Düsseldorf, Hamburg. Suicid inför sin 64-års dag. Det finns kolporterat att han så förhäxade publiken i det naziövervakade Berlin just med att dra ut på ordet ”Gedankenfreiheit” hos Schiller att nazikoryféerna lät ställa in följande föreställningar.
Långt ifrån att ”kedjan” kan sägas sluta här. Vi krånglar till med en ’prisfråga’. Det finns en spelfilm från 1991, vilken handlar om ett mindre lyckat försök att iscensätta Wagners Tannhäuser. Marek Janowski dirigerar musiken. Och kanske Erland Josephson på något sätt låter sig involveras, men där tar jag nog miste. Nåväl, kan det finnas någon anknytning här?