TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Denna reflektion skall fokusera på ljudbit om tre minuter. Men audiohistorien innhåller ju andra synnerligen spännande ting.
Några strödda exempel:
Redan 1937 kunde Toscaninis operaföreställningar i sin helhet tas upp med filmens ljudteknik. Louis Armstrong spelade i början av 1920-talet in virtuosa trumpetsoli på så kallad cylinder. Nedteckningar gjordes noggrant ornament för ornament. Rullarna är förkomna men Bent Persson har efter notmaterialet kunnat rekonstruera och presentera i utvidgat musikantiskt sammanhang. John Fernström fick år 1947 sin klarinettkonsert utförd av Louis Cahuzac på tonsättarens trådband Luxor. När Fernström några år senare i närvaro av bland andra konstnären Bertil Englert högtidligen klingande skulle demonstrera sin tjugominutiga trådrulle så fanns där alls inget ljud.
(Den som i följande text märker en liten anspelning på Sankt Sebastian kan komma att belönas med ett pris.)
Evert Taube och treminutersvallen, en reflektion
För många generationer av äldre svenskar är Evert Taubes visor intimt förknippade med det för innehållet så väl avpassade treminutersformatet. Det vill säga visan har en duration på säger och skriver ungefärligen tre minuter från en 25 centimeters så kallad liten stenkakesida per 78 varv. Detta gällde med acceptabel ljudkvalitet tämligen strikt nära ett kvartssekel, låt oss säga 1925 till 1950. Kom inte och säg annat än att dessa ballader och valser i denna epoks originalupptagningar med Evert Taube senior har karaktär och poesi. Det är också mitt intryck att Taube junior, den älskade elegante idolen Sven-Bertil, helst håller sig till treminutersklädsel. Låt vara att det kliar i arrangörsfingrar att göra kostymen vidare.
EMI Svenska AB 1980
EMI Svenska AB 1980
Lördagens påbörjade serie med Taube den äldre (SR P2 180616 kl 12) ville inte förmedla denna treminuterskänsla, denna särart. Eftersom man här svetsar samman tal och musik från helt skilda epoker samt låter det ena tona över eller under det andra, vagn för vagn utan skenskarv. Och lyssnaren lämnas inte ensam med en enda Taubelåt in extenso. Inte auditivt för sig själv med egna tankar och associationer kring text och framförande. Nej här får lyssare finna sig i smärtsamt instungna honorerade pekpilspetsar.
Man vill väl inför en jäktad nutid behandla Evert Taube så här. Kanske demonstrativt delvis för att det numera är lättvindigt och tekniskt möjligt helt utan glapp. Och måhända är jag en gnällgubbe som blott saknar förmåga att förstå den moderna suveräniteten i detta förfarande. Programmakare flyger på sina vingar. En auditivt intresserad får futtigt känna sig vingklippt. Men vill få sagt att oförvanskad treminutersvall hade sina poänger.
Jazzmusiken bar emellertid länge denna treminutighet i studio såsom en tvångströja. Charlie Parker, Louis Armstrong, Duke Ellington, Miles Davis, John Coltrane, Arne Domnérus, Jan Johansson. Deras musik var så expansiv att den frodades säskilt med bättre tilltaget utrymme från början av 1950-talet och framåt.
Och tvärtom tog sig musik med mindre explosivitet själv sin egen begränsning. En eurovisionslåt stannar oftast före treminutersstrecket. Glitter, glans och spektakel för att dölja musikalisk tomhet. Så är vi tillbaka där den konserverade populärmusiken började för långt mer än ett sekel sedan: portioner om tre minuter. Och den stundtals med 50 % vidgade ramen för de utsnitt som presterades ur konstmusikens mera pärlande repertoar. Härmed avses 78-varvs stora bräckligheter med dimension av 30 centimeter omfattande 4 1/2 minuter. Tolv tum, vilket senare blev standardvanlighet för den avlösande LP-skivan i hållbar vinyl om drygt tjugo minuter per sida.
Minianalys av en treminutare
Vanligheten i den durförgiftade visfloran (uttryck av Madeleine Uggla, duktig sångpedagog och förvisso Magnusens mor) är en begynnande upptakt med kvart (eller sext). Detta är ingen regel hos Evert Taube, som ”snodde sina” melodier från alla olika håll på äkta bellmanskt manér. Bellman från det han hörde runt Stockholmsoperan; Taube från världens alla sjöbefarna hörn. En oförfalskad argentinsk tango blev till mirakulösa ”Stockholmsmelodi” – ’och hela Uppland stod i lågor’ -. Och ett exempel på tvärtom: ”Flickan i Havanna” med melodi anno dazumal från svensk ’Sångbok för folkskolan’ till en häpnadsväckande ekivok text om en oskyldigt prostituerad horas vardag på Cuba.
En Taube-pärla från 1928 är ”Tatuerarvalsen”. Några amatöranalytiska påpekanden med notbilden nedan framför blicken. Dansbanekonversation med hopp om något mer. Några av de mest ”förföriska” fraserna har fått snabbare notvärden i kvasikromatiska figurer och intial eljest ej förekommande triol. ”Så-ådan liten vacker / tös” och det kluriga framtidslöftet ”bli-i-ir sta-a di-ig / karl” (I stället för jämna fjärdedelar är frasen uppdelad på rytmbrytande triol samt fyra rumlande åttondelar. Därmed är stadigheten inte så självklar).
Börjar pang på ettan med punktering och ett tonsteg upp (Fröken, får jag lov?). Detta är mot huvudregeln för ordet ”fröken” med akut accent i svenskan, där tonen i stället för som vid grav snabbt skall falla. Men det diskreta ”brottet” kan sägas höra samman med att här framställes en artig fråga med generellt stigande frågeintonation. Andra strofen på samma tonföljd återställer ”ordningen” med ordet ”ganska” som skall ha just accent två med stigande tonfall (grav, något stigande // aktut, något fallande).
Jag ser Evert Taube som det konsentrerade treminuterfomatets minimästare. När samma låtar en bit in på 1950-talet får allehanda nyinspelningar även med en annorlunda Evert själv blir resultatet enligt min mening snarare sämre än bättre. Här följer en ljudfil med B-sidan från en epoktypisk LP-skiva (avbildad ovan) där det återfinns ett bärnstensband med treminutare. Samt ytterligare något. Den välvillige läsare som med säkerhet och accuratess kan definiera proveniens bör belönas med pris.
Ingemar Schmidt-Lagerholm