FOLKE SCHMIDT. Faran och försäkringsfallet.

FAL står för Försäkringsavtalslagen.

FOLKE SCHMIDT. Faran och försäkringsfallet.

En försäkringsrättslig studie. Lund 1943. Gleerup. 262 s. Kr. 8.50. — Skrifter utg. av Juridiska fakulteten i Lund. IV.

I sin undervisning i civilrätt vid universitetet i Lund har tf professorn Schmidt bland annat haft att föreläsa över försäkringsrätt. Vid de studier av försäkringsavtalslagen han för detta ändamål företagit har han fått ögonen på åtskilliga intressanta och betydelsefulla spörsmål, vilka anknyta till de försäkringsrättsliga begreppen faran och försäkringsfallet. Det är resultaten av den möda föreläsaren nedlagt på att vinna klarhet i dessa spörsmål, vilka han nu offentliggjort i ovannämnda avhandling.Förf. har icke avsett att giva någon fullständig systematisk framställning av den del av försäkringsrätten, som titeln antyder, utan har föredragit att forma sitt arbete som en studie av vissa centrala spörsmål med anknytning till förut nämnda begrepp. Ehuru förf. sålunda kunnat förbigå många mindre väsentliga ting, har han dock för sammanhangets skull måst taga med även åtskilligt, som är av mera elementär beskaffenhet. Detta gäller särskilt, såsom naturligt är, de första kapitlen i boken.

I det hela har emellertid denna naturen av en monografi, i vilken förf. ger många, i hög grad beaktansvärda och icke sällan skarpsinniga bidrag till diskussionen av försäkringsrättsliga grundproblem. Flera av de frågor förf. härvid ger sig i kast med höra till de allra vanskligaste inom försäkringsrätten. Det är därför helt naturligt, att man icke sällan känner sig manad att fortsätta diskussionen med förf. Även där så är fallet, äro emellertid förf:s undersökningar alltid givande och klargörande och hans synpunkter och resonemang intresseväckande.

Arbetet inledes med ett kapitel, som huvudsakligen är ägnat åt terminologiska spörsmål. Förf. avviker här i flera avseenden från den terminologi, vari den under senare decennier försiggångna utvecklingen på försäkringsrättens område såväl inom lagstiftningen och rättspraxis som inom doktrinen kommit till uttryck, och väljer i stället en äldre terminologi eller skapar en helt ny. Hur en förf. bestämmer sina termer må nu i och för sig vara hans ensak, blott hans terminologi är tydlig och vilar på klara begreppsbestämningar. I detta avseende synes mig emellertid förf:s terminologi giva anledning till vissa erinringar. Några detaljanmärkningar må belysa detta.

Det gäller till en början begreppet »faran». Förf. säger sig till en början med detta ord förstå »(följderna av) en händelse av viss typ», varefter han till ytterligare precisering tillägger: »Närmast kommer således ordet fara att vara likställt med ordet orsak.» En term, som på detta sätt skall betyda på en gång orsaken till och följden av en viss händelse, synes icke kunna undgå att verka förbryllande och torde direkt motverka förf:s syfte att förebygga felslut genom en klarare begreppsbildning än den vanliga.

Mindre lämpligt synes vidare att den av FAL skapade och där i 2 § 3 st. till sin innebörd bestämda termen försäkringshavaren av förf. begagnas i en helt annan betydelse än den i lagen fastställda.

Överraskande är det till sist att finna, att förf. med avseende å de förutsättningar för försäkringsgivarens förpliktelse, som innefattas i Stadgandena om plikt att lämna riktiga riskupplysningar, att avhålla sig från fareökande åtgärder, att iakttaga säkerhetsföreskrifter, att vid försäkringsfall ingripa med räddningsåtgärder och att anmäla försäkringsfall m. m., avvisar förutsättningslärans terminologi och i stället adopterar termerna »plikt» och »förpliktelse». Häremot skulle emellertid mindre varit att invända, om det blott gällt en terminologisk fråga; det är onekligen svårt att här helt släppa de nämnda termerna. Men i själva verket gäller det någonting därutöver.

Den föråldrade terminologi förf. adopterat innebär i verkligheten ett uttryck för hans uppfattning, att »reglerna om upplysningsplikten, förbud mot fareökning, säkerhetsföreskrifter o. s. v. [böra] betraktas på samma sätt som andra obligatoriska rättsregler», ja, detta är till och med, enligt vad förf. framhäver, en huvudtanke i boken. Förf:s val av terminologi betecknar således här ett ståndpunktstagande i sak: förf. vill betrakta de ifrågavarande »biförpliktelserna» på samma sätt som vanliga kontraktsförpliktelser. Detta innebär emellertid ett återvändande till en föråldrad och bevisligen felaktig uppfattning, som vid diskussionen av hithörande frågor, särskilt när det gällt sådana försäkringsavtal som avse tredje mans intresse, vållat mycket ohägn.

Lyckligtvis kommer emellertid nämnda »huvudtanke» i själva verket icke att spela någon större roll i den följande framställningen, eftersom förf. i allmänhet grundar sina resonemang på en objektiv lagtolkning och kompletterande lämplighetsöverväganden. På flera ställen har han emellertid av den dragit slutsatser, som måste anses åtminstone missvisande; (jfr prof. USSINGS recension i UfR 1944 s. 140). Av sin ifrågavarande tes har förf. också föranletts att (s. 71) göra en alldeles obefogad anmärkning mot FAL:s uttryckssätt.

Efter det nu berörda inledningskapitlet ger förf. i ett kapitel. som är ägnat »den rättspolitiska problemställningen», en inledande orientering, avsedd i första hand att angiva »de syftemål, som man empiriskt kan konstatera legat till grund för FAL», och de synpunkter, som enligt förf:s mening böra bestämma den fortsatta utvecklingen, samt i andra hand att diskutera frågan, inom vilka gränser ett reformarbete måste hålla sig och vilka hjälpmedel, som stå lagstiftaren till buds. Bland annat berör förf. härvid frågan, i vad mån man inom den privata försäkringsrätten kan bereda utrymme för samma strävanden, som bestämma den sociala försäkringen. Här konstaterar förf., säkerligen med rätta, att några radikala ingrepp icke ligga inom möjligheternas ram.

Efter de nu nämnda inledande kapitlen följer själva huvudframställningen, fördelad på 11 kapitel. Av dessa utgöra kap. 3—9 i viss mån ett avslutat helt. Där behandlas de spörsmål, som röra de förutnämnda »biförpliktelserna». Av relativt mindre intresse äro kap. 3 och 4, i det förf. där huvudsakligen ger en för de följande undersökningarna behövlig redogörelse för de grundläggande reglerna om försäkringstagarens upplysningsplikt vid avtalets ingående och om fareökning. I båda kapitlen och särskilt i det, som avhandlar fareökningen, förekomma dock även flera värdefulla bidrag till tolkningen av FAL:s regler.

I kap. 5, vilket är relativt kortfattat, diskuterar förf. vissa frågor om jämkningar i reglerna om fareupplysning och fareökning vid dubbelförsäkring och försäkring av tredje mans intresse. Han gör härvid bland annat gällande en uppfattning angående förhållandet mellan 36 och 54 §§ FAL, vilken han tidigare utförligt utvecklat i en i denna tidskrift (1940 s. 405 ff) publicerad uppsats om Försäkring av tredje mans intresse. Ehuru det här, liksom för övrigt även på flera andra ställen i avhandlingen, är fråga om en kritik av åsikter, som jag förut uttalat och som jag alltjämt vidhåller, kan jag tyvärr icke inom det begränsade utrymmet för denna anmälan inlåta mig på någon antikritik.

I det därpå följande kapitlet (6) tager förf. till behandling frågan om gränsdragningen kring begreppet »total fareändring». Här kommer förf. in på mycket vanskliga spörsmål, vilka han belyser med en intresseväckande undersökning. Förf:s analys resulterar i, att han gör en skillnad mellan två olika fall av fareändring, nämligen dels sådan, som betingas av att det skadade objektet är ett annat än det i avtalet avsedda (bristande identitet), och dels sådan, som betingas av att det objekt försäkringen avser befinner sig på annan plats än i avtalet förutsatts (felaktiga förutsättningar rörande försäkringens gränser i rummet).

Till förstnämnda grupp höra huvudsakligen blott fall av fullständig identitetsbrist samt dessutom vid sjöförsäkring, med hänsyn till traditionell uppfattning hos sjöförsäkringsgivarna, vissa fall av partiell identitetsbrist av mera radikal art. Distinktionen är enligt förf:s framställning av betydelse därigenom, att försäkringsgivaren endast i fall av identitetsbrist kan anses helt fri från ansvar. I övriga fall bör man, i den mån de icke äro uttryckligen reglerade genom stadgandena i 67, 68 och 83 §§ FAL, ex analogia tillämpa regeln i sistnämnda lagbud. Det nya i denna framställning ligger framför allt i den av förf. uppställda principen, att felaktiga förutsättningar rörande försäkringens gränser i rummet skola generellt hänföras till total fareändring men till sina verkningar bedömas enligt den i 83 § upptagna regeln. Denna princip är säkerligen i båda sina nu antydda aspekter diskutabel. Detta är emellertid förf. så till vida väl medveten om, som han tydligt påvisar åtskilliga nackdelar, vilka en sådan regel medför.

I kap. 4 och 6 avser framställningen allenast skadeförsäkring. En kompletterande framställning av reglerna om fareökning och total fareändring vid personförsäkring ger förf. i kap. 7 varefter han i kap. 8, vilket avser såväl skadeförsäkring som personförsäkring, diskuterar sådana biförpliktelser, som röra försäkringsliavarens allmänna handel och vandel, ävensom vissa andra biförpliktelser, som åvila försäkringshavaren. Även i dessa kapitel lämnar förf. många värdefulla bidrag till tolkningen av FAL, vilka icke kunna här närmare beröras. Vissa av förf. uttalade meningar torde emellertid kunna diskuteras.

Framställningen av reglerna om de försäkringsrättsliga biförpliktelserna avslutas (i kap. 9) med en tolkning och diskussion av pro rataregeln och kausalitetsregeln. Synnerligen anmärkningsvärd är särskilt förf:s diskussion av pro rataregeln. Förf. kritiserar de moment av denna regel, vilka iunebära, att man vid bestämmandet av försäkringsgivarens ansvar skall taga hänsyn till att denne, därest han känt det verkliga läget, skulle hava uppställt andra villkor än i avtalet upptagits eller tagit återförsäkring å risk eller för belopp, som nu ej blivit täckt. Beträffande båda dessa moment i nämnda regel gör förf. till en början gällande, att de innebära, att man till försäkringshavarens nackdel kumulerat pro rataregeln med kausalitetsregeln.

Så vitt angår det förstnämnda momentet torde detta påstående vara hållbart allenast i den mån det särskilda villkor, varmed försäkringsavtalet enligt regeln eventuellt kompletteras, verkligen i sig innebär en hänvisning till kausalitetsregeln. Så vitt åter angår återförsäkringsmomentet torde förf:s påpekande vara helt riktigt. Beträffande sistnämnda moment går förf. emellertid ett stort steg vidare och hävdar, att återförsäkringsregeln utgör en onödig påbyggnad till den enkla pro rataregeln och att det får anses som ett misstag, att den upptagits i lagtexten. Påståendet är uppseendeväckande men motiveras av förf. på ett intressant sätt. Huruvida det är välgrundat beror till sist på hållbarheten av den sannolikhetskalkyl, som utgör förf:s huvudargument. Riktigheten av denna synes emellertid icke självklar, och något fullt övertygande bevis för dess riktighet kan jag icke finna att förf. anfört.

Efter framställningen av reglerna om de försäkringsrättsliga biförpliktelserna tager förf. i kap. 10-13 till behandling frågan om tolkning av sådana klausuler, som pläga förekomma i olika slag av försäkringsavtal. Här gör förf. en skillnad emellan å ena sidan »handlingsklausuler», d. v. s. klausuler vilka »angiva biförpliktelser och/eller påföljden av förseelser mot en biförpliktelse», å andra sidan »händelseklausuler», d. v. s. klausuler vilka »beskriva den händelse, som utlöser försäkringsgivarens betalningsskyldighet». Dessa senare klausuler äro antingen »ansvarsbärande» eller »friskrivande», det förra då de positivt angiva en dylik händelse, det senare då de bestämma ansvarigheten negativt genom att göra undantag från försäkringsgivarens regelmässiga ansvar.

Efter några inledande anmärkningar angående standardklausuler i massavtal behandlar förf. var och en bland dessa typer av klausuler i ett särskilt kapitel. Här kommer förf. in på synnerligen vanskliga och omdiskuterade frågor, berörande bland annat dels gränsdragningen mellan säkerhetsföreskrifter och fareökningsklausuler samt mellan dylika föreskrifter och klausuler angående verkan av försäkringsfallets dolösa eller culpösa framkallande, dels även orsaksproblemet inom försäkringsrätten.

Särskilt diskussionen av sistnämnda problem synes mycket förtjänstfull. Här har förf. enligt min mening givit sitt allra bästa och gjort en insats av bestående värde. Anmärkningsvärt är särskilt, att förf. i den omdebatterade frågan, vilka följder av ett försäkringsfall försäkringsgivaren har att ersätta, kunnat ställa upp en egen teori, som synes giva denna fråga en enkel och förnuftig lösning.

Förutom det värde tf professorn SCHMIDTS bok äger på grund av sitt innehåll, har den också stora stilistiska förtjänster. Den är väl disponerad och är skriven på ett enkelt och klart, i det hela väl vårdat språk. Den är därför även mycket lättläst. Ibland begagnar förf. emellertid enligt mitt tycke alltför talspråksaktiga ord och vändningar; ett enda exempel må anföras: medan SjL har termen »fartyg», talar förf. på de flesta ställen om »båtar», vilket dock icke hindrar honom från att stundom i stället använda det ålderdomliga ordet »skepp»; mot detta  enligt nutida svenskt språkbruk har den alldeles speciella betydelsen av större segelfartyg med tre eller flera master.

I sin helhet utgör det recenserade arbetet ett mycket värdefullt tillskott till vår försäkringsrättsliga litteratur.

Ph. Hult (Wendel Phillips Adalrik Hult, professor i civilrätt)
(Svensk Juristtidning, http://svjt.se/svjt/1944/893, hämtad 2018-04-07)

Kommentar av Ingemar Schmidt-Lagerholm (född 1935): Min far Folke Schmidt (1909-1980), studerade juridik i Uppsala för Östen Undén och tillträdde en tjänst i Lund som tf professor från januari 1939. Till Lund flyttade familjen: Barbro (bibliotekarie) och sönerna Ingemar (3 år) och Ulf (på sitt första år). År 1943 publicerades “Faran och försäkringsfallet”, vars tillblivelse Ingemar mycket väl kan dra sig till minnes.