TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Lönar sig alltid att flerfaldigt lyssna på. Ett antal ljudfiler återfinnas nedtill.
Och dirigenten Pierre Boulez är minsan duktig partiturläsare vad gäller musikens ytstruktur. Men djupet var är det ? Han kan spela Haydn och andra klassiker rakt igenom utan reprisers respekterande. Och skickligt uruppförde han radikalistiska ”Utmost” av Sven-David Sandström, som sedan beträdde en ganska annorlunda väg.
Bruckners kratfulla åtta gjorde Boulez i självaste österrikiska S:t Florian (Bruckners egen kyrka) utan att det märktes i de mäktiga valven. I Mahlers inspelade sexa tar han mellansatserna i ”fel” ordning. Wagner glider han sig igenom som smort. Exemplvis Parsifal med durata på 3h39 (1970) och 3h42 (2004). Ingen annan dirigent kommer ens i närheten av dessa rekordtider för Parsifal.
I sin bok från 1995 ”La Nilsson” avfärdar Birgit Nilsson mycket drastisk och totalt Pierre Boulez som Tristan-dirigent (sid 239-40). Boulez gjorde Stravinskijs Våroffer minst två gånger på vinyl. Ingendera uppvisar någon verkligt offrande hänförelse, trots att det verkar som om noterna sitter på plats.
Till tonsättaren Boulez har jag ett helt annat och mycket mera engagerat förhållande, fyllt av vördsamt intresse och inlevelse. Produktionen är sparsam och kan främst sägas tillhöra två epoker. Som ung person tillhörde han avantgardisterna i Darmstadt (strax söder om Frankurt), liksom Henze, Nono, Stockhausen och andra. Därpå flera decennier med huvudsakligast dirigerande. De sista åren i tyska Baden-Baden medförde några nya kompositioner, vilka till en del präglas av samma anda som de relativa ungdomsverken. Ett av hans senare verk heter “Sur incises“ (1998)
Här har jag självtillverkat en DVD-R, där Pierre Boulez väldigt charmigt samt på givetvis distinkt och mycket njutbar franska studerar in ”Sur incises” med sin ”Ensemble Contemporain” frestar Ingemar, men Göran Tegnér (bar) och Nils-Göran Olve (ten) förklarar med barnsligt banala och samstämmiga terser: Längtar vi inte efter.
Dock Ingemar Schmidt-Lagerholm är ståndaktig som en ensam tennsoldat. Av Erik Beckman, Gert Cervin och Bertil Cavallin lärde han sig hur mycket det musikaliskt betalar sig att oförfärat dyka in den moderna konstmusikens klanger. Och Astrid Haugland har spontant aldrig nekat sig någon modernism.
Som ung avantgardist anslöt sig Boulez till fransk flöjttradition. Och den kan ju sägas vara något speciellt. Den kan ha haft sin början i mitten av 1800-talet, när Böhmsystemet för klaffar började användas mera generellt. Sedan dess har det varit en hederssak för en fransk tonsättare att göra något för flöjt, solo eller med piano därtill. ”Här har vi flöjtens själ”, menade Dag Kronlund, professionell flöjtist samt såsom kvalificerad teaterhistoriker övervakare av allt på Dramaten. När vi tog upp ämnet ”flöjt” på Saltsjöbadståget.
”Syrinx” av Debussy hör hit, ”Le merle noir” av Messiaen, Density 21,5 (Varèse), Incantations (André Jolivet), Piecè av Jacques Ibert, Danse de la chévre (Honegger), Sequenza av Luciano Berio. Och i centrum står läroboken av Claude-Paul Taffanel sannolikt från 1890-talet. Det är Alf Andersen och Kjell Bækkelund som spelar Sonatine av Pierre Boulez från 1948.
Norrmannen Alf Andersen dog 1962 vid 33 års ålder. Ömsom fyllig djup ton i sitt flygande instrument, ömsom med vingar av silver. Du skall inte tro att Wikipedia kommer ihåg honom, där finns bara skidhoppare. Ett stort antal tonsättare i hela Skandinavien skrev flöjtstycker för honom. I Sverige Hilding Rosenberg, Ingvar Lidholm och Sven-Erik Bäck. Ja, Lidholm är lättast av dessa, ändå inget Ingemar klarade av särskilt bra. Sven-Erik Bäck är något av det svåraste som över huvud taget finns.
”Livre pour cordes” (Bok för stråkar) presenterar vi i ofullbordad version för stråkkvartett. Först kommer den tredje av verkets skisserade satser därpå den andra. ”Structures”, så benämner Boulez ett stycke som hit och dit, upp och ner sysselsätter fyra klaverhänder. Och exekutörer är tonsättaren själv plus Yvonne Loriod, tonsättaren Olivier Messiaens maka. Det vet alla fransmän. Hon spelade år 1974 in hela dennes ”Blickar” svåväl som ”Fåglar”. Fåglarna tar 2h45 i anspråk. Blickarna har jag inte tajmat.
Vad gäller ”Pli selon pli” (Blad för blad) tycker jag man initialt skall avstå från att tänka på texten (Stephane Mallarmé). Det hela börjar med en ganska brutal bang, vilken exakt upprepas som avslutning, Där emellan är allt av kammarmusikalisk karaktär, hur snällt som helst. Pierre Boulez lät framföra detta verk tämligen ofta på olika platser runt om i Europa. Här är en studioversion från London 1981, BBC:s orkester, sjunger gör Phyllis Bryn-Julson.
| Först kan man lyssna på en modernistisk, explosiv sonatine för flöjt och piano från 1948 och i den allra förnämligaste franska flöjttradition. Alf Andersen och Kjell Bækkelund. Längd 15:52 |
| Två satser från ett ofullbordat verk för stråkkvartett. Livre pour cordes. Parreninkvartetten. Längd 19:14 |
| Pierre Boulez och Yvonne Loriod leker med fyra händer på piano. Längd 22:16 |
| Det ytterst ambitiösa verket Pli selon pli (blad för blad) för sopran och utökad orkester i en inspelning från 1981. Tre skivsidor vinyl.
Skivsida 1. Längd 21:07 Skivsida 2. Längd 30:52 Skivsida 3. Längd 15:53 |