En reflektion av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Inget i librettot säger att Rigoletto verkligen har haft ett förhållande med Gildas mor. Vi får anta att Rigoletto var välbeställd. Han förefaller ha en förnäm stadsbostad.
Har skaffat sig en dotter alternativt en fosterdotter från ett barnhem. Åren går och vad han för henne dillar om modern blir allt mera pinsamt och osammanhängande, motstridigt för Gilda.
Att Rigoletto skulle ha Gildas mor som lik i garderoben är vare sig trovärdigt eller intressant. Och så förefaller Rigoletto i Kasper Holtens tolkning mot slutet vara nekrofil, i danske Peter Madsens fotspår rakt ner i en u-båt. Mindre än en promille av en västerländsk population är behäftad med denna anomali eller i detta fall snarare defekt. Synnerligen vederhäftige Martin Nyström skrev i DN 180326: “finalscenen där man förstår att han (Rigoletto) alltid hellre velat ha henne (Gilda) som död än som levande.
Vad har Verdis musik med detta att göra?
Verdi ville ha sin Rigoletto-figur komplex. För mig är det uppenbart att mycket av det han säger till Gilda saknar absolut sanning. Om vi håller oss till det jag ’tillvitar’ Rigoletto. Nämligen att han på barnhem har skaffat sig en fosterdotter. Aldrig att han sexuellt förgriper sig på henne. Men han blir rosenrasande inför andras försök att göra det med eller mot hennes vilja. Detta ligger helt inom det möjligas ram. Icke däremot att Rigoletto skulle vara nekrofil. Detta överinbillar sig Holten efter ett hyperaktuellt danskt-svenskt rättsfall. Snuskigt publikfrieri enligt min mening.
Från libretton helt möjligt att fosterdotterskapet kan ha skett med höga hertigens medverkan, registrering och “beskydd”. Och med som villkor att han har en kvinnlig hushållerska.
Altrimento il papa Leone X avrebbe detto: “Vergogna ! Non permetto !”
(Annars skulle påven Leone X ha sagt: “Skam ! Det tillåter jag inte !”
Efter förbannelsen (Monterone), citatupprepad av Rigoletto “Quel vecchio maledivami” (Den gamle har förbannat mig) kommer första aktens nionde scen i mitt texthäfte, en dialog Rigoletto – Gilda:
Gilda: Se non di voi, almen chi sia
Fate ch’io sappia la madre mia.
Om Ni inte om Er själv vill säga, ens vem Ni månde vara
// gör Ni då så, att jag må få veta vem som var min mor
Det som följer är ett ytterst förvirrat svar av Rigoletto.
Rappakalja. Men framför allt undvikande
“Deh, non parlare al misero …”
Tala inte om olyckan …
Norén, Strindberg, Ibsen har skrivit direkt för teaterscenen. Oändligt mycket vanligare är förlaga i ett eller flera led. Om man har möjligheten att jämföra förlaga och scentext eventuellt därtill såsom del i ett musikpartitur (opera) så måste man strikt skilja på vad som är relevant och vad som är intressant. Det samma gäller om man vill tillföra data om upphovsskapets privatliv. Till syvende og sidst avgör scentextens bokstavliga bokstav i dialog och scenanvisning.
Ibland har vi brevväxling som belyser hur scentexten växer fram (mellan Hugo von Hofmannsthal och Richard Strauss, mellan Verdi och Piave). Vi får namnets gång från källan till havet Tribolet > Triboulet > Triboletto > Rigoletto. Detta är intressant men inte nödvändigtvis relevant. I den franska förlagan “Le Roi s’amuse” (Kungen roar sig) av Victor Hugo är Tribolet svårt handikappad har uttryckligen trots detta fru och dotter. I scentexten för Verdi återfinnas icke dessa uppgifter. Detta innebär inte att de absolut vore underförstådda. Det innebär bara att de inte finns.
Önskar jag förmådde såsom en musikforskare tränga in i partiturets medvetenheter. Några enkla påpekanden för ytplanet. Hertigens svävande libertinism belyses annorlunda i en aria med lydelsen: Parmi veder(e) le lagrime … ( Jag tycker mig se hennes tårar …) Och arian är inte ”märkligare” än att den stundtals utelämnas. Raden innhåller infinitivverbet ’vedere’ (se) som i normalitalienskan uttalas med betoning på näst sista stavelse. Men i denna sjungna Verdi-rad har ordbetoningen flyttats till i stället allra första stavelsen. Ett svävande ?
På ett annat ställe kan man stanna vid orden från Hertigen, när han i sista akten just träder in i värdshuset och strax skall sjunga ”La donna è mobile”. Innanför befinner sig ju ”yrkesmördaren” Sparafucile och hans ”syster” Maddalena. Duca: ”Una stanza e del vino” (Ge mig ett rum och lite vin) sjunger Alfredo Kraus med George Solti. Denna fras är tilltramsad så många gånger ända från Verdi egen tid att ingen längre vet vad som är original. Blir den av alla tänkbara varianter ”La tua ’sorella’ e del vino”. Så antyds med bestämda artikeln ”la” att Maddalena nog inte är Sparafuciles syster på riktigt utan just en prostituerad var som helst ifrån. I den intima familjekretsen utelämnas nämligen bestämd artikel. Alltså om Maddalena verkligen vore Sparafuciles syster skulle det ha hetat. ”Tua sorella e del vino” och ärendet möjligen ett helt anständigt.
Ingemar Schmidt-Lagerholm
2018-04-01
Rigoletto | Malmö Opera (malmoopera.se)
Rigoletto | Opera | Kungliga Operan