När Krilon kommer | vivaopera.se

Av Ingemar Schmidt (-Lagerholm)

Hon steg upp på natten, när månen gått ned. Hon gick genom hålet i häcken och var utanför. Nu kan jag ändå inte måla mer tänkte hon.

Verolyg är ett söndertrampat namn. Det är fullt av drift, den verolygska kroppens körtlar och behov av utlösning i slapphet, matthet, lustförintelse. Isabelle är ett annat, ett öga, ett begrepp om färgen, Isabelle är en annan verklighet.

Jag har kommit så långt som Isabelle kan komma och det som är kvar är bara Verolyg, och henne vill jag inte ha kring mig mer, inte vara henne mer.

När stigen började luta neråt och hon såg den första glimten av vattnet blänka tänkte hon: Johannes kallar det Sveriges hjärta. Jag kommer att vila i ett hjärta.

Man sa att en kvinna inte kunde vara skapande. Hon hade alltid haft ett argument mot detta. Exemplet är jag själv. Hon fick teckna i en tidning men det vart ingenting. Flickan skulle gå ut med gossen för Madame Verolyg ville måla. Han hade stultat ut på gatan när bussen kom. Hon kunde inte se ett staffli på ett år.

Erland hade erbjudit henne ett långt land fullt av färger. Hon visste att det var bra att Erland hade stupat. Han var en stor målare ibland.
— Men om jag kunde mer skulle jag måla annorlunda. Hon hörde viskningen. Erlands änka målar själv.

Jag tycker om dig Johannes. Att se på dig att höra din röst. I fall jag målar så vill jag att du någon gång ska se på vad jag målar och säga något om det. Nej, jag vill lära känna dig så bra att du inte behöver säga något om det jag målar.

I augusti 1941 skrev Stockholms-Tidningens konstkritiker att Isabelle Verolyg hade varit ett löfte. “Varför inte ägna henne ett hörn eller en liten sal vid den kommande minnesutställningen för maken Erland Ovid ?” föreslog han med melankolisk entusiasm.

Näst sista lördagen i februari 1942 öppnades den Ovid-Verolygska minnesutställningen på Konstakademien. Huvudparten av utrymmet upptogs naturligtvis av den i spanska inbördeskriget som frivillig Franco-motståndare stupade Erland Ovids stora produktion, men i den inre salen fanns en vägg med några dukar av Ovids änka Isabelle Verolyg.

Det blev en stor vernissagelördag och som sagt mycket med folk. Framför porträtten av Daladier, Gamelin och Léon Blum stod en liten grupp. Marika Stiernstedt, bakom henne Ture Nerman, general Thörnell, professor Nils Ahnlund, redaktör Bo Enander och utrikesministern i hjärtligt samspråk och bredvid dem Victor Vinde. Mitt i salen stod den reslige Vilhelm Moberg. Strax efter kom Barbro Alving som skulle göra specialreportage.

I ett hörn i den inre salen stod en kort, fyllig herre med brunt rundskägg och blå glasögon. Han betraktade tavlorna som om han evigt ville ta in dem i sitt minne. “Är det inte lite djärvt att komma hit?” Johannes Krilon vände sig inte om, men kliade sig på hakan under lösskägget: “Ni har hängt hennes saker riktigt bra.”

Gideon Staph kom inte ensam. Bredvid honom, en på var sida, stod två kända chefredaktörer, den ena från den tämligen nystartade Dagsposten, som i morse hade angripit Isabelle Verolyg och hennes urartade konst, den andra från det gamla Aftonbladet som nu på eftermiddagen gått till angrepp på Konstakademien för att den upplåtit sina lokaler för denna utställning. Bakom chefredaktörerna följde Görgöhö, Gideon Staphs tre drabanter Herman Görén, Josef Göbbén och Henrik Höllén. Staph vred sig runt ett varv, blicken for över de verolygska tavlorna så att han måste ha uppfattat dem som om han hade åkt tåg.

Attentatet mot Isabelle Verolygs tavlor skedde samma natt. Vaktmästaren ringde på morgonen. De hade skurit ut brösten — och könsorganen på akterna, stympat — det var vidrigt! Och skurit landskapen kors och tvärs och smetat tjära på dem och svinat ner.

Jag vet vad det fanns för krafter bakom illdådet, sade Krilon. När jag fick reda på attentatet tyckte jag att hon dog för andra gången, att hon blev ihjältrampad av en folkmassa.

Med denna berättelse om konstnärinnan Isabelle vill undertecknad inte alltför mycket ha förvanskat Eyvind Johnsons text.

För att ur romantrilogin Krilon belysa just hennes öde har jag redigerat med klipp och omställningar. Givetvis kunde romanens andra gestalter och övriga politiska skildringar lika väl extraheras till full aktualitet.

Eftersom Krilon är en roman om det sannolika innehåller den så väl exakt korrekta samtidsuppgifter som allegorier och avsiktligt omkastade händelser. Läsningen av Krilon är en ständigt fascinerande upplevelse. Just så måste dessa mörka år ha tett sig för den någorlunda medvetne, och den tidens öppna motsättningar och neutrala hysch-hysch är ack så fundamentala för kulturlivet i dagens svenska välfärdsstat

Det finns ett djupt humant patos i det som förkroppsligas av Krilon och hans grupp. Kampen mot mörkrets makter skildras med en konstnärligt sammansatt ironi — än bitter och bitande, än ömsint eller burlesk. Om storpolitiken under krigsåren får vi utförliga besked, men vi får också förhållandena allegoriskt omplanterade till svensk miljö. Att den staphska andan finns hos oss än i dag dold eller öppen kan man få känna på om man har otur, troligen inte bara i Västerås.

När de staphska krafterna håller på att ta överhanden hånas Krilon på olika sätt. Dels hånar man Krilons misslyckade försök att skapa en stor, världsomspännande fastighetsfirma (vilket aldrig varit Krilons plan — annat än i så måtto att han hade uttryckt önskan om vidgat samarbete). Slutligen gick man åt hans privatperson. Han beskylldes bl.a. för: snusk i tanken, förförelseförsök, “brottslig sinnessjukdom”, hämorrojder, att predika måttlighet, att ha hädat Gud.

Denna kampanj mot Krilon tvingar honom att resa bort, dra sig undan för en tid. Han måste bryta kontakten även med Isabelle. Men Krilon kommer tillbaka, han organiserar ett anfall mot Staph. Och Staphs raseri når en höjdpunkt. — Varje slag ni riktar mot mig skall vedergällas med minst sjuhundrafyrtioåtta miljoner slag, ni skall bli slarvsylta, potatismos och makulatur, för att ni har trampat på det ädlaste hos mig, min fredskärlek.

Kampen mot Staph är krävande. När Eyvind Johnson en septemberkväll 1943 lämnar de kvarvarande i Krilons grupp så är Staph tydligt på fallrepet om än inte helt fälld. Att Krilonböckerna kunde ges ut 1941—43 var beundransvärt modigt och skickligt. Länge har såväl originalupplagan om sammanlagt 1800 sidor liksom en förkortad och mera tättryckt en- bandsupplaga från 1947 varit svåråtkomliga. Nu föreligger Eyvind Johnsons mästerverk i en nyutgåva som ansluter sig till första upplagan. Läs den och ni utsätter er för risken att bli krilofil. Permittenttågen rullar visserligen inte längre, men planerna på den överlandiska autostradan från Trondheim över Bergen och Oslo till Göteborg och Karlskoga och Gyttorp och Boliden och Kiruna och Bodens fästning och Karlskrona och Bofors och vidare är väl inte helt skrinlagda.

Ingemar Schmidt (Vestmanlands läns tidning, VLT torsdagen 22 juni 1967)

Trilogin “Krilon” av Eyvind Johnson. En introduktion

Mälaren är Sveriges hjärta.
“Och jag var borta från Isabelle för länge, fast egentligen var det för hennes skull jag reste.”

ISL: Namnchiffer Krilon i Krilonserien

Läsnyckel. I övrigt hänvisas till Wiktorsson 2010. Tormod 2012.

Personerna i Krilon-trilogin har konstruerade namn, chiffrerade namn. Under Eyvind Johnsons tid var dessa mestadels lätt genomskådliga. Och det var svårt att inte röra på munnen åt fyndigheten.

Några helt konstruerade eller förvrängda namn:

Johannes Krilon. Bibeln har företrädesvis två Johannes. J. Döparen och J. Evangelisten. Johannesevangeliets upptakt tillhör hela Bibelns mest omdiskuterade och citerade ställen: ”I begynnelsen var ordet.” Krilon är en sammansmältning av Kristus och Platon.
Isabelle Verolyg har kanske innebörden ”Väldig vacker och kan hantera sanning lika väl som lögn. Rimligen syftar gestalten på Sigrid Hjertén. Observera att Krilon inte är någon nyckelroman med ett fingerat namn som direkt motsvarar en annan person i “verkligheten”.
Erland Ovid ”egentligen icke svensk, som vågar någonting sexuellt”
Bo Enander, redaktör, möjligtvis syftande på blivande statsministern Tage Erlander.
Gideon Staph får här bli en person som representerar svensk avdelning av hitlertyska hemliga polisen Gestapo.
T. Jekau skall förstås som dåvarande sovjetiska hemliga polisen ’djekan’.

Herman Görén är förstås i svenska kläder Hermann Göring, som hade vistats i Sverige.
Josef Göbbén blir Joseph Goebbels, tysk propagandaminister ’på besök i Sverige’
Henrik Höllén borde motsvara Heinrich Himmler, tysk naziminister som sysslade snarare med ’helvetet’ (ty. die Hölle) än med den himmel som kunde ligga i namnet.

Dessa tre ’hitlerministrar’ har svenska spegelfigurer och bildar gruppen Görgöhö.

Verkliga samtida personer äro (min personliga karaktäristik):

Édouard Daladier, socialistisk fransk konseljpresident, till tyskt koncentrationsläger
Maurice Gamelin, fransk general, till tyskt koncentrationsläger
Léon Blum, socialistisk fransk president, till tyskt koncentrationsläger
Marika Stiernstedt, katolik, socialist, författarinna.
Ture Nerman, mycket vänsterinriktad poet och journalist
Olof Thörnell, general vars tid som ÖB präglades av stora eftergifter till Hitlertyskland.
Nils Ahnlund, produktiv historieprofessor, inte självklart respektrad som vetenskapare
Vilhelm Moberg, romanförfattare, Utvandrarserien.
Victor Vinde, excellent vänstersinnad utrikesreporter.
Barbro Alving, den tidens i särklass mest betydande kvinnliga journalist. De stora dagstidningarna, Veckojournalen, radioreportage.

Ur Wikipedia.se

Personer

Den krilonska gruppen

Johannes Krilon – Fastighetsmäklare som tillsammans med sex vänner har bildat samtalsgruppen “Grupp Krilon”. Han är en korpulent och kortväxt man i dryga 40-årsåldern som beskrivs som “mild, tolerant och reflekterande”. En tragisk och omvälvande händelse tjugo år tidigare har satt djupa spår i hans liv.
Emil Hovall – Möbelsnickare. En lång och eftertänksam man med svaghet för snus och alkohol.
Karl Gustav Minning – Hovalls kompanjon. En blyg och melankolisk änkling med en dotter som han älskar över allt annat.
Jonas Frid – Byggmästare som arbetat sig upp från ingenting och nu är förmögen och framgångsrik.
Gabriel Odenarp – Ingenjör med starka krav på ordning och disciplin i livet.
Johan Henrik Arpius – Handelsresande vars liv präglas av en tragisk kärlekshistoria.
Per Segel – Läkare. Gruppens intellektuella cyniker.

Övriga

G.Staph och T.Jekau – Konkurrenter till Krilon på fastighetsmarknaden.
Isabelle Verolyg – Konstnär med polskt ursprung som har ett kärleksförhållande med Krilon.
Frank Lind – Amerikansk affärskollega till Krilon.
Petrus Blarén – Svensk riksdagsman och tidningsredaktör.
Görén, Göbbén och Höllén – Underhuggare till Staph.
Arble Jones Schmidt Hymmelman Burnes Jonasson-Språng – Privatdetektiv som tror att Arpius är en farlig agent.

Wikipedia.se har även en narrationsöversikt, ett berättelsereferat.