Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Alla vet att aliasfiguren Elena Ferrante är avslöjad. Det rör sig om en betrodd och pålitlig översätterska hos förlaget Edizioni e/o. Det gäller framför allt översättningar från tyska till italienska och särskilt den – in i det sista på sitt sätt – kommunistiskt DDR-trogna författaren Christa Wolf (1929 – 2011) med bland andra de berömda böckerna:
”Der geteilte Himmel” (Den delade himlen),
”Nachdenken über Christa T” (Vem var Christa T.?),
och ”Kassandra”.
Låt oss här bygga vidare med rollspel och kalla denna italienska yrkesöversättare från tyskan för “Maria Lupa” och därmed på italienska anknyta till den verkliga östtyska existensen Christa Wolf, alltså så långt det går en ren översättning från tyska till italienska. Man kan kortprecisera innehållet i romaner av Christa Wolf, utgivna i det kommunistiska östtyska DDR och reflektera över huruvida “Maria Lupa” i gestalt av Elena Ferrante har övertagit något därifrån till sin napoletanska tetralogi. (1.Min fantastiska väninna, 2.Hennes nya namn, 3.Storia di chi fugge e di chi resta. 4.Storia della bambina perduta. De båda sistnämnda ännu ej översatta till svenska.)
Der geteilte Himmel (Den delade himlen) gavs ut år 1963 och utspelar sig 1961 under tiden alldeles före byggandet av muren som skulle skilja av DDR från Västberlin. Romanen handlar om många delningar, mänskliga och politiska. Men man tänker naturligtvis också på den fysiska delning som så småningom ströp kommunikationen mellan tyskar och tyskar.
Nachdenken über Christa T (Vem var Christa T.?) kom 1968 och handlar om två väninnor på östtyska landsbygden som lärde känna varandra i skolan år 1943 och är trogna Hitlerflickor. De kommer ifrån varandra men träffas långt senare som pedagogikstudenter på universitetet i östtyska Leipzig. Christa T dör senare i leukemi.
”Kassandra” utgavs år 1983 samtidigt i kommunistiska DDR och västerländska Förbundsrepubliken BRD. Bokens yttre handling (klädseln) går tillbaka på nuvarande turist-Grekland och på antikens Grekland och dess bevarade mäktiga tragedier, exempelvis Orestien av Aiskylos. Boken torde också kunna läsas som en allegori över statlig makt och lojalitet. Christa Wolf hade vid denna tid en oerhört stark ställning inom givetvis regimtrogna författarförbundet. Hon kunde kosta på sig viss kritik, men torde av statsledningen ha utnyttjats för att skapa goodwill i väst och därigenom möjliggöra lån (i praktiken subventioner) till det ekonomiskt allt svagare DDR.
Minst ett hundratal övriga publikationer kan listas för Christa Wolf som blev 82 år.
Maria Lupas make kan nog tänkas ha ett finger med i Ferrante-spelet, allra helst som han i en nylig bok förrädiskt och gäckande har bäddat in påståendet: ”Det är inte jag som är Ferrante”. Och kanske är det han som tillsammans med klipska förlagsredaktörer har uppfunnit den glatta sammanställningen Elena Ferrante som påhitt parallellt med för -och efternamn hos berömda prosaisten och Stregapristagerskan Elsa Morante (1912-1985), denna för övrigt gift med kulturpersonligheten Alberto Moravia. Till denna vänstersinnade italienska kulturelit hörde även filmregissören Pier Paolo Pasolini (mördad år 1975 i ett homosexuellt dåd).
En urgammal latinsk sentens från Horatius (65 fvt till 8 fvt) lyder: aere perenne est Det vill säga ’ett andligt konstverk är varaktigare än brons’. Den franske teoretikern Roland Barthes (död 1980) framhöll den djupare innebörden i att verket lever medan skaparen går bort. Alltså vore boken alltid beständigare än dess hemlighetsfulla författarnamn. Och alltså skulle en bokskrivare, en filmregissör, en skulptör, en konstmålare alltid ha rätt att i konstnärsrollen få ha ”un falso nome”
När nyheten om den knäckta koden gick över världens kultursidor reagerades det (161004) diamentralt olika i Sveriges båda stortidningar Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Lisa Irenius (SvD) menade att avslöjandet var beklagligt, den person vi här på denna blogg kallar Maria Lupa borde ha fått behålla sin lugna tillvaro bortom rampljuset. En manlig författare skulle enligt Irenius inte ha behandlats så illa. Bjorn Wiman (DN) såg avslöjandet som en kvalificerad naturlig jounalistisk uppgift. Ingen skam skulle vila över detta. Den 11 oktober återkom Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius i sin egen tidning. Och kanske står det i denna fråga – för eller emot namnpubliceringen – nu oavgjort i Sverige, liksom i Tyskland, Frankrike, Brexitland, USA med flera länder där Ferrantefebern grasserar.
Den svenska översättningen ombesörjs av förlaget Norstedts. De italienska originalens förlag heter Edizioni e/o. Om efterledets innebörd kan läsas på förlagets hemsida:
Il nome e/o del resto può significare sia Est/Ovest sia e/oppure.
Det vill säga att bokstäverna
e och o står säväl för Öster och Väster som för Och (även) och Eller.
I det antika Grekland hade teaterförställingarna mestadels fyra delar: tragedi med tre huvuddelar och därpå ett mera lättsamt satyrspel. I modern tid har man ofta för nyskrivna tetralogier vänt ordningen så att inledningen blir kortare och de tre dramerna lika tunga, Wagners omfattande musikopera ’Nibelungens ring’ (1879) har en inledande ”förkväll” samt tre större ”dagar”.
1) Min fantastiska väninna
2) Hennes nya namn
3) Den som stannar och den som går
4) Det förlorande barnet
Storstrukturen har vissa drag av Wagners ”Nibelungens ring”. Titelsättning är ofta ett ärende för förlaget. Jag gör några inte helt nödvändiga reflektioner. Italienskans ”Storia di” betyder förstås ’Berättelsen om’. Alla de tre huvuddelarna har denna beteckning och detta kunde ha behållits på svenska. Så hade en wagneriansk indelning betonats. Nämligen att första delen är ett förspel. Och jag skulle ha föredragit termen ”En idealisk väninna”.
Den som har prövat på lite italienska känner sig säkert frestad att åtminstone på folkbibliotek fråga efter italienskt original. Då märks genast att Ferrante-böckerna ganska konsekvent innehåller verbens ”passato remoto”, vars existens förnekas i de flesta läroböcker för nybörjare. Och här kommer ett dilemma vid översättning. Italienskans ”imperfetto” innebär att något pågår i det förflutna, medan ”passato remoto” hos Ferrante är något i det förflutna avslutat. Svenskan har inte denna skarpa och strikta uppdelning.
Vi tar här det allra första stycket av de parallelltryckta texterna för en kommentar av verbformer:
Ci baciamo är presens och kunde här nästan analogt ha varit imperfekt ci baciavamo (vi höll på att kyssas ’ett bra tag’)
prendemmo är just passato remoto och framhåller karaktären av avslutad engångshandling. (Vi tog en buss)
arivammo är likaledes passato remoto. Engångshandling: (vi anlände)
andammo även p. r. Engångshandling: (vi började gå mot dammarna)
costeggiava imperfetto. Utsträckt icke avslutat, eftersom vägen löpte, länge hade löpt, och länge skulle fortsätta att löpa längs järnvägen.
