TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Detta var första delen. Härpå är Armstrong ensam om att vara prästerlig officiant ”Ashes to ashes and dust to dust …” (Av jord är du kommen och jord skall du åter varda.) En fågel flyger upp ”Free as a bird”. Måhända den dödes själ som drar till väders. Följer som andra del – inlett av ett svängigt trumsolo – en stadig marsch med gungande swing. Tredje delen är när melodin ”Oh Didn’t He Ramble” (Han var nog ändå en riktig rumlare) rusar upp i dubbeltempo med solister och kollektiv improvisation.
En professionell folklorist må ta ställning. Jag finner lekmannamässigt hos ”New Orleans Function” en strukturell likhet med den latinamerikanska ”El condor pasa”, framförd med panflöjter, kena, strängade instrument och liknande. Det vill säga: en nämnd lyftande fågel, andens symbol, en långsamt sökande hymnisk del, följd av en dansant, allt med allvar anknutet till dödsfall och begravning.
På 1970-talet kunde det hända att någon nog så proffsig indiansk-chilensk ensemble stod uppradad mitt i centralaste Stockholm (hörnet Hamngatan/Regeringsgatan intill NK) med alla sina panflöjter, kena, olika slags gitarrer, och slaginstrument. Och det var mitt under Pinochet-förtrycket. De spelade inte sällan latinamerikanska ”El condor pasa” som på gammaldags skivkonvolut (lite i skymundan) uppges vara komponerad och notutgiven år 1913 av Daniel Alomía Robles. Måhända från ett slags musical (zarzuela) det året presenterad i Lima (Peru). ”Lite i skymundan” eftersom man ville vårda myten att allt vore väldigt ”folkligt” och inte ”komponerat”. Folkligt ursprung påstår spanska Wikipedia.es.
Frågan är om sammanställningen – begravningshymn till parad följd av lättsammare låt också har bakgrund i indianskt original från Anderna. Och om det kunde finnas ett creolskt sammanhang ända bort till New Orleans och Storyville, (vilket väl motsvarar ,centro storico’ i nästan alla italienska städer). Kreoler eller mestiter var väl benämning på blandbefolkning med såväl ”indianskt” som ”negerblod” och droppar vitt. De första icke-vita jazzorkestrarna hade ofta namnet NN and his creole jazz band.
Kanske tänkte jag då inte så mycket på att denna ståtliga dubbellåt kunde ha ett narrativt, berättande innehåll. Det blev jag trovärdigt upplyst om först när jag var i innersta Norge och kom i kontakt med den allsidiga gruppen ”Ravnene” (klingar hemlighetsfullt fornnordiskt såsom ’korparna’, Asaguden Odens båda korpar, men här mycket symptiskt i motsats till den otäckt svenska gruppen Nordman). En slagning på nätet visar ett annat namn för denna norska ”folkrockgrupp” nämligen Folque och att Lisa Helljesen då som då var gruppens ledande sångare. Jag fick vara med på repetitioner hos ”Ravnene”, som också utförde ”El condor pasa”. Min dåvarande vardag upptogs emellertid av ett vikariat som musiklärare i Vestre Slidre (i norska Valdres) och min specialundervisning om den norske komponisten i subtil tolvton, Fartein Valen (Kirkegården ved havet)
En rask veckoslutstur tog mig med min snabbrullande Lill-Simca över Beitåstølen och Jotunheimen (där Ibsens Peer Gynt bodde med mor sin Åse, staty vid vägkanten) till metropolen Trondheim och företrädetvis till Ringve musikmuséum. Där lärde jag mig en del om klassisk norsk barockmusik och det stora invandrarnamnet Johan Daniel Berlin. Och fick besked om att min store idol pianisten Jörg Demus från Wien hade varit där (i januari 1975, finns en vinyl-LP som dokument, Schubert och Chopin med betoning på första stavelsen som det är i polskan) och spelat på muséets förnämliga kollektion av ”originale hammerflygler”.
Enligt en mirakulöst bevarade fickdagbok befann jag mig i Trondheim veckoslutet 7 till 9 september 1984. Kortfattat står där noterat för fredagen NOK 111:- och för lördagen NOK 115:-. Såsom ein svenske og dertil ein tiggermusikant hade jag alltså intjänat summa summarum 226 norska oljekronor. Och jag hade något att berätta om för mina sjuor när jag efter två ensamövernattningar i min bil återkom till Vestre Slidre i mitt-Norge. På min dåvarande utantillrepertoar stod svensk och norsk folkmusik samt och framför allt i ganska lättspelad g-moll, en mellandel i B-dur, ett speltekniskt tacksamt oktavsprång – gissa vad …
PS 1 om Nordman. ”Rockgruppen” Nordman lät tala om sig åren kring 1990. Jag försökte få mina gymnasieelever vid Saltsjöbadens Samskola att förstå hur helfascistiskt innehållet var i Nordmans på stapplande helsvenska då nyskrivna ”texter”. Med vilken framgång jag företog mig detta är ovisst. Sagan om ”Nordman” fick sin fortsättning i alltför aktuella illegalt gatuprotesterande ”Nordfront”, den så kallade ”Nordiska Motståndsrörelsen”.
Den klumpiga, fyrkantiga, fascistiska antirockgruppen NORDMAN gick väl periodvis i ide eller dvala, men kretsen kring Nordman levde, inte så särskilt underjordiskt, vidare och återuppstod så småningom i större och mer allmän skala såsom NORDFRONT, det vill säga den så kallade ”Nordiska Motståndsrörelsen”, efter medvetet mönster från Hitlers SS (Schutz Staffel). “Smart” nog klädda i svarta skjortor och inte i uniform, vilket fortfarande är förbjudet. Och det fanns ju förutom nyliga störningar i Visby (Almedalen) och Göteborg (bokmässan) en tidigare mycket allvarlig incident i Stockholmsförorten Kärrtorp.
PS 2 om Johan Daniel Berlin född 1714 i då tyska Memel, nuvarande litauiska Klaipeda alldeles vid Östersjön. (En segelskonarfärd genom Sunden, dock säkrare än den geografiskt likartade som Richard Wagner gjorde 125 år senare.) JD Berlin var ’förste stadsmusikant’ i Trondheim från 1763. Komponist, instrumentbyggare och teoretiker. Han var meget intressert i den tempererte stemning av klaverinstrumenter. Skrev en avhandling om emnet og konstruerte ett MONOCHORD som skulle være til hjelp vid stemning. Oavhängigt från JS Bach, som några decennier tidigare hade komponerat ”Wohltemperiertes Clavier” för alla tänkbara tonarter.
Men åter till Peru/Chile och Anderna från oskyldiga norska Atlanterstaden Trondheim. (Och staden med den mäktiga Nidarosdomen.) Det finns en uppsjö av “El condor pasa” på YouTube. Här är länk till ett videoklipp som Astrid hittade.
https://www.youtube.com/watch?v=0LFQDVvnKAQ
I denna video stämmer uppläggningen väldigt, väldigt väl med min tes att det sannolikt finns ett samband mellan den latinamerikanskt indianska “El condor pasa” och “New Orleans Function” av/med Louis Armstrong. Ingen melodisk likhet men nästan strukturell identitet. Först det ljuvliga temat med flera omtagningar i fritt tempo och med fågelkvitter. Det var första delen. Följer temat strikt och svängigt. Det var andra delen. Slutet är faktiskt nästan not för not, tonföljd för tonföljd den tredje uppsluppna delen inkluderande slutkadens. Exakt så som Ingemar spelade på ordinär tvärflöjt (inlärt efter tryckta noter) som gatumusikant i Trondheim 7 och 8 september 1984 och fick 226 norska oljekronor i sparbössan.
Wynton Marsalis
För den som vill friska upp minnet av Louis Armstrong och dennes ”New Orleans Function” hänvisas till ”Första aspekten på Louis Armstrong” i tidigare blogg-kapitel. Där återfinns sju Armstrong-versioner med olika årtal.
Här länkar vi till ännu en jazzmusikant, trumpetaren Wynton Marsalis and his Septet som år 1989 exekverar med titeln ”New Orleans Function” i nära 18 minuter. Alldeles vansinnigt bra, i post-Ellingtonsk stil eller hur? Men spelar de In Honor of Satchmo eller In Honor of El Condor?
Kom med din kommentar till info@vivaopera.se även till trumslagaren hos Marsalis jämfört med de tre batteristerna som finns hos de olika Armstrong-versionerna i inlägget “Aspekter på Louis Armstrong“.
https://www.youtube.com/watch?v=xJ0qhPB8MJo
Flög kondoren från bergiga Anderna till lättöversvämmade hamnen New Orleans (det fordom fransk-creolska Nouvelle Orleans). Och / eller tog sig musikanterna en båt- eller simtur (instrumenten väl inpackade) över Mexikanska Golfen ? Eller kunde det rent av vara korsbefruktning. ”New Orleans Function” var med all sannolikhet känd långt före Louis Armstrongs version, och sedan senast en jazzkonsert i New Yorks Carnegie Hall 1947. Och blev väldigt uppskattad genom en studioversion i ett flertal utgåvor och upplagor, ursprungligen från 26 april 1950. Den fina av oss utlagda länken till två latinamerikanska musikanter är åtskilligt, åtskilligt senare än någon version av Armstrong, Och har snarlig durata av 6½ minut.
Ett sätt att vara mångkulturell är att med kunskap bekämpa återuppståendet av fascistiska kvasirockgrupper såsom NORDMAN. Fråga Heléne Lööw. Och att bejaka den demokratiska frihetslängtan som manifesteras genom trippellåten “El condor pasa”. Se attachment.
Följer en LJUD-fil med tre gånger ”El condor pasa”, i snarast tvådelad form.
Först musikskola, tyska blockflöjter Buhé, därpå Atacama och Inti Illimani
Epilog: “Ravnene”, Fagernes 1983-84
Norska folkrockgruppen ”Ravnene” från radioutsändning Fagernes 1983, mittersta Noreg.
Folkrockgruppen ”Ravnene” vid vars repetitioner i Vestre Slidre Ingemar kunde närvara bestod av Tove Sandemo, Lisa Helljesen, Anne Riiser, Johan Riiser, Morten Forøy, Trine Geicke, Elisabeth Mellbye, Håkon B Kristensen.
De framför här ”Junikveld” (skotsk) 03m26 , That ll be the day (Buddy Holly) 02m06 samt Valdresreggae 02m21 av gruppens Håkon B Kristensen.
Sammanlagt 8 minuter
ÄR DETTA DEN HELA OCH SANNA BERÄTTELSEN OM ”EL CONDOR PASA”. MENAR DU ATT NÅGOT SAKNAS. HÖR AV DIG.