TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Inledningsvis
Louis Armstrong (1901-1971) torde ha varit ett av 1900-talets allra största musikgenier. Med elegantaste lätthet tillägnade han sig en fras eller melodi på gehör eller efter notblad. Skisserade själv för sin ensemble ett lämpligt arrangemang eller anpassade sig smidigt efter det som förelades. Uppenbarligen så sent som 1927 spelade han på primitiva fonografrullar solistiskt in femtio improvisationer ”50 Hot Choruses”. Med Armstrongs behjälplighet skrevs dessa ut i notbild med många krusiduller. Rullarna med sitt ljud är dessvärre förkomna, men noterna finns och har i ensembledräkt tolkats av svenske trumpetaren Bent Persson (Kustbandet), som för övrigt med sitt goda gehör även i andra avseenden stått Armstrong-utgivningen bi.
I sina första grammofonupptagningar (treminuters spår alltifrån år 1925 för 25-centimeters 78-varvare) spelar Armstrong troligtvis på en mera militärisk kort kornett. ”Cornet Chop Suey” heter ju en tidig av hans inte så få egna melodier. Möjligen är dock just den låten en av de första med trumpet i F i stället för kornett i Ess. En dåtida inspelning presenterades härförleden för säkerhets skull såväl i Ess som i F. Onödigt med versionen i Ess menar Bent Persson, eftersom F enligt hans mening är det rätta. Även tidtagning talar för F. I F blir det 2’55”. Spelat i hastighet för Ess blir det hela 3’16, vilket är onormalt lång duration för en liten 78-varvssida.
Armstrongs fria slingor motsvarar ofta barockens ornamentik. Ett Armstrongskt slutfall är ofta halvtonen lägre följd av tonika. Dämpande klangstrypande sordin använder Armstrong ytterst sällan men nästan konsekvent i sin egen komposition ”Some Day”. Man kan genom hela jättesviten av existerande upptagningar följa trumpetens i början raka, kanske något stela ton, dock med bravur. Det skulle under 1940- och 1950-tal bli mjukare med nära nog bibehållen virtuositet. De sista åren fanns varken röst eller läppar kvar. Ett ständigt missbruk av marihujana var skickligt balanserat. Efter paus brukade han komma tillbaka lite extra vital. Några missade toner och han stod rätt på benen igen. Nästan varje inspelad låt inkluderar Armstrongs oförnekliga sång, som ingen bör ge sig på att försöka härma.
Armstrong uppträdde ständigt som antirasistisk ambassadör. Hans ensemble med färgade musiker skulle också alltid innehålla till hudfärgen helvita musikanter.
Första aspekten på Louis Armstrongs legacy:
”New Orleans Function”
Denna musikaliska skildring av en begravningsceremoni är en berättelse (komposition) i tre delar till skillnad från alla de TinPanAlley-låtar och musikalhits som eljest utgjorde merparten av hans repertoar – icke att förglömma en stomme av relativt enkelt uppbyggda låtar med rötter i NewOrleans jazz.
I ”New Orleans Function” börjar ensemblen med långsam och värdig hymn utan alls någon rytmisk jazzgestalt. Detta var första delen. Härpå är Armstrong ensam om att vara prästerlig officiant ”Ashes to ashes and dust to dust …” (Av jord är du kommen och jord skall du åter varda.) En fågel flyger upp ”Free as a bird”. Måhända den dödes själ som drar till väders. Följer som andra del – inlett av ett svängigt trumsolo – en stadig marsch med gungande swing. Tredje delen är när melodin ”Oh Didn’t He Ramble” (Han var nog ändå en riktig rumlare) rusar upp i dubbeltempo med solister och kollektiv improvisation.
Jag upplever det så att musikanterna vill att vi i publiken skall uppfatta allt högst seriöst. De spexar och jönsar visserligen i någon mån till det. Men om publiken börjar skratta i stället för att lipa, sättes hymnen än långsammare och faktiskt än mer gripande.
Armstrongs på sätt och vis sparsamma studioinspelningar eller de otaliga publicerade konsertupptagningarna. Är det ena eller det andra att föredra? Jag prefererar för hemmalyssning alldeles avgjort det som har skapats i studio. Proffsigt skickliga musiker som spelar koncentrerat – gör med samfälld kritik omtagningar – och är medialt audiomedvetna. Utgivna stökiga konsertupptagningar störs – för min del av slarvigt felspel, av populistiska gester, av applåder och skrän – och jag ogillar avgjort när Louis Armstrong ryter ohämmat rakt in i mikrofonen genom oväsen och brak. För att inte nämna det mekaniska men ojämna, orättvisa oskicket att under/efter spel applådera en solist. En förevändning för publik att böka sig. Än värre i italiensk opera än i amerikansk pop.
(En professionell folklorist må ta ställning. Jag finner lekmannamässigt hos ”New Orleans Function” en strukturell ytlig likhet med den latinamerikanska ”El condor pasa”, framförd med panflöjter, kena och liknande. Det vill säga: en nämnd lyftande fågel, andens symbol, en långsamt sökande hymnisk del, följd av en dansant, allt med allvar anknutet till dödsfall och begravning.)
Enskilda kommentarer till sju versioner:
1950 04 26 är en studioinspelning i mono och high fidelity under den just begynnande eran för LP och vinyl. Första editionen var dock med de sexånhalv minuterna fördelade tvåsidigt på en liten 25 centimeters stenkaka. Trots föga kommersiell uppläggning och ganska oväntat koncept blev denna ensamskiva något av en publik framgång. Jag hade förstås den utgåvan i mitt pojkrum, och den fick aldrig passera genom skivväxlaren för den skulle ju omedelbart vändas.
Soli – på trombon av melodiös Jack Teagarden och fågelflygande klarinett av Barney Bigard. Just dessa soli är – hör och häpna – bortklippta i ett album med elefantiasis kallat ”Armstrong Autobiography”. (Om det vore realiserbart så är det denna oförkortade version – på lite drygt sexånhalv minut – som önskas per högtalare vid enklast möjliga existensfarväl för cancerdrabbade Ingemar, jämte orgelmusik av Elisabeth Edström i Tullinge kyrka.)
1947 02 08 Med denna icke fullgoda återgivning börjar jag en kronologisk uppräkning med ytterligare sex Armstrong-versioner av ”New Orleans Function”. Vid en jazz-konsert i New Yorks Carnegie Hall uppträder den dåvarande kapellmästaren och klarinettisten Edmund Hall med sin orkester som har normal besättning (tp, tb, cl, p och rytmsektion). Tillkommer extra trumpet, Louis Armstrong. Sannolikt gör musikerna entré från någonstans. Viktig trumslagare är Jimmy Crawford. (Ingemar vore tacksam för upplysningar om hur den här jazzmusikaliskt utformade berättelsen om en begravning har uppkommit. Huruvida den har demonstrerats så här vid något tidigare tillfälle än detta i New Yorks Carnegie Hall i februari 1947.)
1952 10 04 Med just för stunden tre nya medlemmar i sin sextett uppträder Armstrong i Stockholm som om inget hade hänt med ensemblen. Trummy Young (tb), Bob McCracken (cl) och Marty Napoleon (p) är de nytillkomna. Och det är Jack Teagarden (trombon), Barney Bigard (klarinett) och Earl Hines (piano) som vill pausera från det hektiska schema som oavbrutet drevs av manager Joe Glaser. Många sådana här konsertupptagningar är bra men oftast inte high fidelity. En engagerande tolkning tycker jag, som också var närvarande i Stockholms Kungliga Tennishall, på eget bevåg med Ulla-Bella Björk i tonårshand.
1953 10 01 En tidigare helt opublicerad version som sett skivköparpublikens ljus mycket posthumt just hösten 2017 på en CD med namet ”Louis Armstrong The Night Clubs”. Cozy Cole är kvar som suverän trumslagare. Med är Trummy Young som skulle stanna drygt ett decennium i ensemblen. Med är också så mjuke forne Ellington-klarinettisten Barney Bigard för att stanna två år till. I övrigt Marty Napoleon p, och Milt Hinton b. Utmärkt framförande. Bra ljudkvalitet. (Club Storyville, Boston)
1954 05 08 Den som i ensemblen på trumslagarpulten verkligen kunde ersätta de legendariskt allsidiga Sidney Catlett (i Armstrong’s All Stars 1947-1949) – med intrikat spel i bebop-grupper på meritlistan – eller Cozy Cole (med Armstrong 1950-1953) – som drev trumslagarskola tillsammans med namnkunnige Gene Krupa – var purunge Kenny John, vars sejour hos Armstrong varade blott ett halvår. Kenny John (dm) deltar med sjutusan till drive i en gedigen studioinspelning av den 19 mars 1954. ”Basin Street Blues” och ”Otchi Tchornia” (ryskan med de mörka ögonen) i långa tappningar, där en raritet är inkluderandet av Bud Freeman på tenorsax.
I juli samma år, 1954, påbörjades emellertid hos Armstrong det osorgsfulla arbetet med ”Plays W C Handy” och där övertas platsen av stadige men inte alltid så fantasifulle trummisen Barrett Deems. Några CD-skivor med konsertupptagningar från den korta våren 1954 med Kenny John har utgivits. Av alla versioner av ”New Orleans Function” är denna med Kenny John, Trummy Young, Barney Bigard, Billy Kyle och Arvell Shaw – alltså från åttonde maj 1954 (at the University of North Carolina) – den längsta, möjligen på sätt och vis också den bästa, om än inte till klang och ljud.
1956 06 01 Hela historien med den av gangsterförknippade Joe Glaser ”beordrade” konserten i Medina Temple (Chicago) är rätt bedrövlig. Symfonidirigenten Fritz Reiner var ”obönhörligt” bokad för de enda verkligt dugliga mikrofonerna ’i stan’. Stereo kunde inte förverkligas. Påståenden att ny repertoar hade förberetts var inte sanna. ”New Orleans Function” mister sin tredje del. Och vi får aldrig höra den fabulöse klarinettisten Edmund Hall som solist i detta nummer. En onödigt dålig version. Och för övrigt ett alltför pretentiöst, och i all dylik överflöd helt onödigt album, som har mage att kalla sig “The Great Chicago Concert”.
1962 02 02 Detta är alltså ljudspåret till en film som man gärna skulle vilja se. Uppläggningen i stort den samma som år 1950. Trombonist är här Trummy Young. Billy Kyle är alltid en delikat pianist, när han väl hörs. Ny basist Bill Conk. Danny Barcelona smidig trumslagare under dessa ensemblens senare år. Riktigt superb är veteranen Joe Darensburg. Hans klarinett har vingar för den bångstyrigaste själ. Stereo och rörelse.
| Ljudfil 1: ”New Orleans Function” och ”El condor pasa” 09m P 00’00 NOF 500426 06’42” JT BB EH AS CC P 06’42” ” El condor pasa” 02’09” – spelas på två ”europeiska” blockflöjter av Bettina Buhé och Stefan Buhé med rytmsektion, Bremen 721004 |
| Ljudfil 2: 3x New Orleans Function 18m P 00’00” NOF 470208 EHOrch 03’16” P 03’16” NOF 521004 Stockholm 07’50” P 11’06” NOF 531001 Boston 06’38” |
| Ljudfil 3: 3x New Orleans Function 19½m P 00’00” NOF 540508 NorthCar 08’17” P 08’17” NOF 560601 MedinaTempleCh 04’44” P 13’02” NOF 620402 Film s-tr stereo 06’25” |
Andra aspekten på Louis Armstrongs legacy. Bästa helhetstänkta vinylalbum:
”Plays WC Handy”.
Omkring två decennier efter Armstrongs bortgång (1971) skedde övergången från LP till sådana CD-skivor som numera är i allmän handel. (Till dess Bluray audio med superljud, skärmläsbar information och oändligt överlånga speltider i en framtid tar över.)
Nästan alla musikgenrer frambringade under vinyleran 1950-1990 stora 30-centimeters enkelskivor med dubbelsidig helhet på 40-55 minuter. I stället för bevarat koncept gjordes transformering till CD (max durata 80 min) med ofta onödig addenda. Ännu värre var det med vinyl dubbelalbum (vanlig sammanlagd speltid omkring 90 minuter) när dessa skulle ges ut som enkel CD. Ett verkligen fint Armstrong dubbelt vinylalbum, ”Satchmo at Symphony Hall”, kom i – på olika sätt – avhuggna CD-editioner. (Det samma gällde för övrigt Ellingtons ”Second Sacred Concert” med Alice Babs. Medan Allan Petterssons nionde symfoni med Sergiu Comissiona i Göteborg av dessa spellängdsskäl aldrig fick någon CD-utgåva.)
Vilken enkelskiva eller vilket flerskivorsalbum från vinyltiden är då för Armstrongs del ”bäst”. Det finns inspelningstekniska och konstnärliga skäl för lyssnaren att generellt föredra resultaten av arbeten i studio. Men några publikframträdanden gjordes med högklassig apparatur och i gruppens hela och fulla medvetenhet om att utgivning skulle ske. Just nämnda ”Satchmo at Symphony Hall” är fylld med välspelad och inspelningstekniskt välfångad entusiasm. Evenemanget med konsertsalens vida akustik (i Boston) finns sedan någon tid äntligen riktigt komplett på två CD-skivor, inkluderande material som inte kom med i första vinyleditionen. Men det ursprungligen i förväg avviserade numret ”King Porter Stomp” har sedan förhandsreklamen aldrig mer nämnts
Velma Middleton sjunger med instrumentalisterna Jack Teagarden (tb), Barney Bigard (cl), Dick Cary (p), Arvell Shaw (b), Sid Catlett (dm). Den senare är företrädd med två femminutiga träffsäkra trumsoli. Det du !!!
Liknande parallellitet, vad gäller utgåvor, finns med ”At the Crescendo”. Armstrongs sextett i intim sluten klubbmiljö. Armstrongs ”spännande” berättelse om ”Me and Brother Bill” som went huntin, trombonisten Trummy Youngs späda vokalnummer “Taint what you do, its the way how you do it” – festligt, frodigt, musikantiskt. Omtagningar gjordes direkt på stället med aktiv personal och fullgod apparatur för release.
(Sorgligt eller skrattretande är att det här förekom censur. Armstrong ville helt naivt ha med ett nummer som hade gjorts åt honom för att avhåna det så kallade bebop-lägret. Misfostret kallades ”The Wiffenpoof Song” och tog i anspråk 5’10”. Var inte med på ursprungliga vinyl dubbelalbummet. Dök upp i en 45-varvs EP edition. Är med på hyperkompletta CD-boxen ”The California Concerts”. Om det nu verkligen var en fejd så bilades den väl när Louis Armstrong och Dizzy Gillespie för fulla halsar tillsammans sjöng ”Umbrella Man” NYC 590207, även filmat.)
Jag har förutskickat mitt val av ”bästa” helhetstänkta vinylalbum (Plays W C Handy). Här följer några kommentarer till de starkaste studioinspelade konkurrenterna utan inbördes rangordning.
1950 04 26 Jack Teagarden (tb) Barney Bigard (cl) Earl Hines (p) Arvell Shaw (b) Cozy Cole (dm).
Excellent ljudkvalitet mono. Perfekta utföranden. Alldeles avgjort en helhetskonception. Likväl dröjde det in i CD-eran innan denna session med ett flertal långlåtar gavs ut samlat inklusive tidigare undanhållna ”Twelfth Street Rag”, vilken innehåller en kortfattad verbal löjlighet. Med 56 minuter en skenbart lovande början på vad som skulle kunna ha blivit en ambitiös väg en bit bort från den allra banalaste delen av repertoaren.
Huvudanansvarig var sannolikt den progressive pianisten (med nyanser som i en hel orkester) Earl Hines som solistiskt bidrar med en glänsande ”Fine and Dandy”. Samtliga får briljera i jämlik omgivning (inter pares). Armstrong själv tar fem minuter på sig för en eftertänksam ”Thats for me”, knappast senare upprepat. ”I surrender dear” är främst för Barney Bigards virtuosa klarinett (6½ min). Trumslagaren Cozy Cole ges välförtjänt svängigt utrymme i ”Bugle Call Rag / Ole Miss”. Celloutbildade och ännu helt unge basisten Arvell Shaw har dryga fem minuter på sig för att variera ”Russian Lullaby”. Endast Jack Teagarden (tb, vo) kunde i fortsättningen mera ofta upprepa sin härliga ”Baby, Wont You Please Come Home”. Tillkommer några pålitliga nummer för hela ensemblen samt förstås tidigare här behandlade ”New Orleans Function”.
Det var nog de som mera än konstnärlighet var ute efter att tjäna pengar på ”Louis Armstrong and his All Stars” som skulle komma att dominera fortsättningen. Under LP-tiden kom detta inspelningstillfälle aldrig ut som helhet. För en Armstrong-novis rekommenderas att leta rätt på någon CD-utgåva med hela – jag upprepar det hela – sessionen från april 1950. Den är minst sagt remarkabel.
1961 04 03 Vi tar alltså ett hopp framåt i tiden på elva år. Men Armstrong är absolut och oslagbart suverän varje gång han under avspända former konfronteras med nytt material. Producenten Bob Thiele ville att Armstrongs sextett skulle spela in låtar av Duke Ellington, låtar som varken förr eller senare hörde till Armstrongs repertoar. Ellington är själv med, dock oklart huruvida i hela det inspelade materialet. Den tidigare Ellington-klarinettisten Barney Bigard hade för en tid återinträtt i Armstrongs sextett. (Från ett mycket obeaktat Sverigebesök alldeles dessförinnan 610226, inkluderande Bigard, har jag, särklassiskt unikt, en väldig speciell direktkopia genom tjuvkoppling till därvarande mikrofon. Det var inte jag som gjorde det! Det var nån annan.) Sessionen Armstrong-Ellington blev ett stort tillfälle för Barney Bigard. Inspirerat välstämt spel utan felnavigation. En tyglad Trummy Young som undviker råblåsande. Kompet består med finess av Mort Herbert (b) och Danny Barcelona (dm). Aldrig sviktande stereoupptagning med tydliga positioner. Detta får man inte missa. Men är det Armstrong eller Ellington?
(17 Ellington-stycken, här inte nödvändigtvis överlånga. Ursprungligen två snålt tilltagna vinyler. Sedermera komplett på en fullastad CD. Sedan även tillsammans med repetionsutsnitt på en CD till.)
1959 09 30 ”Plays King Oliver”. Härlig stereoupptagning av synnerligen hög fidelitet. Armstrongs egna arrangemang? Synnerligen disciplinerat och välvilligt, rent av suggestivt, spel av Trummy Young (tb) – ”St. James Infirmary” – Peanuts Hucko (cl), Billy Kyle (p), Mort Herbert (b), Danny Barcelona (dm). Speltid 50½ minut. Originellt låtval. Louis förtäljer dramatiskt om ”Frankie and Johnny” till så kallat spikpiano av Billy Kyle. Frankie som i svarsjuka hade ihjäl sin Johnny. ’He was her man but he did her wrong’. Trevligt med ”My Old Kentucky Home” som dock av förstagångsrecensenter påstods ha föga med King Oliver att göra. En på alla sätt väldigt bra skiva, vinyl som CD. Mycket trist att den inte följdes upp. Det blev i stället på samma skivmärke Armstrong plus ”The Dukes of Dixieland” i en salig blandning.
1956 12 11 till 1957 01 28 Under denna någorlunda väl tilltagna tid tillkom vid spridda tillfällen det som skivbolaget Decca ville ha till sitt ’magnum opus’ med Louis Armstrong, ett album ”A Musical Autobiography” på fyra vinylskivor (vilket recenserades av mig i Arbetet, Malmö 621003). Skall villigt åter erkännas att förehavandet kom att innehålla en myckenhet bra Armstrong-musik. Men missgreppen äro legio. Ingen producent förstod att ambitiös stereoteknik borde användas. Någon hade den inte helt bäriga idén att låtarna skulle bindas samman som nytolkningar i etapper efter mycket äldre inspelningar, allt sammanbundet av en efter förelagt manuskript ”berättande” Louis Armstrong med i efterhand pålagt pianoklink. Dessa minutlånga intermezzi är ingen lyssning som behagar efter första gången.
Assisterande musikalisk arrangör är ingen mindre än den rätte Bob Haggart, vars trumpetarkompis Yank Lawson deltar i tre låtar och det kunde gott ha varit fler. Kompet består genomgående av gitarr och bas samt ordinarie batteristen Barrett Deems. Pianist är Billy Kyle och så har vi trombonisten Trummy Young och klarinettisten Edmund Hall. I några nummer adderas en saxsektion arrad av Sy Oliver. Velma Middleton sjunger gammelblues i anda av Bessie Smith.
Nästan varje av de många låtarna innehåller soli – spännande av Edmund Hall (cl) och oväntat vältrollat av Trummy Young (tb). Billy Kyle (p) salongspelar med fin smak. Det ställvis tunga trumspelet av Deems lättas något av denna gång såväl gitarr som bas. (Men ta mig tusan om istället, ändå anlitade, Bob Haggart hade inträtt på bas. Du känner kanske till hans formidabla ”Big Noise from Winnetka” för blott trumpinnar, kontrabas och /bus/vissling.)
Jag har dock länge haft stor glädje av detta pärlband med Armstrong-låtar, sedan jag gjorde överföring till eget rullband och därvid utelämnade det otillförlitliga mellanpratet.
Numera har jag det avskalade materialet på tvenne tämligen fullmatade självbrända CD-R-skivor, vilka kunde benämnas ”Remembering Twenties” (1h15) och ”Remembering Thirties” (1h19). Men jag tycker att detta projekt faller bort från topplacering på grund av producentens storhetsmani, delvis även musikaliskt på visserligen kompetent, men ibland stelbent framförande, avsaknad av riktig spontanitet. Och väljer att på prispallen ställa ”Armstrong plays W C Handy” från 1954, där såväl noggrannhet som spontanitet saligen kommer på plats.
Av Ingemar utkorad vinnare bland helhetsvinyler med Armstrong:
”Plays W C Handy”
1954 07 12 Över denna helhets vinylskiva på 55 minuter vilar enligt min mening magi. Den fullbordades i studio för bolaget Columbia, vilket sedermera blev Sony. När det året efter till ”Plays W C Handy” skulle göras en pendang – ”Satch plays Fats” – blev resultatet bra men sannerligen inte lika genomgående hellyckat. För Handy-skivan var det möjligen George Avakian som gjorde de nya arrangemangen de facto, förlängda utöver vad som kan ha funnits på tryckta notblad, så kallad sheet-music. Avakian anges eljest enbart som förste producent. Den åldrige Handy var närvarande vid åtminstone någon av inspelningsdagarna och förefaller ha stortrivts. Kanske hade han kompletterande kommentarer.
Det börjar hur magnifikt som helst med hela nio minuter – creolsk habanerarytm i botten – ”St. Louis Blues”. (Medan 3 minuter ju är limit och standardlängd för små stenkakor likaväl som för Eurovisionsschlagern.) Följer ytterligare 10 låtar i långversioner, varav ingen låt tidigare utsliten av den oftast jäktade ensemblen. Dessa för ensemblen, då vid inspelningstllfället, nya Handy-låtar blev tyvärr inte heller i fortsättningen ofta framförda av ”The All Stars”. Det måste väl sägas. Men här: Vilket bett om musiken !
(”St.Louis Blues” finns i ett stort antal Armstrong-versioner. Alltifrån kornett med tragiska Bessie Smith och endast Fred Longshaw på orgel anno 1925 samt större utslätade dansband under 1930-talet över symfonisk “Concerto Grosso” dirigerad av Leonard Bernstein, 1956, till mera traditionellt mot slutet med den nya sångerskan Jewel Brown fint fågelkvittrande på höjden såsom utsökt kontrapunkt mot Armstrongs ruffiga baryton. I övrigt finns endast ”Yellow Dog Blues” från Handy-albummet likaledes traditionellt i en tolkning från 1962. – 3’17” stereo 1962 mot 4’15” år 1954)
Hos Armstrong var väl enskilt sett Jack Teagarden en väsentligt större trombonist än Trummy Young, enskilt sett var väl Edmund Hall en hårsmånen ännu fiffigare klarinettist än Barney Bigard, enskilt sett var väl Earl Hines en häftigare pianist än Billy Kyle. Men ändå fungerar här allt just optimalt, så sagolikt, och rent av superbt väloljat. Alla spelar så drivet, säkert och så intressant. Just nytillkomne trummisen Barrett Deems kan nog inte mäta sig med gigantiska föregångare såsom Sid Catlett, Cozy Coly eller Kenny John. Han lyckas emellertid bra med att på äkta jazzmanér driva ensemblen framför sig. Allt taget i varierade medium tempi utan excesser. Och låt vara att tombonisten Trummy Young småryter som ett tamsnällt lejon. I varje fall är klarinettisten Barney Bigard smeksam som en katt. Och påfallande att Armstrong till sista mikrosekund håller ut tonerna inom en fras och för varje slutton.
För att nu inte tala om att Arvell Shaw på sin bas pizzicato lyckas med att smuggla in ett inte alltför kort citat från altsaxofonmästaren Charlie Parker (dennes Ornithology) i eleganta avslutningsnumret ”Atlanta Blues”, också med namnet ”Make me a pallet on the Floor”. (Om jag kommer till Atlanta så kan jag sova på golvet). Ingen låt under denna vidunderliga helhetssession är utan innehåll. Genom den vidlyftiga skrönan om fängelsekunden ”Long John” fick helheten en halvleksmarkering för sidbyte på vinylskiva.
Om man självbränner en kopia av senaste CD-versionen av ”Plays W C Handy” så kan man fjärma (exempelvis genom programmet Magix) en för flerfaldigt åhörande onödig monolog av Armstrong själv. Och man kan komplettera. Här har jag valt att exakt samma sättning – Trummy Young (tb), Barney Bigard (cl), Billy Kyle (p), Arvell Shaw (b), Barrett Deems (dm) – alldeles definitivt för ovanlighetens och enda gångens skull spelar i tretakt, långsam vals: ”Tenderly” kombinerad med ”Youll Never Walk Alone” – detta inspelningstillfälle ligger blott två månader senare – bolaget är Decca i stället för Columbia, i studio 540901. (Men minsann när Duke Ellington tar Tenderly så blir det i fyrtakt med ett tillagt segt fjärde taktslag.) Hos Armstrong har ”Tenderly” ett delikat pianosolo av Billy Kyle innan ensemblen tar nästa tonart för några varv ”Youll Never Walk Alone” och i denna nya tonart ger en kort repris av ”Tenderly” som avslutning (7’23”). Alltså hopslagning av två låter till en A-B-A1 liedform. Ingen ansvarig nämnd för den idén. Den borde ”alltså” vara Armstrongs egen.
Följer i mitt val av renodlade studioinspelningar en samlad ”Tin Roof Blues” från de så kallade jazzrötternas New Orleans. Den är från ett annat tillfälle men med fortfarande exakt samma instrumentala sättning LA TY BB BK AS BD. Och tillagt med samma lag ”Pretty Little Missy”, en trudelutt av Armstrong som fixades till av Billy Kyle. Den senare fick generöst nog hela upphovsrätten. Och det är inte första gången med en låt av Armstrong. ”Muskrat Ramble” skänkte han år 1925 åt sin dåvarade trombonist Kid Ory.
Och på min självkompilerade CD-R tillfogat tre minuter med sång och trombon av Trummy Young ”Taint what you do, its the way how you do it”. Varför kan då den stumpen sägas höra till det expanderade sammanhanget med Handy? Jo den togs faktiskt – i sin enda studioversion – med under arbetet med Handy. Den 14 juli 1954 i Chicago, den dagen tillsammans med creolfranska ”Chantez-Les-Bas” (4’48”) och ”Yellow Dog Blues” (4’15”), båda förstås av W C Handy. Varför? Helt klart för att Trummy Young skulle få tantiem för sin låt.
Men jag avslutade faktiskt Handy-delen på den självbrända CD-skivan med ett Handy-addendum. Vid originaltillfället i juli 1954 gjordes dubbning så att Armstrong i finalen på ”Atlanta Blues” skatsjöng och trumpetade mot sig själv. Mycket välgjort. Och den varianten låg kvar på många nyutgåvor även på CD. Purister letade sedan – för ytterligare nyutgåva – rätt på originaltejperna och rekonstruerade en version utan dubbning, vilken nu gäller. Jag tycker det är svårt att välja och tar alltså med hjälp av en gammal vinylare på min självgjorda privata CD-R med båda varianterna om vardera 4½ minut av en väldigt käck låt som Armstrong aldrig har spelat annars. Som sagt, varken förr eller senare.
| Ljudfil 4: ”Plays WC Handy” sidA 28½ kopierat efter vinylskiva P 00’00” StLouisB 09’03” P 09’03” YellowDB 04’22” P 13’26” LovelessL 04’23” P 17’58” AuntHB 05’05” P 23’04” LongGone 05’06” Med den stora skrönan om ”fängelsekunden” Long John slutar denna LP-skivas första sida. Detta är i helheten en tydlig halvleksmarkering före sidbyte på vinylaren. |
| Ljudfil 5: ”Plays WC Handy” sidB 26½ P 00’00” MemfisB 03’07” P 03’07” BealeSB 05’04” P 08’12” OleMiss 03’23” P 11’35” ChantezLB 04’54 P 16’29” HesitatingB 05’20” P 21’50” Atlanta (no dub) 04’33” För finalen har jag som förstahands alternativ valt den version som numera anses gälla, dvs dubbade inslag bortskalade. |
| Ljudfil 6: Ingemars plustillägg efter ”Handy” på självbränd CD-R Filen inleds med alternativ avslutning genom ”Atlanta Blues”. I första vinylutgåvan sjunger och spelar Armstrong mot sig själv. Här följer alltså denna fejkade ”originalversion”. P 00’00” Atlanta (dubbings) 04’35” P 04’50” 540901 Tend/Never i ovanlig 3-takt P 12’15” TinRB knappast spelad av LA före 1950-talet P 15’32” PrettyLiMi Truddelutt av LA, skänkt till Billy Kyle P 18’52” ”Taint …” 550121 av Trummy Young |
Foto: Astrid Haugland
| LJUDFIL 7: Bent Persson, trumpet och rekonstruktion. Vinylutgåvan av “50 Hot Choruses” Vol 2 sid A 22m. De sällan mer än 30 sekunder långa ”50 Hot Choruses” är alltså från fongrafrullar anno 1927. Ljudrullarna har aldrig återfunnits medan snuttarna finns på någorlunda samtidigt nedtecknad notbild. Den svenske trumpetaren Bent Persson (med hemsidan http://www.bentpersson.se ) har rekreerat creolska arrangemang och bäddat in dessa små korus på ofta endast 32 takter, så att resultatet blir en ”traditionell” låt. Vi ger här en vinylsida från hans skivutgivning. Man kan säga att två låtar tilldrar sig särskilt intresse. Först då kommentar till ”Tin Roof Blues”. Armstrong levde långt fram i tiden i ett seggregerat samhälle. Stundtals hårt, stundtals lättare. Han kramar om sin vite vän Jack Teagarden och de sjunger om ”Basin Street” i New Orleans, ”the street where dark and light always meet, the – we are all wellcome – street”. Men orkestrar för gatuparader och danshallar och danshallarnas publik skulle vara antingen ’dark’ eller ’light’. På 1930-talet kunde samma danshall upplåtas omväxlande åt Paul Whitmans orkester och dess publik (stickly white). Och andra dagen till Fletcher Henderssons storband, där Armstrong ingick, och då för annat slags publik. Och Armstrongs första 1920-tals skivor gjordes för märket Okeh med en särskild etikett ”Race Records” exklusivt av musiker och för publik med Armstrongs hudfärg. Men alltifrån början i den musikaliskt så kreativa kreolstaden New Orleans fanns en symbios. ”Tin Roof Blues” tillhörde avgjort det helvita lägret. Detta fragment fanns alltå faktiskt och oväntat på fonografrulle från 1927. Dock med sin ensemble torde Armstrong inte ha ”vågat” spela ”Tin Roof Blues” förrän en bit in på 1950-talet. Den andra låten, enligt min mening, värd särskild uppmärksamhet är den fina ”King Porter Stomp” av Jelly Roll Morton. Ofta framförd av Louis Armstrongs All Stars omkring 1949. Men sedan försvunnen från hans repertoar. P 00’00” SpanishS 02’38” P 03’38” Tiajuana 02’58” P 05’37” TinRB 04’58” P 10’35” KingPS” 02’02 P 12’46” FroggieMR 02’36” P 15’26” MobileB 4’20” P 19’47” MilenbergJ 01’58” |
Efterord
1) ”El condor pasa” bör finnas inspelad av grupper såsom Atacama, Inti-Illimanti, Quilapayun eller någon övrig med äkta panflöjter. Den som kan stå till tjänst med ett lån eller en ljudkopia må höra av sig till info@vivaopera.se
2) Att här av Trummy Young medtaga ”Taint what you do, its the way how you do it” med just den nämnda sättningen TY BB BK AS BD från Crescendo Club 550121 i stället för från en Handy-session 540714 är lite av ett välment ”falsarium”. Jag har i nuläget inte tillgång till det rätta versionen (de torde dock inte ha skilt sig särdeles mycket). Vem hjälper bloggen www.vivaopera.se så att felet kan rättas till.
3) Den som namnger en grupp med sång och text, vilken en tid gjorde ”El condor pasa” extra populär kan höra av sig till info@vivaopera.se. Och – för tålmodig läsning ända hit – förvänta sig pris av något slag.
4) Gå in på Bent Perssons hemsida www.bentpersson.se. Mycket av och med Bent Persson finns på YouTube. Här följer för dig som läsare av bloggen www.vivaopera.se två låtar med Bent Persson och Kustbandet ombord på skärgårdsbåten Blidösund. Med enkel apparatur upptagna av Astrid Haugland den 3 september 2015. Vad heter den unge ackisstuderande trombonisten som står upp så självklart? Ena låten är “Dinah”. Vad heter den andra? Uppgifter till info@vivaopera.se belönas lämpligen.
5) Armstrong tillägnade sig ju med egen förtjusning saker som ”C’est si bon”, ”La vie en rose”, ”Mackie Messer”, ”Hello Dolly”. När man i Armstrongs namn på YouTube finner den italienska SanRemo låten ”Volare” om att flyga i det blå, så sjunger eller trumpetar Louis inte en ton, inte en stavelse. Det är helt och hållet ett instrumentalt solonummer för trombon – och ett fint sådant – för bandets nye trombonist Tyree Glenn. Kan vara en konsert i Köpenhamn 670727.
6) Inspelat oevre med Louis Armstrong är enormt omfattande. Den som välformulerat vill bidra med ytterligare aspekt är välkommen sända oss manus (info@vivaopera.se) för granskning och eventuell publicering på bloggen www.vivaopera.se.
7) Den engelske trumpetaren Kenny Baker har redovisat hur han handskas med sitt Armstong-intresse. Den som har synpunkter därpå kan på lämpligt sätt prisbelönas genom info@vivaopera.se
Ingemar Schmidt-Lagerholm
From Wikipedia orgArmstrong was born and raised in New Orleans, the son of a prostitute and a mostly absent father. In these early years, he grew up, alternatively, under the care of his maternal grandmother, and with his mother and any one of her common-law husbands. He started working at a very young age for Morris Karnoffsky, a Lithuanian-Jew who peddled out of his junk wagon. The family did not only employ the young Armstrong, but also fed him and treated him like a member of the family. Somewhat simultaneous with his work for the Karnoffskys delivering buckets of coal and helping to sell salvaged goods, he attended the Fisk School for Boys until he was eleven years old. Later, he was arrested for firing a gun into the air and sentenced to live in a juvenile reform school, the Waif’s School for Colored Boys. While he had already started learning the play the cornet before his incarceration, he played in and later led the school’s band, where he was tutored by Peter Davis. A few years later, a judge released Louis into the care of his father and his stepmother, but this lasted for just a few months before returning to his mother, where he lived with a young sister. As a teenager, he took some music lessons from Bunk Johnson and also attracted the attention of Kid Ory. As an older teenager he played regularly in street bands, occasionally in clubs for pay, and began blowing trumpet for evening riverboat cruises. This last engagement led to his first full-time job as a musician, playing in Fate Marable’s band on the Mississippi River aboard a steamer tramping near St. Louis. https://en.wikipedia.org/wiki/Louis_Armstrong (2017-12-29) |