Omslaget (LP-cover) till den klassiska Camden-utgåvan av Toscaninis Beethovensjua med New York Philharmonic anno 1936.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Shakespeare var tidigt känd och beaktad inom den tyska kulturkretsen, under 1700-talet av teoretiker som Lessing och av författare såsom Goethe och Schiller. Evenemang för teatrar blev Shakespeares verk dock först en bit in på 1800-talet och främst genom översättningar av Wieland, Schlegel, Tieck.
I detta sammanhang tillkommer scenmusikvinjetterna till ”A Midsummer Nights Dream” av Felix Mendelssohn i etapper med början från 1826. Tonsättarens tyska titel lyder ”Ein Sommernachtstraum”, och några inslag med tysk sångtext ingår.
Felix Mendelssohns “En midsommarnattsdröm”
Mendelssohns älskade Sommernacht-musik tillhörde det som de tyska nazisterna från 1933 med svårighet, men dock, förbjöd i offentligheten – med hänsyftning till tonsättarens för dem icke tolerabla judiska börd. Men i Sverige liksom i Tyskland och annorstädes gäller ju än i dag: in i kyrkan till Mendelssohns brudmarsch vid sådana vigslar. (Så var det även för min sonson Anton och hans Sara i Tyresö kyrka 170617.)
Det nazistiska uppdraget att ersätta Mendelssohns Sommernacht-musik gick till Carl Orff som kom med en härtill anpassad version år 1939, slutgiltig omarbetning förelåg ”post festum” år 1964. År 2010 hade detta blivit så respektabelt att skivmärket CPO (Classic Produktion Osnabrück) kom ut med ett CD-dubbelalbum, där det dirigeras två och en halv timme i Carl Orffs naziaccepterade anda.
Av allmänt intresse för antisemitismens framfart införskaffade jag denna utgåva (CPO 777 657-2). Man kan lätt fastslå att detta är musik som inte sällan erinrar om fäsörskapet i ”Carmina Burana”. Och min erfarenhet säger mig att detta uppskattas framförallt av lyssnare som inte bryr sig mycket om klasssisk musik i allmänhet – eller av lyssnare som aktivt ogillar kompositioner exempelvis av Arnold Schönberg, Paul Hindemith, Hans Werner Henze, Pierre Boulez, Olivier Messiaen eller för den delen Allan Pettersson jämte den svenska Måndagsgruppen Blomdahl, Bäck, Lidholm.
(Eftersom jag år 1995 med två stort upplagda artiklar i DalaDemokraten ställde mig ytterligt skeptisk till det då påbörjade projektet Dalhalla i Leksands nedlagda kalkbrott, kan jag ju nu två decennier senare konstatera att Stefan Johanssons kvalitetsmedvetna version av Wagners Ring inte avlöpte så väl som den hade förtjänat, ej heller någon framgång för den alldeles tvivelaktiga satsningen på Carl Orffs nämnda fyllevisor, vilket sommaren 2017 definitivt torde ha dödförklarat Dalhalla.)
Toscanini stod i januari 1942 för ett ovanligt framförande av hela Mendelssohn-sviten med symfoniorkestern i Philadelphia. En upptagning därifrån har engelskspråkiga melodraminslag och omfattar 37 minuter. Det ges ett svindlande Scherzo och en trollbindande Brudmarsch för i nöd och lust, i vått och torrt oupplöslig gemenskap. Helt uteslutet är inte att Toscanini hade någon form av aning eller kännedom om vad som vid denna tid ägde rum i Auschwitz/Osviecim.
Toscanini dirigerar Felix Mendelssohns “En midsommarnattsdröm”
med Philadelphia-orkestern 1942.
| “En midsommarnattsdröm”. Del 1. Längd 23:11 |
| “En midsommarnattsdröm”. Del 2. Längd 13:44 |
Verdis “Rigoletto” – sista akten
Med NBC:s krafter i New York gjordes fyra kompletta Toscanini-inspelningar representerande operor av Verdi: La Traviata, Aida, Otello samt Falstaff. Därtill år 1944 endast sista akten av Rigoletto omfattande 29 minuter, vilket är fyra minuter kortare än Tullio Serafin , två minuter kortare än Fausto Cleva, en minut kortare än Sixten Ehrling, samma tid som George Solti. Den berömda kvartetten ”Bella figlia dell’amore” framförs alltså här av Jan Peerce, Zinka Milanov,Nan Merriman och Leonard Warren. Lyssnaren skall hos Toscanini kunna märka att sångens frasering ligger nära talets – utan att ha det minsta av obehagligt staccato. Men för den observante operalyssnaren kvarstår frågan huruvida Rigoletto alls är behjärtansvärd biologisk far till Gilda. Inga data om modern. Flickan utvald på ett barnhem.
| “Rigoletto”. Längd 29:39 |
Beethovens sjua NYPhil 1936
Toscanini hade ju ett långt samarbete med New York Philharmonic, vilket dokumenterades med några inspelningar av högsta karat. I mars-april 1936 hade Beethovens sjua framförts tre gånger i den konstellationen, innan man samlades för inspelning i Carnegie Hall den 9 april det året. ’Berusande final’, ’värdig sorgmarsch’, ’vitalitet och energi ’ blev inspelningens epitet redan när den kom ut som ett antal 78-varvs stenkakor av märket ”His Masters Voice” med tratt och hund på ljusröda etiketter. Utgåvor i LP- eller CD-form har inte minskat inpelningens patina. Överföringen till bloggfil är från en klassisk LP med etiketten Camden.
| Beethovens sjua. Del 1. Längd 20:06 |
| Beethovens sjua. Del 2. Längd 14:06 |
Wagners “Parsifal”
Som Wagnerdirigent var Toscanini av högsta rang. I början av 1930-talet förbluffade han i Bayreuth med att dirigera Tristan, Mästersångarna och Parsifal utantill. De första framförandena av Ringen i Italien var det Toscanini som stod för. Vi ger här ett utdrag på tjugosex minuter från Parsifal med NBC. Vad gäller hela den första Parsifalakten föreligger ett stoppursmysterium. Här har Pierre Boulez i Bayreuth klockats för 1h34. För Hans Knappertsbusch har gällt 1h47. För Christoph Escenbach 2h03. Medan Toscanini – som ju generellt snarast ligger åt det snabbare hållet – faktiskt finns klockad i Bayreuth för Parsifal akt I med 2h09.
Det halvtimmeslånga Parsifal-utdrag utan sångstämmmor, Förspel I kopplat med Karfreitagszauber, som här presenteras i ljudfil andas lugn men tyder knappast på uttalad långsamhet från Toscaninis sida. Men större roll än tidtagning och tempo har ju hur noterna greppas agogiskt.
| “Parsifal”. Längd 25:54 |
Ingemar Schmidt-Lagerholm