TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Man ville för konstmusikens del fjärma sig från diverterande och romanticism. Man ville utveckla konstmusiken progressivt. I samklang härmed studerade man ”Unterweisung im Tonsatz” av Paul Hindemith. Men man sträckte sig sällan så långt som till ”Harmonielehre” av Arnold Schönberg och inte alls till serialismen hos Pierre Boulez lika lite som till aleatorismen hos John Cage.
Så småningom växte dem enrummaren på Drottninggatan alltför trång. Och verkligen blev flera av dem av yttersta betydelse på ledande poster inom svensk konstmusik. Sven-Erik Bäck rektor för musikaliska elitskolan vid Edsberg. Karl-Birger Blomdahl chef för den statliga musikradion. Sven-Eric Johansson blev ledande tonsättare med smått och stort i Göteborg. Ingvar Lidholm gjorde sig gällande långt utanför Örebro.
Mästerpianisten Hans Leygraf försvann på sätt och vis för Sveriges del – efter några kompositionsprov – till Mozarteum i Salzburg. Och det fanns väl ytterligare en handfull mer eller mindre adjungerade ”Måndagsmusiker”, kanske med Ingmar Bengtsson i spetsen.
Särlingen Claude Loyola Allgén lyckades till slut bränna sig inne men efterlämnade en sonat för soloviolin av makalös duration (två i det närmaste fulla CD-skivor). Och så har vi förstås den store symfonikern Allan Pettersson som inte kan jämställas varken med den ene eller den andre. Hos Blomdahl hade Pettersson – som sannerligen var progressiv – tagit lektioner.
Musikologen Bo Wallner – seriös arbiter gustorum – blev specialprofessor vid Musikhögskolan och skrev böcker med riktlinjer för mångahanda uttrycksformer. Och någon stans i bakgrunden fanns i alla genrer Hilding Rosenberg (1892 till 1985), med skånska Ringsjöfåglar i många av sina kompositioner, dirigentelev till självaste Hermann Scherchen i det som då var tyska Königsberg.
Foto: Snezana Vucetic Bohm/SR
Den kanske skickligaste partiturtolkaren med ursprunglig anknytning till denna krets var nu 90-årige Herbert Blomstedt. De radikala notskrifternas utbenare, som inte bara förstod den radikala musikens tekniska språk – utan även var sensibel för dess innehåll. Säkerligen var det inte någon sluten gemenskap bland dessa och förvisso ingen utåtriktad medveten aggression.
Men inställningen att endast det progressiva borde främjas väckte en myckenhet av ont blod hos dem som ville skapa utan ett sådant tvång vad gäller stöd, stipendier och beställningar.
Det kan vara dags att beskåda Herbert Blomstedts generella dirigentgärning för det som alltså nog ganska oegentligt har kallats Måndagsgrupppen. Vid några av dessa (ur)uppföranden har jag med beundran varit personligen närvarande. Ofta blev verken därtill utgivna som grammofonskivor. Det är en lång epok.
(Och vi kan som djupdykning nämna att den kan sägas ha börjat redan på tiden med bräckliga ”stenkakor”, 78:or före LP-skivor på vinyl. Dock samtliga utan Blomstedt. Bäck spelade med i en egen stråkkvartett. Lidholm dirigerade själv sin Toccata (e canto). Rosenberg fick göra ett fragment ur en balett. Blomdahl var nog framme med sin Vaknatt.)
Eran Herbert Blomtedt
för vad vi kan kalla den ”utvidgade” Måndagsgruppen bör sägas börja med ”Sinfonia da camera” av Sven-Erik Bäck, ett stramt, strängt och principfast stycke som jag – där närvarande – klockade på sammanlagt 13’17”. Det var en ISCM-konsert år 1956 som gav internationellt eko inte bara inom ”International Society of Contemporary Music”, som nog åtminstone till någon liten del var Sten Bromans skapelse. Ytterligare något av Bäck med Blomstedt borde inte lämnas obeaktat, men vi går vidare med Ingvar Lidholm och då främst dennes Poesis (15’05”) för full filharmonisk orkester samt en klustrig klaverstämma för Karl-Erik Welin,
Lidholms Poesis börjar tystare och diskretare än Sibelii violinkonsert och slutar en kvart senare med en hes fredrik som blir värre än ”Hesa Fredrik” själv. Däremellan är Poesis fest och fröjd för ett stereoöra. Men måhända förskräcktes en och annan konservativ fiolare bland Hötorgets filharmoniker, ty det skulle ju vara ett öppningsstycke för orkesterns halvsekelsjubileum.
Samma Blomstedt-konsert (den 16 januari 1964) i Stockholms ärorika konserthus avlade också Hilding Rosenbergs andra symfoni (Sinfonia grave) i en sedan 1930-talet efterlängtad repris. Plus ett knippe svenska orkestersånger med Birgit Nilsson. De sistnämnda aldrig återtagna vare sig i radio eller på skiva.
Herbert Blomstedt dirigerar Hilding Rosenbergs symfoni, nr 4, ”Johannes Uppenbarelse”
Med kör och Erik Sædén som reciterande solist gjorde Herbert Blomstedt den 24 april 1966 Hilding Rosenbergs mest omfångsrika symfoni, nr 4 ”Johannes Uppenbarelse” (1h12m) med infogade krigs- och kris-speglande acappella-koraler av Hjalmar Gullberg. Interpretatoriskt om än kanske inte inspelningstekniskt en ypperlig dubbelvinylare.
Från en offentlig konsert i Konserthusets stora sal, Stockholm den 24 april 1966 följer här i Herbert Blomstedt tolkning Symfoni nr 4 ”Johannes Uppenbarelse” (1940) av Hilding Rosenberg.
| De åtta satserna är här på bloggen uppdelade i tre avdelningar
Del 1: Sats I – III (Längd 23:32) Del 2: Sats IV – V (Längd 20:03) Del 3: Sats VI-VIII (Längd 28:12) Skrolla i textfältet nedan om du vill läsa den sjungna texten medan du lyssnar.
|
När jag i Vestmanlands läns tidning (VLT) den 20 januari 1969 recenserade just detta tvåskivors vinylalbum (EMI 1059/60) skrev jag bland annat:
Orkestersatsen är dominant och illusoriskt domedagsmålande. – Till syftning och innehåll har verket påfallande gemenskap med Paul Hindemiths ”Requiem for those we love” (1946) och Benjamin Brittens ”War Requiem” (1962) – Det omfattande visionära recitativet, alltid med mustig orkesterbakgrund, utförs av Erik Sædén, som här har en roll som mycket väl tävlar med Mimarobens i Aniara. Verkets andra pol är de insprängda koralerna av poeten Hjalmar Gullberg – ”Bombplan förvandlas och får änglavingar / i rymden kring de sargade och flyende”, alltid tonsatta a capella utan ackompanjemang.
Man kan också hänvisa till en utförligare Wallner-text om detta verk i tidskriften Nutida Musik för april 1966. Här har Wallner publicerat ett grafiskt ”lyssnarpartitur”.
När jag, som nämnt, år 1969 recenserade sagda vinylalbum fann jag en dubbel Mimarob hos Erik Sædén. Rosenbergs Johannes är nog i väsentliga drag en modell för Blomdahls Mimarob. När vi nu (operakväll med www.vivaopera.se 18 juni 2017 med planerad repris söndagen 17 december kl 17:00) åter har kunnat se och lyssna till Erik Sædén i Aniara så är det intrycket verkligen förstärkt. Möjligen på grund av vissa ljudmässiga brister har detta vinylpar aldrig överförts till CD. Och hur var det? Assisterade Hilding Rosenberg på Operan vid en Wagnerinstudering?
På CD finns dock en konkurrent: Sixten Ehrling med förnämliga Göterborgskrafter och Håkan Hagegård. Sixten Ehrling torde ha varit en minst lika skicklig partituruttolkare som Herbert Blomstedt. Jag finner emellertid en skillnad i att Blomstedt alstrar mera värme. Men jag vill gärna bli emotsagd vad gäller så här hårfina differenser i klangresultat.
Allan Petterssons stora violinkonsert ”Herren går på ängen” (55min) hade nog inte kommit till stånd utan Herbert Blomstedt benägna medverkan genom ett av denne utglesat partitur för att framhålla solostämman. Originalutgåvan – med en upptagning från de sista januaridagarna 1980 – är på två vinylsidor. Ida Haendel laddar verket fullt med lyrismer. Och allt ömsint i Blomstedts händer. Jag var där med min då snart 18-årige son Rolf, och råkade händelsevis min far Folke och min halvbror Roland. (Var dessa senare nämnda verkligen intresserade av Pettersson eller var det ”bara” Beethovens femma som gavs vid samma tillfälle.)
(Den halvkalla januaridagen – som jag så väl minns – skämdes genom ”Pro-Beethoven”-demonstranter av en avskyvärd sort. Det som kallar sig ”Europeiska arbetarpartiet” hade ställt upp sig vid Berwaldhallens entré. Varför nu påstå något sådant? Jo, bakom det beskedligt klingande namnet döljer sig en högerextrem, fascistisk organisation. Man använder sig av Beethovens namn ungefär så som Hitler använde sig av Wagner. För att åt sig vinna en – inte alltid vaksam – övre medelklass med inflytande. Hets mot Olof Palme ingick likaledes i EAP:s arsenal.)
Eftersom denna min essä allra sist har en länk till Camilla Lundbergs omfattande hela uppslag i DN söndagen 9 juli 2017 – en suveränt inkännande, sensibel och kunnig stortext – kan jag fortsätta här och vara lite småttigt discofilisk (och lite skvalleraktig). Efter sin ”elementartid” i Norrköping tog sig Herbert Blomstedt till Oslo, Köpenhamn, San Francisco, DDR och SRSO. I Sveriges Radios Symfoni Orkester höll det en tid på att sluta illa. Omkring 1981 var den orkestern nästan beredd att betacka sig för Blomstedt. Om den verkliga bakgrunden förmår jag endast gissa. (Låt vara att jag sommaren 1981 träffade åtskilliga i denna sak missnöjda radiosymfoniker i Roslagens Rimbo, som då ännu kunde nås med smalspårigt tåg genom trollsk skog.)
Har Herbert Blomstedt någonsin dirigerat opera? Mja, jag tror faktiskt det inskränker sig till blott ett enstaka tillfälle, och då i östra Tyskland under sent 1990-tal. Beethovens Fidelio i den numera vanligaste avfattningen. Alltså med uvertyren benämnd Fidelio och utan Mahlers mot slutet tillagda Leonora III. ”Meriterat” sig för detta uppdrag hade Herbert Blomstedt genom en vinylutgåva, en konsertant studioinpelning av Ur-Fidelio, benämnd Leonora. Jag tror det var ett tjugotal år tidigare i dåtida DDR. Beethoven och Fidelio – allltid ett fascinerande tema, alltid problematiskt.
Denna DDR-tyska och därtill samtyska utgåva av Beethovens Leonora – först såsom tre vinyler anno 1976 – är långt ifrån blott ett kuriosum. Politiskt en manifestation över den mellanstatliga muren med ”Schiessbefehl” (bevakning med order att skjuta) utförd genom DDR-tyska VEB Deutsche Schallplatten (alltså den kommunistiska förkortningen ”Volks Eigener Betrieb” = folkägt företag) men utgiven även i Väst på EMI/Electrola – förresten därtill quadrofoniskt, fyrkanaligt. Och just ett sådant exemplar håller jag här i min famn.
Albummets överdrivet utförliga texthäfte saknar varje upplysning om inspelningens tillkomst. Låt oss anta att orten är Dreeeesden (långt e) med tillrest kör från någorlunda närbelägna Leipzig. Sångarna fördelar sig avsiktligt: från (då fortfarande kommunistiska) Öst: Hermann Polster (bas), Theo Adam (bar) Eberhaard Bücher (ten), Reiner Goldberg (ten). Från Vast: Richard Cassily (ten), Edda Moser (sop), Karl Ridderbusch (bas), Helen Donath (sop). Mycket låter förstås annorlunda. Den talade dialogen uppenbarligen – liksom i en äldre DG-version med Fricsay – utförd av annoyma ”inlånade” skådespelare, mycket professionellt och välstyrt levande. Teatervetenskapen i Köln förefaller vara involverad. Huruvida Herbert Blomstedt själv aktivt har deltagit i ederingen framgår inte.
Såsom något verkligt värdefullt av Herbert Blomstedts arbete med symfoniorkester i inspelningsstudio skulle jag vilja räkna 8 vinylskivor i stadig kassett prydd med tonsättarens medaljong: samlad orkestermusik av Carl Nielsen (uttalas med kort i). /Skivbolaget EMI engagerade för motsvarade skandinaviska vinylalbum dock andra dirigenter: för Berwald Ulf Björlin och för Sibelius Paavo Berglund./ Det tycks mig att Blomstedt synnerligen väl förvaltar detta pund med Statsradiofoniens Nielsenvana symfoniorkester. Hos Blomstedt finns det rum inte bara för Nielsens kontrapunktik utan även för hans humor.
Beethoven och Bruckner av Blomstedt har inte på samma sätt gett mig bestående intryck. Men jag noterar med nyfikenhet i Camilla Lundbergs utmärkta här nedan länkade text att Blomstedt numera lutar åt Beethovens egna supersnabba metronommarkeringar. Intressant är att den förste som via grammofonskivans medium laborerade med Beethovens egna tempi var Allan Petterssons lärare, nämligen René Leibowitz i ett via Reader’s Digest ganska spritt skivalbum. Och hur är det med omtagningar/repriser och befintliga dubbeltakter?
Hela Josef-cykeln, alla Rosenbergs symfonier och instrumentalkonserter med Herbert Blomstedt – vore det en omöjlighet för Radioorkestern, SRSO? Och ett genomarbetat fullständigt Berwald-album med Naïve, Caprice, Norska fjällen, Infallen, Pianokonserten m m. Sixten Ehrling lär ha avböjt ett liknande erbjudande med påståendet att Berwald för honom vore alltör ”fyrkantig”. Nå böj honom lite, då!
Att såsom jag räkna Wallner och Blomstedt till en yttre – för att inte säga extern – krets med anknytning till Blomdahls Måndagsgrupp, skulle måhända inte godkännas av Joakim (Andersson) Tillman, Göran Bergendal eller Christina Tobäck. Men Wallner gav mig själv det intrycket vid några samtal under hans sista, mycket ensamma, tid i Saltsjöbaden, där jag då också bodde. Vi kunde språkas vid på Tippens lunchrestaurang. Han var naturligtvis stolt över att ha givit Rued Langgaard åt danskarna såsom nära nog Carl Nielsens jämlike. Och han prisade Herbert Blomstedt som den oöverträffade utövaren i svenskt musikliv.
Ingemar Schmidt-Lagerholm 170716
Herbert Blomstedt: Jag behöver utmaningar – annars somnar medvetandet. Camilla Lundberg, DN 2017-07-09