Den franske författaren Stendhal, som egentligen hette Marie Henri Beyle, föddes i Grenoble 1783 och dog i Paris 1842. Han hade ett växlingsrikt liv som vi inte ska gå in på här (se istället https://sv.wikipedia.org/wiki/Stendhal).
Stendhal är mest känd för sina romaner Le Rouge et le Noir och La Chartreuse de Parme samt en bok om den tyska kulturen, L’Allemagne et l’Autriche [1] ̶̶̶ men han skrev också en biografi över Rossini, Vie de Rossini, som kom ut 1823, mer än 40 år före tonsättarens död.
Det är en ovanlig biografi, som berättar om långt mer än Rossinis liv. Han karakteriserar skillnaden mellan italiensk, tysk och fransk musik, hur man beter sig på operan, hur logerna på La Scala och på San Carlo i Neapel såg ut, hur sångarna sjunger etc. Allt på ett mycket medryckande sätt.
Boken finns inte översatt till svenska, men en engelsk översättning av Richard N. Coe som gavs ut 1957 ligger tillgänglig på nätet (https://archive.org/details/lifeofrossini000853mbp).
Göran Tegnér
Stendhal, “Vie de Rossini”,
med kommentarer av Pierre Brunel.
Paris 1992.
Ur Chapitre VI, L’Impresario et son theátre
s. 140–149.
Här beskriver Stendhal hur gången var för ett operaprojekt i någon av Italiens otaliga småteatrar vid 1800-talets början; det stämmer nog rätt bra med förhållandena vid 1800-talets mitt också. Han övergår så till att redogöra för hur Rossini brukade komponera, och slutligen hur en italiensk premiär på landsbygen kunde gå till, innan Rossini drog vidare till nästa stad.
“Så här fungerar teatrarna i Italien: en entreprenör (och det är oftast den rikaste patriciern i en liten stad (den rollen ger möjligheter, men är vanligtvis ruinerande); en rik patricier, som sagt, tar hand om driften av teatern i den lilla stad, där han är en framträdande person. Han skapar en trupp, som alltid består av en prima donna, en tenor [2], en basso cantante, en seconda donna och en tredje buffo. Impressarion engagerar en maestro (kompositör), som skriver en ny opera åt honom, och ser väl till att skriva sina arior för de röster som ska sjunga dem. Impressarion köper libretton, en utgift på 60 eller 80 francs. Författaren är någon stackars abbé, parasit i något rikt hushåll i trakten. Parasiten, denna så komiska roll, som Terentius skildrat så väl, lever ännu i all sin glans i Lombardiet, där minsta stad har fem eller sex hushåll med 100.000 livres i ränta. Impressarion, som är överhuvud i ett av dessa, överlåter skötseln av teaterns finanser åt en regissör, som vanligtvis är en ärkeskälm till advokat, som fungerar som hans intendent. Och han, impressarion, blir förälskad i primadonnan, och det stora föremålet för den lilla stadens nyfikenhet är att veta om han öppet bjuder henne armen.
Så ger truppen, organiserad på detta sätt, slutligen sin första föreställning, efter en månad av burleska intriger, som utgör nyheter i trakten. Denna prima recita utgöra det största händelsen i den den lilla staden, och jag tycker inte att man kan jämföra detta med hur det går till i Paris.
Åtta till tiotusen personer diskuterar under tre veckor operans förtjänster och brister med all den styrka de fått från himlen, och framförallt med sina lungors fulla styrka. Denna första föreställning följs vanligtvis – om den inte avbryts av en skandal – av ytterligare tjugo eller trettio, efter vilka truppen skingras. Detta brukar man kalla en säsong (una stagione). Den viktigaste säsongen är den som är under karnevalen. De sångare som inte är engagerade (scritturati), håller oftast till i Bologna eller Milano; där har de teateragenter, som sysslar med att placera dem och att bestjäla dem.
Efter denna lilla beskrivning av teaterseder, kan läsaren genast göra sig en föreställning om det liv – märkligt och utan motstycke i Frankrike – som Rossini levde från 1810 till 1816. Han passerade successivt alla städer i Italien, och tillbringade två eller tre månader i varje. Vid sin ankomst blev han mottagen, firad och höjd till skyarna av traktens dilettanti; de första femton, tjugo dagarna tillbringade han med att ta emot middagsinbjudningar och att rycka på axlarna åt dumheterna i libretton. —
Efter femton, tjugo dagar av detta utsvävande liv, börjar Rossini att avböja middagsinbjudningar och musiksoaréer och han påstår att han sysselsätter sig med att allvarligt studera sina sångares röster. Han låter dem sjunga till pianot, och man ser honom vara tvungen att slakta de vackraste idéerna i världen, därför att tenoren inte kan nå den ton Rossinis tanke erfordrar, eller för att primadonnan alltid sjunger falskt i en passage i den ena eller andra tonarten. Ibland är det, i en hel trupp, bara il basso som kan sjunga.
Så till slut, tjugo dagar före premiären, sätter Rossini, som nu väl känner sina sångares röster, igång med att skriva. Han går upp sent, och komponerar mitt i konversationen med sina nya vänner, som – vad han än gör – inte lämnar honom för ett ögonblick hela dagen. Han går och äter middag med dem på osterian, och ofta supé; han går hem mycket sent, och hans vänner följer honom ända till porten, för full hals sjungande ett miserere, något som upprör de fromma i kvarteret. Slutligen kommer han hem, och det är vid den här tidpunkten, framemot tre på morgonen, som hans mest lysande idéer kommer. Han skyndar sig att skriva ned dem, utan piano, på små papperslappar, och nästa dag arrangerar han dem, instrumenterar dem, för att tala hans språk, medan han småpratar med sina vänner. — En gång, för inte länge sedan, sa någon till honom, medan han höll på att komponera sin Moses, “ni låter hebréerna sjunga, låter ni dem sjunga i näsan, som i synagogan?” Idén tilltalade honom, och på stående fot komponerade han en magnifik kör, som faktiskt börjar med vissa ljudkombinationer, som påminner en del om sången i den judiska synagogan.
— Enligt Rossini är det inte komponerandet som är besvärligt, det är att repetera. Det är då som den stackars maestron genomlider tortyren att höra sina bästa idéer, sina vackraste kantilenor, vanställas i alla tonhöjder den mänskliga rösten förmår. Det är så man vill vissla ut sig själv, säger Rossini, utled på det han var nöjd med dagen före.
— Men låt oss återvända till den italienska stad som vi lämnade i oro, och, kan man säga, den uppståndelse som råder före dagen för premiären på hans opera.
Den viktiga kvällen kommer äntligen. Maestron sätter sig vid piano; salongen är så packad den kan vara. Folk har kommit farande miltals. De nyfikna bor i sina vagnar mitt på gatorna, alla värdshus är fulla redan sedan dagen före. Alla sysslor har upphört. När föreställningen har börjat, verkar staden som en öken. Alla känslor, all ovisshet, en befolknings hela liv är koncentrerat i salongen.
Ouverturen börjar – man skulle kunna höra en fluga. Den slutar, och då utbryter ett fruktansvärt oväsen. Den höjs till skyarna, eller blir utvisslad, eller snarare utvrålad. Det är inte som i Paris, där man ängsligt undersöker vad grannen tycker. Det är galningar, som genom att vråla, stampa, eller att slå med käppen på ryggstödet på bänken, försöker få just deras sätt att att uttrycka känslor att triumfera, och framför allt att bevisa att det är det enda riktiga – för det finns inget mer intolerant än en känslig människa. —
Efter varje ny aria – efter en fullständig tystnad – börjar det fruktansvärda oväsendet igen. Mullret från ett upprört hav skulle bara kunna ge er en ungefärlig uppfattning.
Man hör tydligt hur man bedömer sångaren och kompositören. Man ropar: bravo Davide, brava Pisaroni – eller hela salongen genljuder av ropen: bravo maestro! Rossini reser sig från sin plats vid pianot, och hans vackra ansikter antar ett allvarligt uttryck – ovanligt hos honom. Han bugar sig tre gånger under applåder och bedövad av enstaka rop – man ropar lovord. Till slut fortsätter man med ett nytt nummer.
Rossini satt vid pianot de tre första föreställningarna av sin nya opera, efter vilket han fick sina 70 sekiner (800 francs), deltog i en stor avskedsmiddag som hans nya vänner – dvs.
hela staden – gav till hans ära, och gav sig i väg i hyrvagn, med en kappsäck mer fylld med noter än med tillhörigheter, för att återigen spela samma roll i en grannstad sex mil bort.”
[1] Redaktören tillfogar: Av germanister är Stendhal särskilt uppskattad för sin bok om den tyska kulturen, L’Allemagne et l’Autriche (1810). Dessvärre icke i svensk översättning. Genom den boken förbättrades det andliga klimatet mellan de två centraleuropeiska länderna, vilket hade varit spänt inte minst under det så kallade trettioåriga kriget på 1600-talet.
[2] Med tenor förstår man den kraftiga bröströsten i de höga tonerna. Davide glänser genom sin huvudröst, il falsetto. Man skriver vanligen opera buffa och opera di mezzo crattere för tenorer med vanlig röst, som efter operorna de sjunger i kallas tenori di mezzo carattere. De sanna tenorerna glänser i opera seria.