Av Nils-Göran Olve
Ändå var Karl-Birger Blomdahl starkt närvarande i Stockholms musikliv och därmed i mitt medvetande. Hans verk spelades, han var musikchef vid Sveriges Radio, jag såg honom ofta på konserter och förstod att han – på gott och ont – sågs som mäktig smakdomare.
Aniara hörde jag tidigt på radio från Operan och tydligen lockades jag inte att fördjupa bekantskapen. Faktiskt såg jag Blomdahls andra opera, Herr von Hancken, innan jag vågade mig på Aniara. Många blev besvikna på Herr von Hancken men inte jag som läst och gillat Hjalmar Bergmans roman. Även när jag långt senare lyssnat på inspelningen från premiären 1965 tror jag den kunde förtjäna en repris. Om dåtidens kultur-Sverige väntade sig en andra Aniara hade de självklart fel; verket har helt andra syften. Visserligen gavs den 14 gånger plus 2 nästa spelår, vilket jämfört med andra nya operor var mycket. Men det berodde väl på Blomdahls status och nyfikenheten efter Aniara; vad jag vet har det aldrig tagits upp igen förutom någon reprissändning i radio av urpremiären.
Det som på allvar omvände mig till Blomdahl var oratoriet I speglarnas sal som jag hörde på konsert 1966 och som efter några månader kom på lp. Liksom de två operorna senare är texten av Erik Lindegren, men här rör det sig om fyrtiotalsdikter som ursprungligen inte var avsedda att tonsättas. I speglarnas sal (1952) var Blomdahls första större vokala verk, och det har alltid frapperat mig hur skicklig han var på att skapa minnesrika tonfall för de svenska textorden. Detta trots att han i en intervju långt senare påminde om att han en gång sagt ”aldrig vokalmusik – för egen del”!
Eller också är det så att dåtidens sångare förstod att hitta dessa tonfall eftersom de tillhörde samma epok i svenskt musikliv, vuxit upp med samma referenser och kände tonsättaren vars verk delvis skrevs direkt för dem. Hur som helst: I speglarnas sal, Aniara och Herr von Hancken är för mig fortfarande oupplösligt knutna till Anders Näslund, Erik Saedén, Margareta Hallin, Sven-Erik Vikström och de andra som präglade mig när jag hörde dem på Operan och Konserthuset. De hade textningen, avvägningen mellan legato och recitation och förmågan att få den ibland extrema tessituran att låta nödvändig.
När man diskuterar Blomdahls tonspråk nu snart femtio år efter hans död tycker jag att den aspekten av hans musikdramatik kunde lyftas fram mera.
Ändå fungerade inte Aniara för mig när jag såg den 1967. Kanske för att min skolbiljett till tredje raden vänster sida innebar för stor distans till skeendet på scenen, och för dåligt perspektiv för att uppskatta scenbilderna. Eller för att jag inte var van vid operor utan tydliga individuella konflikter. Eller för att jag hade läst för mycket om hur banbrytande denna ”rymdopera” var, hur lärorik för vår tid och så vidare.
Jag minns det som att jag uppfattade Aniara som ett oratorium vars episoder alternerade pastischer med ljudeffekter (mimamusiken) och ackompanjemang till sceniska skeenden som i sig inte tillräckligt fångade mig.
När jag såg om operan vid reprisen 1985 gick det inte bättre. Numera sägs det att verket då ansågs passé, något jag inte har undersökt om det stämmer. Tydligen var det originalproduktionen med viss ansiktslyftning som gavs, och det låter inte som något framgångsrecept.
Däremot hade jag då hört om originaluppsättningen via inspelningen från den, och på nittiotalet fick jag tag i skivinspelningen med originalbesättningen, visserligen inspelad i Wien med ”fel” dirigent, kör och orkester, men i god stereo. Båda bekräftade intrycket att stora delar av verket hör till det allra bästa i svensk tonkonst när det gäller att omsätta text i uttrycksfull sång – såväl av solister som kör.
Men fortfarande kanske lite konstruerat? Mycket professionellt konstruerat, men fanns där inte ett drag av tidsriktig opportunism?
Den känslan blev kvar ändå till maj 2017, när jag upplevde den ytterst väl genomförda föreställningen på Malmö Opera. För första gången berörde mig Aniara. Fortfarande hör jag genom de dugliga sångarnas insatser ekot av Saedén, Hallin, Vikström, Olle Sivall och de andra från urpremiären. Kanske har dagens sångare varit kloka nog att medvetet efterbilda sina föregångares tonfall. Men genom att uppsättningen undviker urversionens grälla dekorer och tidspräglade rymdkänsla, och i stället påminner om instängdheten i goldondern Aniara och avståndet till den förstörda jorden, blev verket tidlöst och ännu angelägnare idag än när det var nytt.
Vad gäller kör och orkester tror jag att det jag nu hörde helt enkelt var mycket bättre än både Operan 1959 och 1967 eller Wien 1960. Körerna lät säkert intonerade och välklingande, orkestern genomskinlig och samspelt. Träblåsare och sångare hittade rytmisk snärt och melodier som jag inte tidigare uppfattat.
Men verket fungerade också bättre som musikdramatik. Är det jag som blivit klokare? Må vara att det är magert med individuella konflikter mellan personerna i Aniara, men även ensamma själar kan numera fånga mitt intresse och jag ser nu relationer mellan dem som jag inte förstod då.
Så är det väl dessutom så att förloppet i Harry Martinssons dikt kommit oss så obehagligt nära: dagens miljöförstöring och flyktingkriser gör Aniara obekvämt framsynt, samtidigt som ironin och kritiken av totalitarismen behållit sin aktualitet.
Så nu hoppas jag få uppleva fler uppsättningar av ett verk som nu förefaller mig så viktigt som alla brukat hävda, men få har vågat undersöka. Förrän nu.
Nils-Göran Olve