Ingemar Schmidt-Lagerholm ”recenserar”
rakt av och på sitt sätt.
Sviten tog sin början onsdagen den 17 maj
genom en halvtimme med regissören Staffan Valdemar Holm. Denne föreföll inte vara i form. Ingen har något emot att han sävligt upprepar sig. Men det var onödigt med så många ordentligt fula ord i denna stiliga sal. Man jämförde med legendariske filmregissören Ingmar Bergman som inte sällan kom med något enstaka överdrivet kraftord. Dålig och missvisande komparation.
Torsdagen den 18 maj bevisade Katarina Aronsson att Wagner
var verklig feminist. Det blev en Ringhörna med välvalda bilder och stimulerande kommentarer.
Inga svårigheter här att plocka fram de rätta textställena och illustrera lämpligt. Jag vill bara tillfoga ett favoritställe som jag hade tillfälle att framföra i mitt radioföredrag den 13 maj, faktiskt redan, 1963 – för hela femtiofyra år sedan. Jag citerar Wagners tyska ”Am Herde sitzt sie und spinnt aller Spottenden Ziel und Spiel“. Det är från tredje akten av Walküre, och jag översätter här inte varje ord i detalj, utan refererar att Brünnhilde för sin ”olydnad” får till straff att bli osjälvständig hemmafru. Hos Wagner är ingenting entydigt.
Lördagen den 22 maj inträffade Stefan Johansson
med grandios elegans för nästa icke inställda Ringhörna. Protokoll:
- Stefan Johanssons halvtimme var i varje sekund spännande och späckad.
- Berömmande ljudtekniken spelade Stefan Johansson avslutningsvis upp en del av Siegfrieds berättelse (Götterdämmerung) från Bayreuth 1942 och kallade detta en inspelning med Set Svanholm i Helvetet (förmodligen i Dantes mening), Och vi vet ju att föreställningen skedde under mörkläggning mot bombflygplan
- Vid denna tid befann sig Adolf Hitler för östfrontskriget i sin Wolfsschanze, där Astrid och jag gjorde det nedan beskrivna besöket exakt femtio år senare, sommaren 1992.
Bauer, Bermbach, Mösch, Millington, Nebelong – visst, det gives ytterligare några till – och Stefan Johansson – det är bara att glädja sig riktigt ordentligt över att det finns personer som dessa och Stefan Johansson i synnerhet som kan dra det väsentligaste ur wagnerism och wagnerforskning. Vilken njutning att höra om selektiv glömska, diatonik i stela elaka Hagenkörer – och om virvlande tolvton när Rhendöttrar och Siegfried ömsesidigt avvisar varandra.
Och helvetet eller Svanholms Bayreuth och Hitlers Wolfsschanze (avståndet mellan orterna kanske 100 mil). Detta påminner om när jag och min Astrid bilandes i nuvarande nordöstra Polen frampå en sen julikväll i nu nådens år 1992 i för oss okänt land letade efter ett vandrarhem. Från lyxhotellet Braniewo hade vi blivit avvisade, uppenbarligen eftersom vårt bilmärke inte var tillräckligt förnämt.
Och se där vid en gammaldags järnvägsstation i ett skogsparti satt vandrare och sjöng gitarrvisor. Vi anmälde oss i en reception. Först på väg från disken till anvisat nattlogi förstodo vi varstädes vi faktiskt befunno oss. (Det var tydligen i polska Ketrzyn, på ostpreussiska anno dazumal Rastenburg. Och vi skulle mot vår egentliga vilja (tvingas) övernatta i ett f d tyskt “Offizierraum” inne i själva “fästningen”, Wolfsschanze.)
Dagen därpå en glänsande guidning rörande alla omständigheter. I sitt slag nästan i klass med det som just nu hade erbjudits oss av SJ.
Ondagen den 24 maj var det så docent Joakim Tillmans tur
med en Ringhörna i Guldfoajén som akademisk föreläsning. Temat var Wagnerinfluenser hos svenska tonsättare kring sekelskiftet 1900. Jag menar avgjort och absolut att detta tema är värdefullt och intressant. Dock är detta ibland bestritt med skarp ironi av aktade skribenter i stora tidningar och till och med i radio och teve.
För Stenhammars opera Tirfing i Malmö (den gavs av SVT2 120519) skrev jag en recension i OV-Revyn. Jag vände mig starkt mot att man hade “moderniserat” Anna Bobergs arkaismer i texten. De äro ju just sådana, vilket också återfanns i Joakim Tillmans andemening -som utgöra en ytterst medveten “Verfremdungseffekt”, liksom hos den just därigenom faktiskt moderne Wagner.
I egenskap av samskandinavisk lektor i den tyska borgen Nürnberg kan jag meddela att mina studenter aldrig hade svårt att acceptera att för danskans och norskans del den skrivna bokstavskombinationen ie inte såsom i tyskan signalerar något långt i-ljud.
I danskan och norskan förblir ie kort i alltså Carl Nillllsen, Edvard Griggggg.
Och detta korrekta norska uttal börjar bli allt vanligare bland svenska radiopratare. Och till och med i svensk teve.
Vad gäller uttal av norskans vokalkombination au (som etymologiskt motsvarar svenska ö) får man ett ganska bra norskt uttal om man tänker äu.
Vad gäller ett acceptabelt uttal på hela titeln till Stenhammars opera “Gildet på Solhaug” har jag konsulterat min norske frue Astrid Haugland. Hen är webmästare på bloggen www.vivaopera.se . Samt för helhetens skull även rådfrågat chefen för Ibsencentret i Oslo, professor Jon Nygaard. Den av Stenhammar övertagna Ibsentexten är skriven på vad norrmännen kallar konservativt bokmål. Ibsen skulle sedan ändra sig några steg till att skriva på i någon mån till nynorsk anpassat bokmål. Nå uttalet då, transkriberat till svorsk:
Gildet paa Solhaug > Gíl(d)e på Sòlhäu utan uttalat slut -g, samt utelämnat eller svagt d-uttal i Gil(d)et. Bort med slut -t och accent 1 (stark betoning enbart på första stavelsen) gäller för Gil(d)e. Helst hörbar s k accent 2 (svag musikalisk stigning på andra stavelsen) i sammansättningen Sòlhäu. (Etymologiskt på svenska Sòlhög, accent 2). Inte accent 1 såsom i ordet ’vérksta(d)’ ett ord som i svenskan har behållit tyskans accent 1, trots att det hos oss eljest kunde ha fått accent 2.
Torsdagen den 170525 KO Guldfoajén
Vad gäller aktuell wagnerforskning i England är måhända Barry Millington en konung. Hans capolavoro är förstås ”The Wagner Compendium” 1992/2001. I denna antologi finns allt vad som behövs av allehanda data kring Wagners kompositioner, kring Wagners familj. Därtill så insiktfullt som tänkas kan. I jämförelse därmed är hans jubileumsbok ”The Sorcerer of Bayreuth” (2012) trots sina dryga 300 sidor – tätt med utsökta illustrationer – en charmig men något ytligare lättviktare. När Millington på glänsande Oxford-English fängslar ett fullsatt auditorium i Kungliga Operans guldfoajé, är det ett evenemang i Ringhörne-serien nästan så stort som Wagnercykeln själv.
Mr Millington var inte sen att nedtona filosofen Arthur Schopenhauers betydelse för slutets Wagner, för att istället framhäva den betydelse för Richard Wagner som alltifrån slutet av 1840-talet fanns hos Ludwig Feuerbach (1804 -1872). Index till ovannämnda ”The Wagner Compendium” har dryga tjoget hänvisningar till Ludwig Feuerbach. Vem var då den sydtyske filosofen Ludwig Feuerback? Ludwig Feuerbach var vad som har kallats vänsterhegelian. Sin kristendom lämnade han väl aldrig på riktigt. Den fanns som ett abstrakt ideal, dock skapad av människor. Så här lyder den engelska texten i Millington’s Compendium p. 24 : ”God was perceived as a projection of the hopes and needs of men and women themselves and asserted the supremacy of love over the law”.
Vad gäller de projektioner som Millington tog fram på bildskärm uppstod problem med läsbarhet för dem som inte satt allra längst fram. Man kunde emellertid glädja sig åt en hög långsmal färgbild från 1911. Ur en serie omfattande 64 motiv från Wagners Ring av Arthur Rackham och lanserande en ny tryckteknik. Finns för alla och envar på nätet. En – en säger en – av de sextiofyra bilderna har ett motiv som inte direkt återfinns i någon av tetralogins delar. Hör av dig till www.vivaopera.se om du är bergsäker på vilket bildnummer det skulle kunna vara, och en bloggbelöning kommer att utdelas
Lördagen den 170527
På årets första verkligt vackra vår-sommar-lördag fortsatte den eminente engelske Wagnerspecialisten Barry Millington sin bildvisning i Kungliga Operans guldfoajé. Han började med att åter slå fast den sydtyske filosofen Ludwig Feuerbachs enorma betydelse för Wagner i detta fall absolut fram till och inklusive Götterdämmerung. Pekande på dennes marxistiska sida. Dock utan att överdriva det ateistiska.
Kärleksscenen i slutet av Siegfried-operan betraktade Millington som archetypisk och kanske därigenom antinaturalistisk. Då gäller det för den ordintresserade att först ordentligt ta reda på innebörden av detta sannolikt forngrekiska ord. Och man kommer fram till att arketypisk betyder ungefär det samma som ’symbolisk’, och man skulle här även kunna säga ’allmänmänsklig’ och ’övergripande’.
Nu finns det ju sådant som Millington absolut inte sade. Säkert är att det inte var brittisk nobless som hindrade honom. Grovheter kunde han överlämna åt andra. Men jag tror mig ha funnit att en klarinett avser Brünnhilde, medan två tersklarinetter är denna kvinnas sensibla bröst. Sammalunda står ett ensamt horn för mannen Siegfried med alla sina solovirtuosa krumbukter och capricer. Men när vi hör två horn i orkestern klinga samman så avser tonsättaren förmodligen ballarna.
Bildväxlingen förlöpte gnisselfritt. Åtskilliga bilder var såsom förut just från en väldigt säregen serie Ring-bilder i sen jugendstil av Arthur Rackham från förra seklets början. Rekommenderar än en gång den intresserade att bit för bit ta fram dessa bilder på nätet. Fortfarande utlovas en bloggbelöning från www.vivaopera.se åt den som preciserar den udda bilden av 64.
Det nya programhäftet kostar SEK 200:-. Och kunde väl rent pappersmässigt ha betingat halva det beloppet. Till läsning och begrundan vill jag särskilt anbefalla Katarina Aronssons bidrag om ”nycklar till Wagnermusikens hypnotiska kraft”. Gack till Kungliga Operan på expeditionens öppettid och förskaffa dig ett exemplar även om du inte just har besökt föreställningarna. För övrigt förefaller det som om en restupplaga av programhäftet för förra Ringen år 2008 finns. Köp det också, som även har en CD-skiva med musikexempel kompilerad av Stefan Johansson.
En ’primus motor’ för Kungliga Operans Ringen-projekt, då som nu, torde vara Katarina Aronsson.
www.vivaopera.se
Ingemar Schmidt-Lagerholm
Se även artikeln Final för Ringhörnorna