MÅNDAGEN DEN 8 JUNI 1964 Vestmanlands läns tidning (VLT)
av Ingemar Schmidt (-Lagerholm)
Bokrecension: ”Jag var anställd i en affär, där revisionen avslöjade en kassabrist på 15.000 kronor. Innehavaren kallade in mig och föreslog en “uppgörelse i tysthet”: jag skulle skriva under en revers och sen sluta min anställning. Men jag krävde att polisen fick anmälan. Det avslöjades att en tidigare anställd hade förskingrat pengarna. Naturligtvis sade jag upp mig, och kort efteråt fick jag ett nytt jobb. Plötsligt en morron låg min avlöning på bordet med en uppmaning att jag borde ge mig av… Min tidigare chef hade ringt till min nya chef och berättat att jag var homofil och därtill opålitlig i ekonomiska sammanhang.”
—”En sen natt när jag var på väg hem från arbetet blev jag överfallen och rånad av två unga halvgangsters. Men jag fick tag i en polisbil och anmälde rånet. Vi fick tag på killarna. Men killarna behövde bara påstå att jag hade gjort närmanden …”
—”Försvarsadvokaten sa rent ut om mig: “Den mannen förtjänar ingen tilltro, han är ju homosexuell”.
—”När min man kom underfund med att det rörde sig om ett homosexuellt förhållande utnyttjade han det skrupulöst emot mig vid skilsmässoförhandlingarna. Att han var alkoholist och i långa perioder turnerade borta från hemmet, att han aldrig hade haft några faderliga känslor för vårt barn, att han i vårt äktenskap hade försummat både hemmet och mig och hade varit rent sadistisk spelade tydligen ingen större roll jämfört med detta fruktansvärda att jag numera levde tillsammans med en annan kvinna.”
Detta är i kort sammandrag fyra av de flerfaldiga färska fall av upprörande rättslöshet gentemot homosexuella som Henning Pallesen redogör för i sin bok ”De avvikande”. Pallesen fäster uppmärksamheten på att de sexuellt avvikande i en stat som Sverige nu utgör det största
minoritetsproblemet. Drygt fyra procent av befolkningen beräknas ha utpräglat homosexuell läggning. Det innebär att det finns någon eller några homosexuella troligen på varje arbetsplats och normalt också någon sexuellt avvikande i varje skolklass.
I sin plädering för tolerans mot denna betydande minoritet har Pallesen två ganska skilda huvudlinjer. Den ena linjen är välkänd. I antiken var homosexualitet något enbart vackert och livsberikande. Vi beundrar den grekiska demokratin och den grekiska humanismen, alltså borde vi även kunna se homosexualiteten som något positivt.
Alldeles bortsett från att homosexualitet jämsides med heterosexualitet inte skulle behöva vara något ont, tycker jag inte att den argumenteringen bjuder på något för vårt samhälle verkligen relevant. Den grekiska hustrun var alldeles förtryckt. Vad gäller familjebildning, sexualitet och umgänge var av allt att döma det grekiska livsmönstret så olikt vårt, att vi knappast har anledning att göra ideal vare sig av grekisk gossekärlek eller av grekiskt hetärväsen.
Intressantare är Pallesens andra huvudlinje, enligt vilken inte homosexualiteten i och för sig bejakas. Han åberopar den framstående amerikanska kulturantropologen Margaret Mead. Under sina årslånga studier av åtskilliga primitiva kulturer har hon träffat på endast två samhällssystem där homosexualitet verkligen var obefintlig, nämligen arapeshernas och mundugumorernas.
I flera avseenden är, enligt Mead, dessa folkslag kontraster. Arapesherna vill vara vänliga och strävar efter att ta hänsyn till de yngre och svagare. Mundugumorerna är däremot aggressiva, konkurrenslystna och barnfientliga. Men ett har folkslagen gemensamt: de har inga könstabun, inga strikta könsroller.
Som en företeelse utan social betydelse förekommer homosexualitet sporadiskt inom många kultursystem. Men särskilt stor omfattning har den i den västliga världen. Och det skulle alltså hänga samman med att vi har könsroller. — Vilket argument för Eva Moberg och andra könrollsdebattörer!
Resonemanget är bestickande men förknippat med flera svagheter. Det kunde lätt sägas att vår höga kulturella och tekniska standard vore en funktion av en specialisering som även innefattar könsroller. Och vi hade då ett stöd för den brittiske sociologen Unwin – som ju hyllas av en viss grupp svenska läkare — och hans tes att den moderna människan ställs inför två alternativ: han kan välja kyskhet och hög social energi, eller han kan välja sexuell lösaktighet och låg social energi.
Hur givande är det egentligen att jämföra med primitiva kulturer? Förutom rena banaliteter ges förstås slående fakta. Men framkommer det någonsin sådant som vårt komplicerade samhälle skulle ha gagn av att rätta sig efter ?
Det bör dock tilläggas att Meads åsikter har stöd hos andra sexualforskare. Kinsey säger att både homosexuell och heterosexuell inställning är något inlärt, icke något medfött. Dock måste det finnas latenta möjligheter inom den enskilda individen för att miljöfaktorerna skall kunna fungera som utlösningsmekanism.
Enligt Freud skulle det vara möjligt att tolka homosexualiteten så att driften inte kunnat utvecklas till det slutliga mognadsstadiet. Driften förblir i stället på ett barnsligt stadium, där den kan ha alla möjliga mål, också det egna könet. Det betraktelsesättet gör homofilin till en utvecklingshämmad sexualitet, liksom det som pornografi är ett uttryck för. (Jämför dr Yngve Holmstedt i Röster i Radio 1964 nr 19).
Pallesen redovisar noggrant de vetenskapliga undersökningar som finns över vilka betingelser som kan göra en människa homosexuell. Så vitt jag förstår åberopar han fullt auktoritativa bevis för att det sexuella beteendemönstret grundas i barnaåren och vanligtvis inte ändras efter pubertetens början. I varje fall inverkar inte enstaka homosexuella upplevelser — och det har enligt Kinsey omkring hälften av den amerikanska befolkningen haft eller känt lust att ha — på en utpräglat heterosexuell läggning. Det är heller inte möjligt att förföra könsmogna minderåriga till bestående homosexualitet.
På denna punkt är det viktigt att knyta an till vad Pallesen anför om svensk lagstiftning angående homosexuell prostitution. Den nya brottsbalken som skall träda i kraft 1965 innebär en skärpning av särlagarna mot de homosexuella. I stället borde homosexuell och heterosexuell prostitution likställas inför lagen. Varför skall den heterosexuelle kunden gå fri men inte den homosexuelle? En speciell högre åldersgräns för tillåten homosexualitet är varken medicinskt eller socialt motiverad. Den verkar heller inte preventivt eller avskräckande utan ger endast större rum för kriminalitet riktad mot de homosexuella. Jämför nummer två av de inledningsvis citerade fallen!
Homosexuella handlingar mellan könsmogna personer skadar ingen. Tiden borde vara mogen för oss att visa tolerans mot de avvikande. Och naturligtvis borde vi inte längre hyckla. Att många aktningsvärda, beundransvärda människor — ja, genier som vi har att tacka för de allra största kulturella insatser — har varit just homosexuella är det väl numera meningslöst att förneka. Man kan anföra fyra av våra mest betydande författare: Viktor Rydberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Bergman, Karin Boye. De två förstnämnda nådde åtminstone en viss harmoni, men de två senare gick dessvärre under just på grund av sin avvikande sexualitet.
Bokrecension - Henning Pallesen: De avvikande (1964). Bonniers 16:50.
Recensionen författad av Ingemar Schmidt (-Lagerholm)
och införd i Vestmanlands läns tidning (VLT) måndagen den 8 juni 1964
Kort efterskrift – ISL januari 2017
Skall inte här kommentera allt det som har hänt i dessa avseenden under det dryga halvsekel som har gått sedan artikeln kom i VLT år 1964. Procentsiffran har i artikeln fått sin understrykning efter textens skanning och OCR-behandling. Numera anses de sexuella proportionerna för modern population vara
20 % homosexuella, 35% olika grader av bisexualitet samt 45% entydigt heterosexuella.
Speciellt en grupp operavänner har energiskt gått in för att uppvärdera det tidigare nedsättande begreppet bög och kallar sig stolt ’operabögarna’. Helt annorlunda är den omhuldade regissören Ingmar Bergmans attityd när han på sidorna 248 och 249 i sin autobiografi Laterna magica (1987) denunsiatoriskt talar om ”Fiamettas nya stjärtpojke” med namns nämnande på en uppburen operapersonlighet.
Ingen behöver numera blygas över att mer eller mindre i smyg ha funnit sin homopartner vid Wagnerfestspelen i Bayreuth. Och det är ju känt att tonsättaren Richard Wagner ”råkade ut för” en homosexuell kung. Vad detta innebar för den bayerska regeringen i München skall absolut inte refereras här. Men Ludwig II lät även bygga slott med tinnar och torn på höga berg. Kändast ”Neuschwanstein”. Och det har ju – öppet och under ålagd sekretess – blivit en naturlig mötesplats för homofolk.
När Mälardalens högskola för en handfull år sedan nästan överallt med bild på Neuschwanstein affischerade för sin verksamhet, kunde man undra om det vore något slags kod. Därom har jag ingen som helst kunskap. Jag dristar mig emellertid att kortfattat återge den med tiden tämligen tunge kungens hädanfärd. I juni 1886 – alldeles före en planerad abdikation – dränkte han sig själv i kvällsmörkret jämte sin livläkare i Starnberger See. Att det var just så det gick till råder det stor enighet om inom vederhäftiga historikerkretsar. Tror jag det, att det därtill i detta fall råder stor legendbildning!
En myckenhet seriösa böcker och uppsluppna parader har ju på senare tid i synnerlig hög grad stärkt de avvikandes ställning. Status nära nog som bibel, ’böckernas bok’, har ”Sympatiens hemlighetsfulla makt” en antologi, å det förtjänstfullaste redigerad av Göran Söderström, min sommarvän från tonårens Hälleviksstrand. Den gången en sympatiskt säregen gosse med sköldpadda i band.
Söderströms utgåva har pricksäkra redogörelser för utpressningsaffärerna kring ”gamle kungen” Gustav V (1858-1950), men respektabelt nog letar man förgäves efter omständigheterna kring skrönan om Kungens kurva sydväst om Stockholm. Det vill säga på den då relativt smala riksväg som nu i motorvägsform korsar mellan Skärholmens centrum och Ikea. Här färdades Kung Gustaf V med chaufför eftermiddagen den 28 september 1946 i sin Cadillac. Och bilen råkade hamna i diket. Nu sa emellertid censuren hos www.vivaopera.se stopp för ytterligare tafsande på tangenter.
Ingemar Schmidt-Lagerholm januari 2017
utgörande efterskrift till artikel i VLT den 8 juni 1964