Interval Applause / Opening Concert © Michael Zapf
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Ingen tvekan om att detta är ett arkitektoniskt mästerstycke – en bra bit över två tusen sittplatser, ingen på längre än trettio meters avstånd från ’medias res’. Att jämföra med 1500 platser i Malmö stora Lewerentz-teater (nuvarande Malmö Opera). Viss inspiration har nog kommit från konserthuset i Västberlin ”Cirkus Karajani” färdigställt 1963. Ett ballongklot, ett strutsägg och så till det någon tårtspets i maxiformat.
Om vi sedan räknar med att omkring hälften av konserterna avses vara med romantisk symfoniorkester på så där hundra musiker, så får vi nära nog ideallokalen för den gängse repertoaren. Publikdragande tysk rock och pop skall väl också få tillgång till den stora salen, ”Einstürzende Neubauten” är redan bokad. ”Kraftwerk” kanske står på tur. En foajé / balkong integrerar på ett sympatiskt socialt sätt med utemiljön.
Nu har detta blivit ”hemmaplan” för en erfaren lokal elitensemble med full numerär. För jazz, kammarmusik och andra intimare möten finns, efter vad man förstår, väl anpassade sidolokaler. Allt är för överskådlig tid utsålt. Liksom utlovade gästspel: Berliner Staatskapelle (Daniel Barenboim), Berliner Philharmoniker (Simon Rattle), Chicago Symphony Orchestra (Riccardo Muti), Wiener Philharmoniker (Semyon Bychkov). Vid dessa tillfällen kan knappast förväntas besvikna lyssnare med benägenhet att begära biljettpengar åter.
Med denna inledningsvis ljumma ton har jag antytt att åtminstone jag kunde ha ett eller annat att andraga mot det, enligt min mening, alltför pretentiösa presenterandet. Men givetvis var denna ohejdade lokalpatriotism förståelig. Och nu skall jag helt orättvist börja gnälla på än det ena, än det andra.
Som speciell symbol (Wahrzeichen) för Hamburg har hittills gällt Hauptkirche St. Michaelis. Nu träder detta Elphipalats till som tandem. Ett ståtligt skepp vilket från botten av någon ocean har lyfts upp på en i flodhamnen naturlig piedestal. Jag menar inte Titanic precis men någonting lika magnifikt.
https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=50979838
Om jag hemma hos mig sätter på Microsoft Player så får jag på min datorskärm ett ständigt sig varierande spel med färger och mönster. På låtsas i min fantasi kan jag få rörelserna att gå i något slags takt med musiken. Men detta är knappast något som jag betraktar såsom någon större tillgång. Elphi har – så att det skall synas över hela Hansastaden – på fasad och utsidor just ett sådant mischmasch av ljuskäglor vilka påstås följa hur musiken andas innifrån. Skulle tro att man tämligen snart tröttnar på detta spektakel.
Den stora öppningskonserten i två delar hade en musiktid av bortåt fyra timmar. Allt detta spelades som ett flöde utan mellanpauser. Attacca som vid centralstyrd klassisk musik under radionatt utan muntlig annonsering. Vid ett tillfälle var det svårt att inför obekant musik avgöra ett cymbalslags tillhörighet såsom avslutning eller inledning. Ambitionen med denna spridda uppställning var väl didaktisk, att vidga musiksmaken, i tid och i rum. Jag kunde absolut inte finna det lyckat. Naivt så det förslår!
Och nu måste jag med emfas infoga att mina intryck helt baserar sig på intensivt och troget tevetittande – kanal NDR gratis på Astra-satelliten från klockan 14 till klockan 23 sagda dag. Via tevesändningens mikrofoner och via de modererande personer som har velat förmedla sin bild av sin stad och sitt evenemang.
Andra avdelningen innehöll idel stycken för full orkester. Första avdelningen däremot hade flera kammarmusikaliska inslag. Detta kan ha upplevts helt annorlunda på plats i salong. Men för mig såsom del av en fjärrpublik förnams det ödsligt att under intima småstycken blicka ut över den vida salen. Antingen det nu var en (utförd av Kalev Kaljub) klurig oboemetamorfos av Benjamin Britten eller ”Amarilli mia bella” nästan i originalbesättning utgörande kontratenor och harpa. (Philippe Jaroussky och Margret Köll).
Just detta stycke ur en notsamling från 1602 av Giuglio Caccini genomsyrar mycken blockflöjtsrepertoar. Jag har spelat melodin på basblockflöjt med klaff, så visst ville jag gärna höra det sjunget som det skall. Senare kom en konkurrerande renässansensemble. Där ingick en praktfullt utstående teorb, vars strängar inte gav resonans i någon del av min anläggning för 5.1-ljud. Som sagt: måhända gick det fram bättre för åhörarna på plats. Kanske måste ett skickligt mikrofongäng få tid på sig att samtrimmas.
Elbphilharmonins chefdirigent heter Thomas Hengelbrock. I mina teveriktade öron var det under första avdelningen avslutningsnumret som trots viss stelhet klingade mest engagerat: Finalen ur Turangalia-symfonin av Olivier Messiaen. Bäst inövat? Men en symfoni hör man ju helst i sin helhet.
Även Rolf Liebermann (1910-1999) tilläts delta endast fragmentariskt. ”Furioso” ur hans Concerto for Jazzband and Symphony Orchestra. Liebermann var son till en betydande impressionistisk målare, Max Liebermann. I Hamburg var Rolf Liebermann under en synnerligen fruktbar epok chef för Operan. Därtill flitig kompositör i många genrer, inklusive några operor. Exempelvis ”Penelope” som under Sixten Ehrling gavs i Stockholm 1955 och var en av Birgit Nilssons första roller. (För mig personligen var detta mitt allra första operabesök, den gången med far, dock inte i handen.)
Första hälften av en riktigt lång konsert. Helt obarmhärtigt visade tevekamerorna snapshots med såväl förbundskanslern Angela Merkel som presidenten Joachim Gauk i slumrande position.
Andra avdelningen började med Wagners Parsifalförspel. Och nu skapades en förtätad stämning som faktiskt föreföll optimal i denna salong. Något som högtidligen höll i sig under konsertens premiärstycke, ett tjugominter långt Triptykon för tenorsolist jämte full symfoniorkster av Wolfgang Rihm. Här var det verkligen mycket som fungerade väl.
Idiomet som företräds av Wolfgang Rihm skulle jag vilja beskriva som trivsamt postschoenbergianskt eller kanske rent av preschoenbergianskt med romantiska stänk av Gurrelieder. Pavol Breslik framför en text som här är kantabelt sjungen utan talsångsinslag. Sångtexten kan ha varit tryckt i programblad för publik på plats. Huruvida det är en text om eller en text av Hans Henny Jahn, blir vi aldrig upplysta om.
För tevetittarna kommenterades texten inte med en pratad bokstav. Även om detta är arenateater så hade ett bildskärmsarrangemang kunnat åstadkommas. Men inte heller övriga inte så färska konserthus när och fjärran är särskilt duktiga på att visa text. Och i det här sammanhanget kan förstås även påpekas att scenens cirkelartade form med runtomplacerad publik gör att stereoåtergivning i inget avseende är aktuell.
Efter de lugna slutakterna hos Triptyk av Rihm var det inget mindre än en vedervärdig smaklöshet att inom halvsekundsmarginal panga på med upptakten till körfinalen i Beethovens nia. Ett verk som även det helst intages med begrundan och i sin helhet. Av detta katastrofvalda brottstycke tog alla skada. Slit för Guds skull inte ut nian !!!! I vissa sammanhang hör den absolut hemma. Berlinmurens fall. Till invigning i Hamburg vore ett helt verk av Brahms bättre ägnat.
Ingemar Schmidt-Lagerholm 170112
”Zum Raum wird hier die Zeit“
Öppningskonserten onsdagen den 11 januari 2017
Huset invigdes med en skräddarsydd konsert där det exakta programmet hölls hemligt enda in i det sista. Musiken spände över seklen, från 1600-tal till alldeles nyskrivet. Bland solisterna hördes bland annat den slovakiske tenoren Pavol Breslik, walesiske barytonstjärnan Bryn Terfel och den franske countertenoren Philippe Jaroussky.
Solister: Hanna-Elisabeth Müller, sopran, Wiebke Lehmkuhl, alt, Philippe Jaroussky, countertenor, Pavol Breslik, tenor och Bryn Terfel, baryton. Iveta Apkalna, orgel.
Nordtyska radions kör.
Nordtyska radions Elbfilharmoniker.
Dirigent: Thomas Hengelbrock.
Länkarna nedan öppnas i nya flikar eller webbläsarfönster.
Från invigningsceremonin den 11 januari 2017.
https://www.elbphilharmonie.de/en/worldwide/grand-opening/1
Öppningskonsert del 1 (attacca) | NDR
Benjamin Britten: Pan
för Oboe solo ur Sechs Metamorphosen efter Ovidius op 49
Henri Dutilleux: Appeles, Echos och Prismes
ur ”Mystère de l’instant”
Emilio de’ Cavalieri / Antonio Archilei: Dalle piu alte sfere
ur La Pellegrina
Bernd Alois Zimmermann: Photoptosis /
Prelude for large orchestra
Jacob Praetorius: Quam pulchra es
Motette für 5 Stimmen und Basso Continuo
Giulio Caccini: Amarilli, mia bella
ur ’Le nuove musiche’ (1604)
Olivier Messiaen: Turangalîla-Sinfonie
10th Movement: Finale
PAUS
Öppningskonsert del 2 (attacca) | NDR
Richard Wagner: Prelude to »Parsifal«
Wolfgang Rihm: Reminiszenz Triptychon und Spruch
in Memoriam Hans Henny Jahnn
World Premiere / Commissioned by the NDR
Ludwig van Beethoven: Symphony No. 9 in d minor, Op. 125
4th Movement: Presto. Finale Chorus after Schiller’s »Ode to Joy«