Denna artikel publicerades något förkortad i Axess 2013, 1, s. 94-96.
Av Nils-Göran Olve
BOKRECENSION: Stephen Hasting, The Björling Sound – A Recorded Legacy (University of Rochester Press 2012, 420 s.)
Nörderi eller forskningsområde? Kritisk analys av inspelningar är ännu inte allmänt erkänt som musikvetenskapligt arbete, påpekar författaren till den bok som här ska presenteras.
Det finns systematiska genomgångar av några kända artisters efterlämnade inspelningar. Ljudspåren efter Maria Callas och Arturo Toscanini har blivit föremål för hela böcker. Men liksom när det gäller skivrecensioner är det ofta fråga om journalisters personliga tyckande. Även om de ibland har studerat musikvetenskap så verkar det inte ha gett många ledtrådar för vad man kan lyssna efter.
Hur en sångares röst fungerar och hur hen använder den till musikalisk frasering är svårt att ställa diagnos på, även om upptagningarna ger gott om objektiva fakta kring tempi, tonträffning, textuttal och annat. Det konstnärliga helhetsintrycket kräver mer än så, och det är ju ändå det som är det viktiga.
För att förstå det intryck en Maria Callas gör via sina inspelningar behövs nog också en dos perceptionspsykologi. Recensenter tillgriper ord som inlevelse, spontanitet, intensitet och gripande – men utan att förklara bryggan mellan det vi kan höra och lyssnarens intryck. Intresset för fenomenet Callas färgas också av myten kring personen. Vi lyssnar inte neutralt på de bevarade ljuden, utan sätter in dem i ett sammanhang.
Gamla ljud som forskningsområde har blivit angelägnare eftersom det finns allt mer av dem, och allt fler som lyssnar till dem. Ljudtekniskt njutbara upptagningar har nu funnits i mer än ett halvt sekel, vilket speglas i utbudet på Youtube och cd. Att det finns många som lyssnar lockar till frågan hur upplevelsen kan berikas av kunnig guidning. Förutom att lyssna fram detaljer och helhet ur mer eller mindre rättvisande ljuddokument behövs då överenskommelser om hur vi ska berätta för varandra om vad vi hör. På liknande sätt som vid vinprovning – ett annat gränsområde mellan nörderi och vetenskap – behöver den som samlat på sig erfarenhet och urskiljningsförmåga ett språk för att dela med sig.
Det sker i skrift och radioprogram som CD-revyn i P2. Ska man komma längre än enkla köpråd så kräver det att läsare och lyssnare har tålamod och intresse av att lära sig språket. I organisationsforskning talar man om knowledge management: hur vi bibringar andra våra erfarenheter och lär varandra vad mer erfarna redan har insett. Och tillsammans utvecklar en ännu djupare förståelse!
Ofta krävs en mentor, en guide som välvilligt erbjuder lärlingarna sin ackumulerade visdom. Hur man reagerar på detta beror på hur man själv lyssnar på musik, eller dricker vin. Några värjer sig mot smakdomaren som hotar den spontana upplevelsen genom att påpeka brister eller tala om hur det borde vara. Eller förklara varför något är föredömligt som man själv inte gillar, utan att veta varför. Att få något utpekat för sig kan dock ofta vara en väg till starkare upplevelser och en förklaring till varför man tycker som man tycker, plus förstås en praktisk vägvisning till andra upptagningar eller vinsorter som är värda att prova.
För svenska musiklyssnare intar Jussi Björling en särställning. Vi har firat att det gått 100 år sedan hans födelse och 50 år sedan hans död, men även efter avslutat jubileum säljs hans skivor och spelas ofta på radio. Finns det några andra svenska artister från 1930-, 40- och 50-talen för vilka det gäller? Evert Taube är den enda jag kommer på.
Man kunde tro att halvsekelgamla inspelningar är en överkurs för dem som lyssnat på alla sentida vissångare eller operaartister, men det verkar snarare vara tvärtom: Evert och Jussi har förblivit ideal och typfall, kända och uppskattade bland många som inte lyssnar särskilt mycket på deras efterföljare. I Jussis fall beror det också på hans folkkära inspelningar av annat än opera. Land du välsignade och Adams Julsång lever förmodligen starkare än någon av Jussis operainspelningar.
Rollen som nationell ikon gör att få stannar upp och närlyssnar. Gör man det går det kanske att uppfatta Jussi Björlings sångstil som gammaldags. Även inom så kallad klassisk musik ändrar sig tolkningsidealen. Förvånansvärt mycket går dock hem fortfarande, kanske för att vi hör sångarens egen övertygelse. Men hur gör vi det? Är det till exempel för att de Jussi-inspelningar vi oftast möter är på svenska? Eller för att många av oss medelålders, utan att vara gamla nog att ha upplevt honom ”live”, präglats på honom – fått för oss att det är så god tenorsång bör vara? Har vi förletts av nationell stolthet, lite som när sportrecensenterna förklarar varför svenska fotbollsspelare ändå är bäst, även när de förlorar?
Allt detta snurrar runt i tankarna när jag läser Stephen Hastings nya bok The Björling Sound – A Recorded Legacy (University of Rochester Press 2012, 420 s.).
Hastings är en engelsman i 50-åren som bott i Italien halva livet. Sedan tolv år är han chefredaktör för landets troligen främsta musiktidskrift Musica. Särskilt sysslar han med opera. Från sin brittisk-italienska utgångspunkt hade han kunnat skriva om vilken stor artist som helst. Men han valde Jussi Björling.
Min första reaktion när jag hörde talas om projektet var fascinerad misstro. Jussis ”legacy” är ovanligt omfattande för en artist från hans tid. Tack vare grundaren av Jussi Björling-museet i Borlänge, Harald Henrysson, är den minutiöst kartlagd på ett sätt som aldrig blir möjligt med mer sentida artister. Att studera hela Jussis arv är därför möjligt men krävande. Få av hans samtida är lika väldokumenterade, och till skillnad från dagens artister är en uttömmande studie möjlig. Varje besökare på en konsert med Plácido Domingo eller Jonas Kaufmann kan göra egna upptagningar, och varje ton de tar dokumenteras. Mot slutet av Jussi Björlings liv förekom ”hemliga” bandupptagningar, men det globala intresset har räckt för att allt nog ska ha krupit fram vid det här laget.
Jussi var verksam unikt länge på en nivå där inspelningar skedde. Som nioåring på turné med pappa och bröderna i USA 1920 gjorde Jussi utgivna skivupptagningar, och innan han fyllt 19 gjorde han sin första utgivna skiva som tenor. I mer än trettio år sjöng han sedan in skivor, parallellt med att radioutsändningar började dokumenteras i arkiven. Det finns också några få teveinspelningar och, som sagt, privata inspelningar gjorda i smyg. Allt detta finns prydligt förtecknat av Henrysson, vars listor numera är tillgängliga via museets webbsida. Skulle Hastings verkligen ta till sig allt detta?
Jodå, han verkar ha hört allt. Det enda som inte tas upp i boken är de enkla dansmelodier och liknande som den unge Jussi sjöng in, delvis under pseudonym. Bara en första genomlyssning måste ha krävt minst en arbetsmånad. Mycket av materialet har Hastings återkommit till flera gånger, gjort anteckningar och jämförelser. För Bohème-arian ”Så kall ni är om handen” (Che gelida manina) handlar det om 21 inspelningar mellan 1936 och 1958. Inte nog med det: som internationell lyssnare så har han följt sina associationer till andra artisters inspelningar.
Bohème-arian jämför han i boken med ett tiotal tenorer från början av seklet fram till Jussis jämnåriga, men även våra samtida Roberto Alagna och Juan Diego Florez nämns. Bara listan över jämförelsematerial upptar tjugo sidor i boken, som är uppställd efter de verk Jussi sjöng. Till exempel får Bohème tjugofem sidor, men även en liten sång som Schuberts ”Die Forelle” i fem bevarade upptagningar föranleder en diskussion på en dryg sida där Heinrich Schlusnus och Fritz Wunderlich dyker upp som jämförelser. Hastings sätter det vi hör i sammanhang med när Jussi sjöng rollerna och sångerna offentligt, hur samtida recensenter kommenterade detta, och vad som hände i hans liv vid inspelningstidpunkten.
Nå, vad hör Hastings? Framför allt en unik musikalitet. ”Själva den förfining av klangen som Jussi uppnådde och vidmakthöll genom hela sin karriär bör inte ses som en gåva av naturen, utan som följden av ett instinktivt behov att forma den musikaliska linjen med en renhet som tillfredsställde hans egna medfödda krav: man måste föreställa sig ljud innan man kan ge dem ifrån sig.” Hastings betonar Jussi Björling som en musiker att jämföra med sin tids stora instrumentalister, till exempel cellisten Pablo Casals.
Trots vittnesbörd om att Jussi Björling var uttrycksfull sceniskt har ingen hävdat att han var någon stor skådespelare, och jag finner det svårt att föreställa mig honom i vår tids regidominerade operavärld. Däremot kommenterar alla som hörde honom rösten och sättet att använda den. Dess klarhet och hans förmåga att styra den kombineras med vad Hastings i bokens sista ord kallar hans unika musikaliska känslighet. Hastings beskriver i citatet ovan detta som något instinktivt, och på andra ställen som en konsekvens av livslång vana. Är det detta som gör att Jussi, kanske den mest sångtekniskt drivne av 1900-talets sångare, uppskattas av många ”vanliga” lyssnare som finner andra operasångare tillgjorda – hör de helt enkelt att andra är mindre skickliga?
När Hastings följer Jussi Björling genom hans många inspelningar stöter han förstås på dem där tenoren låter mindre intresserad, i sämre form, eller inte har gjort sig mödan att tillägna sig hur vissa italienska konsonanter uttalas. Allt sådant rapporteras i boken. Man skulle tro att det kunde störa en internationell expert. Enligt Hastings kompenseras det dock nästan alltid av den musikaliska uttrycksviljan, särskilt inför publik. Vid utomhusframträdanden på Gröna Lund inför 10 000 åhörare via primitiv högtalarteknik, som man kunde tro skulle förleda tenoren till briljans och råsång, får uttrycksbehovet honom att bemöda sig om nyanser som han ibland försummar i en inspelningsstudio utan publik.
I Gröna Lund-inspelningarna fascinerar mig förmågan att moderera rösten trots bristen på rumsakustik. Hastings påpekar hur få 1900-talssångare har känt sin röst så väl, helt enkelt därför att pappa Davids turnéer med gossarna – i Jussis fall från fyra års ålder – innebar en daglig träning av röstklang och frasering. Och av att sjunga uttrycksfullt på svenska. Hastings kan inte vårt språk. När han presenterade sin bok i Operans guldfoajé i juni sade han ändå att Jussis svenskspråkiga inspelningar för honom är viktigast, även när det gäller en internationell opera som Gounods Romeo och Julia.
Ett nyckelord i Hastings genomgång är melankoli. Även i ”glada” sånger finns ett understråk av vemod som kanske kan sättas i samband med livsödet, inte minst de tidiga minnena av föräldrarnas död. Men författaren är välgörande försiktig med sådana påståenden.
Vår svenska terminologi för att tala om sång är mindre utvecklad än engelsmännens, där Hastings nämner föregångare som påverkat honom: Herman Klein, John Ardoin, Alan Blyth, John Steane. Jag märkte det när jag skrev den här artikeln och ville citera Hastings beskrivning i bokens sista mening av Jussis röst som ovanligt limpid: ”klar, genomskinlig” säger lexikonet – ett vackert sätt att säga att den tycks visa människan bakom. Hur fångar vi det i ett svenskt ord?
Nå, en bok för nördar eller ett bidrag till ett vetenskapligt studium av sångkonst? Båda, anser jag. Hastings är välgörande tydlig med belägg för sina observationer, som därför blir mer iakttagelser än tyckande. I en akademisk avhandling skulle både teori och metod redovisas mer explicit. Nu blir läsaren efter hand bekant med hur Hastings resonerar. I en bok för en allmän läsekrets var det nog rätt att inte gå djupare in på seder inom tenorsång under förra seklet eller jämförelser med instrumentalisters bruk av till exempel vibrato eller portamento (hur man binder toner inom en fras). Då hade boken helt sprängt sina ramar. 400 sidor är mycket, redan det!
Alltså en läsbar bok för den som vill utveckla sin förståelse för det hörda. Den som inte nyligen har lyssnat på ”all” Jussi får säkert lust att dyka ner i några av de inspelningar som Hastings särskilt framhåller, och som nu efter avslutade jubileumsår är lättare tillgängliga än någon gång under det senaste halvseklet. Jämförelsen med vinprovning återigen: vissa bland oss upplever starkare när vi sätter ord på sinnesintrycken, och det gäller vad vi hör lika väl som smak och doft. Det gör det möjligt att utbyta åsikter, förstå bättre vad vi uppskattar, och dela med oss av våra upplevelser. Och inse att prioriteter skiljer sig – både hos sångare och publik, medvetet eller omedvetet. För Hastings var Jussis prioritet, och därmed Jussi-lyssnarnas, den musikaliska fraseringen och klangen. Och melankolin, som för lyssnaren kanske snarare handlar om att vi tycker oss se människan bakom dem. Hur var det: limpid – klar, genomskinlig…
Nils-Göran Olve (2012-09-25)
Nils-Göran Olve är professor i ekonomistyrning och var till 2013 ordförande för OperaVännerna vid Kungliga Operan. Han ingick i Jussi Björling-sällskapets jubileumsdelegation 2010-11.