Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Nåväl, protagonisten Nabucco – och vi skall här inte besvära oss med hans längre ”irakiska” namn Nabucodonosor / Nebudkanessar – har ju inga vingar precis. Dennes klumpiga bidrag till operan med hans namn består i en våldsam blasfemi, hädelse, vilken omgående bestraffas med förlust av förstånd, dvs med dårskap.
Nabucco är ett magnifikt barytonparti. Tenorrollen Ismaele är mindre betydande. Till och med för en excellent sopran finns Abigaille att stupa på. I själva verket var det så att Giuseppe Verdis egen alma mater (Giuseppina Strepponi, 1815 – 1897) i sin yttre karriär stupade på just Abigaille.
Men det ligger åtskillig symbolik i den körmelodi ur Nabucco vilken alla operaälskare kan vissla ”Va’, pensiero, sull’ale dorate” (Flyg, du tanke, på gyllene vingar.) Den är inplacerad i slutet av tredje delen – och därav finns fyra – ett läge i närheten av det mystiska ”gyllene snittet”.
Observera melodins suveränt icke-enformiga, icke-tröttande växling mellan trioler och punkteringar i jämna sugande tag. Det är det som ger lyft och vingar också konkret åt såväl melodi som textinnehåll. Här återgivet i originalets Fiss-dur, maximalt antal korsförtecken. Den extrema tonarten antyder att det kunde röra sig om sång i traditionell fyrstämmig kör, eventuellt till och med a capella, utan instrument. (Det har emellertid hänt att jag har försökt få form på den i två oktavlägen ensam i överakustisk lokal, med tvärflöjt i tom kyrka eller tom skolaula.)
Inte flygande direkt, men nästan, kom operakonsten från ursprungslandet Italien till oss, skandinaviska länder i periferin. Och det samma gäller byggnadskonsten. Vad vore Lunds domkyrka från 1100-talet utan dess italienska gästarbetare? Vad vore de märkvärdiga norska stavkyrkorna – är de ett trettiotal, större och mindre, som finns kvar? – utan den italienska skicklighet med vilken de byggdes.
Invigningen av det nya operahuset i Oslo (Bjørvika) på Kirsten Flagstads plads skedde 12 april 2008. Enskilt med kören ”Va’, pensiero, sull’ale dorate” (Flyg, du tanke, på gyllene vingar.) Symboliskt för allt som vi i Norden har att tacka Italien för. De utförande kom samlat från hela Norge, amatörer men erfarna körsångare som kunde ge rätt klang åt sitt parti.
Foto: Erik Berg. Den norske Opera og Ballett
Foto: Erik Berg. Den norske Opera og Ballett
Opening Gala in Oslo: Slave Chorus from Nabucco, 12 april 2008
operaduets: https://www.youtube.com/user/operaduets/
Till Sverige kom detta magnifika mästerverk egendomligt nog i etapper med stort mellanrum. Göteborg 1865, Stockholm inte förrän 1965 också då på svenska. Operan Nabucco är inget drama inom fyra väggar på franskklassisitiskt 1700-talsmanér eller naturalistiskt 1900-talsmanér. Här råder romantikens rumsliga frihet, och den pendlar enligt Bibeln mellan Jerusalem och Babylons hängande trädgårdar vid floden Eufrat (inte långt är det därifrån till Mosul eller Bagdad vid östligare parallellfloden Tigris) .
Det är skrämmande hur nära detta geografiskt ligger dagens konflikt kring egentligen blott obetydligt nordligare Aleppo uppåt gränsen till Turkiet. Att den inommuslimska motsättningen mellan shia och sunni inte fanns i detta av Verdi skildrade kanske tusen år tidigare skede minskar inte grymheterna. Och inte heller de kristna medspelarna fanns då.
| Kommentar till bifogade provisoriska karta: Förutom viljan hos dagens Ryssland att upprätthålla stormaktsställning i Mellanöstern och USA:s ambition att helst kunna dra sig ur, är förstås den inommuslimska motsättningen mellan shia och sunni något som inte bör underskattas. Vid Mohammeds död i Medina i nuvarande Saudiarabien år 632 i vår tid tedde sig arvsordningen oklar. Grupperingen i Medina tog sig successionsrätt. Det blev dagens sunniter. En annan grupp utvecklade ett sidospår med föreställning om en kommande Messias (frälsare). Detta är dagens shiiter. (Minst sagt förenklat uttryckt.) Jag dristar mig nu att göra en olärd generalisering. Shiiterna – som worldwide totalt bara utgör drygt tio procent av alla muslimer – torde rent allmänt ha en tendens att anse sig vara förmer, att se ned på sunnifolket. Shia är Iran samt södra Irak (65 % i Irak, medan Saddam Husseins sunnimuslimer där utgjorde resterande 35 % eller mindre). Härskaren Assad i syriska Damaskus tillhör en sekt benämnd alawiter och är allierad med shia och Iran, Det är rimligt att se dagens motsättning shia – sunni som inte bara något kring muslimska dogmer. Det finns sannolikt en social motsättning. Terroristerna – där som här – är så vitt jag har förstått uteslutande sunniter. I Irak slåss de i sitt nuvarande underläge brutalt mot shiiterna. Gentemot Västerlandet ser de sig troligen totalt akterseglade. Därav – menar jag – dessa demonstrativt listiga sabotage och detta kraftiga bakåtsträvande, inte minst kulturellt. I Tyskland och i Turkiet finns en sunnitisk rörelse som kallar sig salafism. Aggressiv extrem islam. En salafistmoské finns mitt i centrala Berlin. Där kan det mesta propageras och planeras i skydd av barriärer kring arabiska språket. De som här i yttre tysk omgivning är flerspråkiga vågar intet yppa av risk för repressalier. En näraliggande fråga är ju varifrån den sunnitiska rörelse som kallar sig IS får alla dessa ekonomiska resurser. En ren gissning vore Saudiarabien. Men varför? Att för vattenledningar skapa ett enhetligt sunnitiskt område från de turkiska bergen kring Ararat och till det inre av Saudiarabien. Men nu är det ju inte alla gissningar som håller. I landskapet Syrien – Irak finns otaliga öar av befolkning som gör anspråk på kristen bekännelse. Det kan knappast hävdas att dessa står utanför områdets konflikter. På plats eller exempelvis i svensk exil stöder de tämligen oreserverat Assads alawitiska (shia) regim. De känner sig – berättigat eller oberättigat – förföljda av sunniter och finner viss trygghet hos Assad. Ingemar Schmidt-Lagerholm, jan 2017 |
Man kan tala om romantisk oreda. Men hos Verdi härskar strukturell ordning. Tidigare kompositörers akter är här ersatta med avsnitt som har försetts med huvudrubrik. Första delen heter “Jerusalem”, den andra ”Upprorsmakaren”, den tredje – som mot sitt slut inkluderar vår nämnda körsång – benämns ”Spådomen”, till sist så ”Den krossade avgudabilden”.
Låt oss ta blott en översiktlig blick på texten till denna kör.
(Svensk övers. ISL)
Det finns en svensk vistext som används som svensk nationalsång med inledningen ”Du gamla du fria, du fjällhöga Nord.” (Dybecks ursprungliga text från 1844 hade dock upptakten “Du gamla, du friska”.) Men vi erinrar oss ju andra strofens inledande ord ”Du tronar på minnen från fornstora da’r”. Ordvalet låg då i tiden över nästan hela Europa. Värderade läsare, du hittar här i Verdis text svenska ord som ligger åt samma håll och gissar lätt deras italienska motsvarigheter.
Libretto till Verdis Nabucco
Ingemar Schmidt-Lagerholm, december 2016