TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Giordanos ”Fedora” är ingen deckare eller ”krimi”. Det är ett drama om sexuell besatthet, och åtrån bara ökar genom medvetenheten om kontrahentens mord och får ännu högre potens när det blir klart att även konkret otrohet – alldeles purfärsk, in flagranti – finns med i bilden. Här gives inte spåret av ömhet, endast fullbordad sexualakt vid ankomst direkt till sängkammaren en timme efter festen med eller utan levererad rumsnyckel – fra un’ora.
Ett erotiskt futtigt förspel utgörs av haltande Chopinpiano. Förvisso med upphovsmännens dramaturgiska avsikt. Här ofullkomligt men framåtpekande mot det hart när fulländade Mozartspelet hos Benjamin Britten i dennes ”Turn of the screw”. Och så dyker vi snabbt ned i operahistoriens allra kortaste tenoraria (garanterat under två minuter). Insjungen av Caruso, insjungen av Jussi.
”Nu skall du och jag älska sexuellt” vill tenoren Loris uttrycka men gör det synnerligen krystat med versraden ”Amor ti vieta di non amar(e)” med en konstfull chiasm. En korsställning först och sist , inga homonymer, ingen identiskhet, men väl stor bokstavslikhet mellan första och sista ordet i raden. Ett substantiv står mot ett verb i infinifiv.
Här är det alltså inte den överväldigande välviljan, den abstrakta kärleken och ljuva känslan som är satsens subjekt, utan det är den mer eller mindre mekaniskt mäktige kärleksguden – också benämnd Cupido – som utfärdar ett förbud (förbjuder) för kontrahenten att inte vara sexuell (inte älska).
Dubbel negation: ’förbjuda att inte’ ger i konstspråket ett logiskt påbud, en order. Och i motsatta ändan av den stilistiska skalan ligger här – för tydlighetens skull drar jag till så vulgärt som möjligt, Loris till Fedora: du måste hångla och knulla med mig, när jag kommer tillbaks i natt om en timme. Eller på ett slags poetiserande italienska: Amor ti vieta di non amar, verrò stanotte fra un’ora. Och detta drivs fram av kvinnan Fedora snarare än av mannen Loris.
Tonsättaren Umberto Giordano och librettisten Arturo Colautti använder alltså – så långt jag kan förstå det – ett snobbpoetiskt uttryckssätt som är långt mera konstruerat än motsvarande hos Verdi eller Puccini. Och varför ställer de till sådant språkligt besvär? Svare den som svaret vet !
Och öppenheten för ömsesidig sexuell handling växlar med språkets tilltalsord. Andra person singular i den italienska texten (tu /ti ) signalerar öppenhet medan andra personen plural som tilltal för en person (voi siete) signalerar avstånd (inte sex just nu). En boktitel från 1975 av Märta Tikkanen lyder ”Män kan inte våldtas.” Vete sjutton om inte motsatsen besannas i denna opera.
Texten håller sig demonstrativt till extrem överklassmiljö. Först praktvåning i Sankt Peterburg (som skall ha utskrivet SANKT och vara utan mellan -s-, i operatexten ljuder det italienskt, Pietroburgo, också utan -s-.) Och det dröjer inte många minuter innan det kommer en släng av dessa kretsars vanliga antisemitism, mot gli ebrei. Därpå en stor svit i Paris (som på italienska fortfarande heter Parigi) samt för tredje akten en lyxvilla centralt och synnerligen turistattraktivt i Schweiz, Berner Oberland.
Handlingen är inte så lätt att följa. Replikerna faller snabbt. Jag skall inte här förtälja förloppet, men jag skall försöka redogöra för varför verket musikaliskt och händelsemässigt fascinerar. Operakonstens stil och manér efter Verdis historicism brukar benämnas verism, vilket skulle betyda att såväl text som musik lyfts ett steg nämare sanningen (il vero). I många av sina musikaliska drag knyter Fedora an till Verdis sista opera Falstaff. Pregnanta melodiska fraser blir inte tragglade utan drar tämligen snabbt förbi.
Några decennier senare skulle den allra mest veristiska operan komma, Wozzeck av Alban Berg. I duration är Wozzeck och Fedora nära nog identiska, omkring halvannan timme. Flera andra ingredienser finns gemensamma. Fin de siècle, Jugendstil heter det inom den bildande konsten som står Fedora nära. Giordano är vassare och distinktare – man kan gott säga musikaliskt rikare – än Puccini med sin smeksamhet. En väg har påbörjats mot parisaren Stravinskij,
Huvudpersonen Fedora är ett fulladdat dramatiskt sopranparti. Men inte extremt. Ett högt c kan ersättas med ett angivet alternativ. Rollen hade sannolikt passat Birgit Nilsson. Men även Maria Callas hade här något att bita i, vilket dock är dåligt dokumenterat. Andra aktens hos Giordano splittrade kärleksduett kan förefalla mer komplicerad än Wagners ’O sink hernieder’. Hat och hämnd med sexuell färg dominerar över erotiken. En komponent i denna text, vilken Freud tog till sig.
Rollen som pojkman (enligt originalets rollista ’en savojgosse’ – un piccolo savoiardo) skall utföras av en låg kvinnoröst. Detta pekar naturligtvis fram mot Octavian i Rosenkavaljeren av Richard Strauss och kanske ännu tydligare mot gymnasisten / stallknekten i operan ’Lulu’ av Alban Berg. Jag antar att partiet här i Stockholm är sammanslaget med verkets andra byxroll Dimitri och kommer att gestaltas av Johanna Rudström.
Här är världens kortaste tenoraria i sin helhet:
| Original 1897 | svensk övers ISL | |
| Amor ti vieta di non amar(e). | 1 | Cupido förbjuder dig att inte älska. |
| La man(o) tua lieve, che mi respinge, | 2 | Din lena hand, som avvisar mig, |
| cercava la stretta della mia man(o). | 3 | dröjde vid greppet från min hand |
| la tua pupilla esprime: “T’amo” | 4 | ditt öga uttrycker att du du älskar mig, |
| se il labbro dice: “Non t’amerò ! | 5 | låt vara att läppen säger: “Jag kommer inte att älska dig.” |
|
På denna ljudfil om två minuter sjunger Jussi Bjoerling ”Världens kortaste tenoraria” – Amor ti vieta di non amar(e) ur Fedora av Umberto Giordano – Nils Grevillius dirigerar 440327, sannolikt för grammofoninspelning i Stockholms konserthus. Hela mars och första halvan av april 1944 synes Jussi Bjoerling ha saknat inbokningar på Stockholmsoperan.
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Ett sopranavsnitt ur akt I har kategoriserats som ’brano celebre’. Fedora börjar ett vresigt recitativ med orden ”Dite, coraggio” för att strax därpå ta i mera melodiskt och med åtminstone spelat hämndbegär i ”Su questa santa croce”. På denna ljudfil om 2½ minut sjunger Asmik Grigorian med Tobias Ringborg som dirigent, upptagning från Stockholmspremiären lörd 161210 (med benäget tillstånd av Kungliga Operan, Stockholm). ‘Dite coraggio’ — ‘Su questa santa croce’ (soprano Fedora)
Situationen i avsnittet ovan behöver måhända preciseras. Fedora talar i andra personen till ’de sina’, det vill säga gäster i våningen samt poliserna som kommer in i jakt på en mördare. Fedora talar i tredje person om dem som förföljer hennes fästman, ’dessa mörkmän’. I rad 10 syftar det enklitiska -ti (dig) på den mördade Vladimiro. På romerskt-katolskt sätt görs korstecken med sista momentet från vänster till höger (innåt mot människan). Det ryskt-ortodoxa manéret är härvidlag från höger till vänster (utåt inkorporerande församlingen). Det ryska mansnamnet Vladimir betyder ’härskaren’. Ryskan har flygande betoningsaccent. I subjektsform (nominativ) blir det Vladimir. Den italienska Fedora-texten av Arturo Colautti behandlar detta namn efter italienskt mönster. En tillagd maskulin grundformsändelse -o. Samt normal italiensk ordbetoning på näst sista stavelsen ger Vladimiro Det är möjligt att yngre läsare behöver informeras om att ordet kysk har betydelsen ’icke-sexuell’, ’utan sexualitet’. Etymologiskt (språkhistoriskt) är det samma ord som italienskans casta (adjektivet ’kysk’) och castità (substantivet ’kyskhet’). I Bellinis berömda opera åkallar Norma hjälp från en kysk gudinna: Casta diva. Men själv är ju Norma ingalunda kysk. |
Fransmannen Auber, Giuseppe Verdi och någon tonsättare till kryddade en av sina operor med det geografiskt avlägsna mordet på svenske kungen Gustav IIIl. Hos Umberto Giordano åtskilliga decennier senare får vi erfara en likhet. Vad som förekommer i texten är mordet på en tsar vid innersta Finska viken.
Den mångflitige franske teaterförfattaren Victorien Sardou skrev sin pjäs Fédora år 1882 med den berömda aktrisen Sarah Bernard i åtanke. Men också direkt under intryck av det då nyligen (1881) timade mordet på ryske tsaren Alexander II. En grupp oppositionella, som kallades nihilister, stod bakom dådet. Även Giordanos libretto av journalisten Arturo Colautti inkluderar omnämnande av denna incident och låter älskaren och mördaren Loris vara just nihilist.
Med en hårsmån låter sig ytterligare ett storpolitiskt mord infogas inför urpremiären den 17 november 1898 på Giordanos Fedora, på en mindre operascen i Milano. Den blott alltför självständiga kejsarinnan av Österrike (dit även delar av Norditalien hörde), Elisabeth (omhuldad som Sissi i en serie filmer med Romy Schneider) mördades i Genève den 10 september 1898 av en, som det uppges, italiensk anarkist. Nihilism, anarkism – båda torde vara samhällsomstörtande ideologier. Samband eller ej – det kanske man kan be Sven-Eric Liedman att reda ut.
I operans tredje akt befinner sig Fedora nästan visionärt såsom landsflyktig turist i det land där kejsarinnan Sissi hade sin tillflyktsort privat och incognito just före stiletthugget.
Ingemar Schmidt-Lagerholm 161207
Fredagkvällen den 10 december 2016 framförs “Fedora” på Stockholms Kungliga Opera för första gången sceniskt i Skandinavien med följande rollbesättning.
Musik: Umberto Giordano
Text: Arturo Colautti baserad på pjäsen “Fédora” av Victorien Sardou
Regi: Christof Loy
Scenografi, kostym & mask: Herbert Murauer
Dramaturg: Thomas Jonigk
Föreställningens längd: 1 timme och 30 minuter.
Framförs på italienska med svensk text på textmaskin
Fedora Romazov: Asmik Grigorian
Loris Ipanov: Andrea Carè
De Siriex: Ola Eliasson
Olga Sukarev: Sofie Asplund
Grech: Kristian Flor
Dimitri: Johanna Rudström
Desiré: Niklas Björling Rygert
Rouvel: Jon Nilsson
Cirillo: John Erik Eleby
Borov: Jens Persson
Lorek: Håkan Ekenäs
Nicolas: Andreas Lundmark
Sergio: Mikael Fagerholm
Michele: Henrik Hugo
Boleslao Lazinski: Martin Virin
En herde: Arvid Roos / Leo Stenberg
Dirigent: Tobias Ringborg
Kungliga Operans kör & Kungliga Hovkapellet
Foto: Monika Rittershaus, © All rights reserved
Denna officiella pressbild från Kungliga Operan visar gästsångarna: sopranen Asmik Grigorian och tenoren Andrea Carè i den situation där ”världens kortaste tenoraria” ingår. Denna aggressivitet kunde vara besläktad med den i en Cannesbelönad spelfilm (2h05, existerar en version på 2h11) av schweizaren Michael Haneke. Filmen hade i Sverige namnet ”Pianisten” men borde efter sitt innehåll hellre ha hetat ”Pianolärarinnan” (2000) efter en roman av nobelpristagarinnan Elfriede Jelinek (Var det Horace Engdahl som gav 2004 års Nobelpris i litteratur åt Elfriede Jelinek mer för Hanekes film än för Jelineks bok?). Denna Haneke-film (Die Klavierspielerin, 2001, i svensk DVD-utgåva egendomligt nog med titeln ”Pianisten”), använder suggestivt Andantet ur Piano Trio Ess-dur D.929 av Franz Schubert nästan ledmotivsartat.