ONSDAGEN DEN 21 APRIL 1965 VLT (Vestmanlands läns tidning) Chefredaktör: Anders Yngve Pers, Kulturredaktör: Lars Höög
Ingemar Schmidt (-Lagerholm)
BOKRECENSION: ”Det stora dilemmat som många av oss sitter i som har utgått från en radikal socialism är att denna socialism inte samtidigt har tillåtit intellektuell och individuell frihet. Att det låter sig förenas är ju fortfarande idealet. Vad som diskuteras idag är frågan huruvida det är möjligt att bevara en individuell frihet samtidigt med en socialisering av samhället.”
Så formulerade Peter Weiss i en intervju de teser han behandlar i sitt stora idédrama med den långa titeln “Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr de Sade.” Eller på originalets tyska: ”Die Verfolgung und Ermordung Jean Paul Marats dargestellt durch die Schauspielgruppe des Hospizes Charenton unter Anleitung des Herrn de Sade.“ Den rolltekniska form, som Weiss har valt för sin idédiskussion, gör att han kan ge en mångfald perspektiv på socialism i teori och praktik.
Speldagen är 13 juli 1808. Frankrike upplever höjdpunkten av Napoleons statskonst. Platsen är hospitalet Charenton. Dit fördes personer som genom sitt uppträdande på skiftande sätt hade gjort sig omöjliga i samhället. Anstaltens direktör uttalar ständigt sin tids liberala förträfflighet: “Förtryck råder inte men välstånd och vett.”
Internerna vårdas naturligtvis på ett synnerligen upplyst sätt, genom terapi. Det är därför som internen Sade får uppföra sina dramer med andra patienter som skådespelare. Och individualisten Sade kan lätteligen ignorera direktörens opportunistiska censur och mjäkiga protester.
Marats sista dag, som var exakt femton år tidigare, det är ämnet för pjäsen i pjäsen. Detta iscensätts nu av de Sade under ideliga avbrott och kommentarer från alla håll. Men mest påfallande är att Marats radikala socialism och hans brutala sätt att söka genomföra den får försvar såväl spontant som kvalificerat intellektuellt.
Marat predikar om dessa lögner som sprids ut. Mer betalt får arbetarna bara för att de skall kunna köpa det som industrin prackar på dem. Välståndet är bara ett påhitt av dem som fortfarande har det mycket bättre. När helst det behagar dem kommenderar de
arbetarna ut i krig för att försvara de hopade skatterna. Vapnen utvecklas snabbt tack vare mutade vetenskapsmän.
de Sades främsta antisocialistiska argument kunde komma från dagens borgerlighet. De som utför det bästa arbetet på sitt område, inte blir de lyckliga om de bara får gå till en viss gräns och där stöta pannan mot jämlikheten. Det skulle inte finnas något framåtskridande om var och en, bara vore en liten länk i en lång kedja.
Uppenbarligen ingår det i författarens intentioner med pjäsen att åtstadkomma en äreräddning av Marat, som i 1800-talets borgerliga historieskrivning hade gjorts utomordentligt avskräckande och blodtörstig. Säkerligen därför att hans tendenser – så som de här skildras – i rak linje leder till marxismen.
Så vitt jag kan bedöma är Peter Weiss’ pjäs om Marat ett teatertekniskt oerhört skickligt arbete. Den är säkert mycket tacksam för regissör och skådespelare, och den är säkert effektivt publikengagerande i sina ideologiska syften.
Stilistiskt sett har den inget gemensamt vare sig med absurd eller psykologiserande teater. Sin verkan har pjäsen som rent idédrama. Här finns förstås många uppslag för djuppsykologisk tolkning.
de Sade är ju mest känd för det han har givit namnet åt, sadistisk liderlighet. Det som verkligen besegrar Marat är den falska klosterkyskheten i Charlotte Cordays gestalt. Alla rollinnehavarna är patienter med speciellt valda sjukdomar.
Men allt detta ligger på ett plan som är så distanserat från de mänskliga vardagsproblemen. Den normala läsaren – åskådaren har här inte mycket att identifiera sig med. Kanske vore också det en uppgift för Peter Weiss, att förena de stora idéerna med den enskildes privata problematik.
Ingemar Schmidt 21 april 1965
Peter Weiss: Jean Paul Marat. övers. Britt G. Hallqvist. Cavefors 18:-.
| ISL: PS 161126: Pjäsens långa titel tar sin avstamp hos en kvasiopera av Bert Brecht och Kurt Weill: Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny. ”Marat” är en pjäs som står i par med den något år senare ”Rannsakningen” (Die Ermittlung) av Peter Weiss. De utgör varandras nära nog totala motsatser.Medan ”Rannsakningen” på ett sätt som borde vara skamset vänder sig innåt med relativt få personer runt ett enkelt naket bord, riktar sig Marat utåt med ett myller av folk som springer ut och in från alla håll med allehanda rekvisita.”Rannsakningen” iscensattes på Dramatens Stora scen i Stockholm mycket introvert av Ingmar Bergman i februari 1966. Medan det hade varit Marat på huvudstadsteaterns Lilla scen med larmande buller och bång i regi av Frank Sundström med premiär den 7 maj 1965. Pjäsen Marat knyter också an till en annan i samhällsfrågor extremteoretisk operatext av Bertolt Brecht, ”Die Massnahme” (Åtgärden), tonsatt av Hanns Eisler 1931. |