Ett avsnitt ur Anders Edlings biografi Gösta Nystroem, Gidlunds 2016, redigerat av författaren.
AV Anders Edling
Idéer till egna operor hade han haft långt tidigare. På 1920-talet hade han varit intresserad av att göra opera av ”Gösta Berlings saga”, och han hade vid samma tid satt igång men aldrig avslutat en tonsättning av den franske författaren André Obeys Shakespeare-baserade pjäs ”Le viol de Lucrèce”. Det blev i stället andra kompositörer som gjorde operor av de verken – Riccardo Zandonai med ”I cavalieri di Ekebù” och Benjamin Britten med ”The Rape of Lucrecia”.
Nystroem komponerade en hel del musik för Göteborgs stadsteater och för Radioteatern, särskilt under 30-talet. En bit in på 50-talet var det åter dags för arbete med radion. Nystroem var ”en man som man inte lockar till beställningsarbeten”, sade regissören Åke Falck, men Radiotjänst hade ändå lyckats få med honom på att skriva musiken till en dramatisering av Selma Lagerlöfs kortroman Herr Arnes penningar. Denna föreställning från 1954 kan idag tyckas föråldrad, alltför känslosam och med många teatertonfall, men Nystroems musik till den lever med full expressivitet.
Den blev så småningom grunden till en radioopera. Radiotjänst arbetade vid den här tiden aktivt för svensk musikdramatik genom att beställa nya svenska operor till sina utsändningar. Ett exempel var Hilding Rosenbergs Porträttet från 1956, ett annat Sven-Erik Bäcks Tranfjädrarna från 1957. Till dem kom 1959 Nystroems Herr Arnes penningar. De tre operorna hade en gemensam librettoförfattare i Bertil Malmberg, även om han dog innan Nystroemoperans text hann bli färdig. Den fullbordades av föreställningens dirigent, Styrbjörn Lindedal.
Nystroem har själv beskrivit det som att han länge letat efter ett operalibretto och fått olika förslag från Radioteaterns chef Herbert Grevenius – ”jag valde i högen, men endast av sentimentala skäl”. Valet av Selma Lagerlöfs berättelse kallar han ”högst diskutabelt ur litterär synpunkt”. Detta sade han till Bo Wallner, en av de unga. Herr Arnes penningar, som kom i ständiga nytryck och användes i skolundervisningen, kändes förmodligen inte spännande med tidens modernistiska måttstockar, men litterärt håller den en hög klass.
De sentimentala skälen Nystroem talar om kan ha varit tidiga egna minnen av berättelsen, som publicerades första gången 1903, när han var 13 år. Det finns också element i Lagerlöfs historia som kan ha berört honom. Den utspelar sig omkring och i Marstrand, där han själv bodde mellan 1948 och 1956, en plats som i pjäsen skildras som myllrande av folkliv. Likaså att havet spelar en avgörande roll i dramat, vilket Nystroem, mannen bakom den mycket spelade och mycket omtyckta Sinfonia del mare måste ha tilltalats av.
Dessutom handlar det i Herr Arnes penningar om ett isigt hav där fartyg kan frysa fast, något som kanske snuddar vid Nystroems egna erfarenheter under två ishavsturer, den första av dem gestaltad i den symfoniska dikten Ishavet från 1925. Ett hus brinner i Herr Arnes penningar. Också det hade hänt den mycket Gösta Nystroem i hans ungdom – föräldrahemmet brann ner när han var 13 år, och han var nära att själv skadas eller till och med omkomma i branden.
Ett enkelt, praktiskt skäl för honom att välja denna historia var ju också att han redan hade skrivit musik till den, musik som han kunde bygga vidare på.
Det ska nämnas att Nystroem inte var ensam om att ha arbetat med dramatisering av denna berättelse. Selma Lagerlöf var ett mycket stort namn i Tyskland, och Herr Arnes penningar var ett känt verk, både i sig själv och genom den film som Mauritz Stiller hade regisserat 1919 med den moderniserade titeln Herr Arnes pengar. Filmen fick ett mycket stort internationellt gensvar och har bedömts som en höjdpunkt i nordisk stumfilm, ”ett dystert drömspel” med intensiv naturnärvaro. ”En hel generation av regissörer har lärt sig” av denna film, sägs det i Heinrich Fraenkels översiktsverk Unsterblicher Film från 1956. En senare svensk film, regisserad av Gustaf Molander 1954, tålde aldrig jämförelsen med den gamla stumfilmen.
Två operor byggda på Herr Arnes penningar har också kommit till i det tyska språkområdet. Den ena var Manfred Gurlitts Nordische Ballade, komponerad 1934-44, räddad från glömska och uruppförd 2003. Den andra var den tysk-amerikanske tonsättaren Jan Meyerovitz Winterballade, skriven och uruppförd 1967 efter en text av författaren Gerhart Hauptmann som i sin tur bygger på Lagerlöfs berättelse.
Gösta Nystroem i Bohusläns skärgård, här långt lugnare än i operan ”Herr Arnes penningar”.
Före plastbåtarnas era var detta en synnerligen vanlig farkost ända till 1960-talet framför allt för småskaliga yrkesfiskare, en klinkbyggd gaffelriggad snipa, som kan manövreras av en person. (Bildrättigheter: Särö kulturarv)
Herr Arnes penningar utspelar sig på 1500-talet, då Bohuslän hörde till Danmark-Norge, och är baserad på verkliga händelser som har återberättats och mytifierats genom åren. I Selma Lagerlöfs version kommer fiskhandlaren Torarin till den mäktige prelaten Herr Arnes hem, Solberga prästgård, och hör varsel om onda ting som ska hända. Prästgården blir sedan satt i brand och alla dess invånare mördade, och förövarna tar med sig Herr Arnes penningkista, full med mynt som tidigare hade beslagtagits från de sydsvenska klostren.
Bara den unga Elsalill lyckas överleva. Hon kan senare genom övernaturlig hjälp från sin bästa vän, den mördade fostersystern, avslöja skurkarna, tre skotska legosoldater. Samtidigt har hon blivit förälskad i en av dem, Sir Archie. När de ska ställas inför rätta flyr han över det igenfrusna havet med Elsalill som mänsklig sköld, men hon tar livet av sig med ett svärd, och de tre fångas in.
Nystroems opera inleds med ett förspel, inte så olikt inledningarna till flera av hans symfonier – en klarinett utvecklar en expressiv slinga och får strax en motstämma, stråkarna kommer in i pianissimo. Vad de spelar är ett av de återkommande motiven i operan, ett som står för kärleken mellan Elsalill och Sir Archie. Precis som i förspelet till Stormen läggs en textlös damkör till orkesterbilden, vilket här ger den värme och mänsklighet. Berättaren träder sedan in, ackompanjerad av en mycket diskret orkester.
Hela operan domineras av talnära sång, som ibland glider över i rent tal. Några få gånger, och alltid i anslutning till huvudpersonen Elsalill, förtätas sångstilen till mer expressiv melodik. Ett exempel är den första scenen, där Elsalill och fostersystern förklarar sig hänga så tätt samman att om den ena skulle drunkna så skulle den andra kasta sig efter i vattnet. Ett annat är den scen där Elsalill förklarar för Sir Archie hur hon slits mellan kärleken och plikten att hämnas: ”Jag gråter för att jag älskar er alltför högt, för att rena mina ögon från er bild”. Här får sångstämman en mycket expressiv nystroemsk melodilinje, en sådan som han brukar reservera för stråkarna i instrumentalverken.
På ett ställe går tonsättaren ifrån alla förlagor och lägger in en grovkornig, folklig visa, en melodi som han ska ha lärt sig av en kanadensisk sjöman i Bilbao. I den drömscen där Torarin möter de döda på Solberga prästgård används instrumentet såg, kombinerat med ”elektroniskt ljud i stigande och fallande”, något som han förmodligen lät någon annan mer insatt person sköta i detalj. Herr Arnes penningar skrevs samtidigt med Karl-Birger Blomdahls Aniara, som hade sin mycket omskrivna premiär 1959. I Aniara användes elektroniska resurser flitigt, och Nystroem beundrade inte minst det.
Slutet av Herr Arnes penningar domineras av ett tema som återanvänds. Elsalill är död, och Marstrands kvinnor går tillsammans ut över isen för att hämta hem henne. Här kommer hela kören in, återigen textlös, med en variant på sången Havet sjunger ur samlingen På reveln. Det är en innerlig och enkel melodi, som så småningom tas upp av orkestern. Moses Pergament har beskrivit Nystroems egna musikaliska tonfall som ”bitterljuvt”, och ordet stämmer bra här. Denna melodi har just den karaktären, och den känslan blir också rådande i den starka slutscenen.
Gösta Nystroems sånger är inte uttryckligen skrivna för kvinnoröster, med undantag för sången Det enda, som ingår i Sinfonia del mare, men de är nog i allmänhet tänkta för kvinnliga sångare. I Herr Arnes penningar är också det kvinnliga det mest intressanta. Här står Elsalill i centrum, med sin klassiska konflikt mellan kärleken och plikten, och det är hon som lever starkast och får en psykologiskt helt övertygande musik. Tonsättaren sade själv att han hade problem med denna tunga historia, där energisk och rytmiskt drivande musik inte har någon riktigt naturlig plats, och i det ligger operans svaghet. Styrkan ligger, som sagt, i hans förmåga att göra musikalisk poesi av hjältinnans (för hon är en sådan!) inre konflikt.
Herr Arnes penningar sattes snart upp sceniskt. Det skedde först 1961 på Stora Teatern i Göteborg. Det blev en publiksuccé, men kritikerna var något skeptiska till överföringen från radio- till scenopera. Stora Teatern gjorde 1975 en nyinstudering med radikala förändringar. Denna gång blev operan en lysande framgång.
Den 23 april 2017 går det att höra Herr Arnes penningar live i ett konsertframförande på Göteborgsoperan.
Anders Edling