Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Den första operan i Kungliga Stockholmshuset på utrikiska. För första gången i svensk operahistoria en flerordstitel på idel italienska. Innan vi berör denna nätta skapelses pendling mellan skräpförklaring och fullständigt superlativ uppskattning, låt oss klä av rubriken dess bokstäver och konstatera vilken som är den exakta betydelsen. Det sista ordet ”tutte”, med ändelsen -e, är en femininform i flertal, vilken alltså alldeles utesluter att det skulle röra sig om vad männen sysslar med.
Nej, det gäller enligt den italienska grammatiken: alla kvinnor. Mellanordet är ett verb i presens tredje personen plural (dvs dem man talar om). Normalt heter det ”fanno” med dubbelkonsonant och betydelsen: de gör. Men obetonade slutvokaler kan i detta språk ofta falla bort varvid även stavningen justeras något. Slutligen det första ordet ”così” har innebörden så eller på det sättet.
Enstavigt tonsatt förekommer denna fras instrumentalt i uvertyren samt med acklamation och sjungen text i sista finalen. Detta är något som alla kvinnor gör. Jasså verkligen? Så proklameras i varje fall anno 1790 av upphovsmännen Lorenzo da Ponte från Venezia vid Adriatiska havet och Wolfgang Amadeus Mozart vid den tiden från Wien an der Donau. Sensmoralen skulle möjligen vara att kvinnor mycket väl efter någon övertalning och uppvaktning kan tänka sig att ta en annan partner än den trolovade. Och så var det med det.
På ytan en enkel struktur. Dock med många välplacerade ironier och delikata musikaliska nyanser. Någon litterär förlaga är inte känd. För distansens skull förlades handlingen till andra sidan av stöveln, till Napoli. För den som i dagsläget läser DaPontes mozarttexter är det påfallande hur moderna och lättflytande de är. (Ligger månne Mozarts musik redan i DaPontes syntax och vokabulär?) Mycket ledigare och mera idiomatiska än de konstlade arkaismer som man ofta stöter på exempelvis hos Verdi.
Under halvtannat sekel var ’Così fan tutte’ den mest ringaktade av alla Mozarts operor. Beethoven kände motvilja. Wagner fann stycket vulgärt och verkligen ovärdigt tonsättarens geni. Och den danske nationalskalden Oehlenschläger stod på tyska till tjänst med ett helt nytt och sedligare libretto. Dock utan att just bli beaktad. Först Richard Strauss avsåg att med en acceptabel översättning restaurera Così. Och den tyska texten var av Hermann Levi, just den judiske dirigent som uruppförde Wagners Parsifal, trots antisemitiskt färgat motstånd.
Dirigenten Fritz Busch och regissören Carl Ebert var den första konstnärskonstellation som lyckades förläna status av mästerverk åt denna sista del av det som numera benämns Mozarts Ponte-trilogi. Det visade sig tacksamt att ta fasta på styckets genomförda dråpliga symmetri, den marionettartade stiliseringen. Detta gjordes först i engelska lantliga Glyndebourne och med grammofoninspelning därstädes för 78varvs schellackskivor i september 1935.
Konceptet följdes upp rejält och med bravur i Stockholm fem år senare. En ljudupptagning gjord den 30 mars 1940 har i många omgångar funnits nättillgänglig genom Carl-Gunnar Åhléns försorg. Jag anför de legendariska namnen: Hjördis Schymberg, Helga Görlin, Isa Quenzel, Einar Andersson, Hugo Hasslo och Sigurd Björling. Italienskan väl inövad av Tullio Voghera. Ett tillfälle där alla detaljer torde ha stämt. Vilket inkluderade utgivandet av ett tilltalande librettohäfte i behändigt format med originaltext jämte av Oscar Ralf en svensk prosaöversättning befriad från sångstavelseslaveri.
Namnet Fritz Busch är så intimt förknippat med hedersupprättandet av ’Così fan tutte’ och hans verksamhet i Skandinavien så betydande att det gott kan vara motiverat att påpeka obehagliga incidenter som han hade råkat ut för. Han dirigerade Wagners Mästersångarna i Bayreuth 1924, när publiken mot slutet stämde upp och överröstade med ”Deutschland, Deutschland über alles”. Tio år senare blev han av nazisterna tvångsavlöst i Dresden med Karl Böhm som bidrog med tydlig Hitlerhälsning.
Nedvärdering av Così fan tutte är numera väldigt ovanlig. Snarare framträder betydande dirigenter, ingalunda sällan, i intervjuer och utnämner just Così, Tristan och Falstaff till den samlade operahistoriens tre allra största verk. Så exempelvis Michael Gielen när han anträdde sin bana i Stockholm som efterträdare till Sixten Ehrling.
Det finns några skivutgåvor med Ponte-trilogin i ett paket. Exempelvis Colin Davis med enstaka svenska sångare: Ingvar Wixell som greven och som Giovanni, vidare Nicolai Gedda som Ferrando i Così. Den stora mängd CD:er och DVD:er som numera finns kan inte här få någon kritisk översikt. Endast ges i stor otillräcklighet en fonografisk blick.
Över många av Mozarts arior för tenor vilar något extra magiskt. Och särskilt gäller detta för ”Dalla sua pace” och ”Il mio tesoro intanto” i Don Giovanni samt för femminutersstycket ”Un’aura amorosa” i Così fan tutte. Jag ber här om utrymme för att citera denna aria in extenso plus parallell svensk översättning av Oscar Ralf ur det nämnda häftet från 1940. Denna kärleksamhet dyker upp alldeles före första aktens final, en position nära helhetens centrum.
Om läsaren här går in på särskilt blad så erhålles ur operan ’Così fan tutte’ hela Pontetexten till den sensibla Mozartarian ’Un’aura amorosa’.
Un brano particulare. (Ett mycket speciellt stycke musik) Varför? Förklara det den som kan! Den har så tät uttrycksfullhet. Den går rakt till det ljuvliga, inte till det extrema. Jag vill i detta sammanhang också gärna hänvisa till en ypperlig Così-studie på svenska av Sven Åke Heed, publicerad i volymen Operavärldar (sid 91-104), utgiven avTorsten Pettersson i Uppsala.
Som särskild produktion för videovänner finns hela trilogin utförd av regissören Peter Sellars i en studioversion (utan applåder) från Wien 1990. Dirigenten Craig Smith är angelägen om fullständighet. Och om Peter Sellars – som ju i Berwaldhallen 2013 gjorde Tristan i undervattensform – kan väl sägas att han på ett sympatiskt sätt är angelägen om originalitet.
’Così fan tutte’ ligger mjukt och lätt på hifi-högtalare och på bredbildskärm när någon version ventileras för sändning i teve. Svartvit, i mono, och rejält förkortad var en teveuppsättning dirigerad av Silvio Varviso 1967. Dåvarande regissör antar jag var Göran Gentele. Omhuldade av SVT lät Arnold Östman och Willy Decker med sprallighet sitt dåtida sångarlag, sommaren 1984, i filmad form ta cykeln till Drottningholm.
Men Kerstin Avemo har nog den regissör som tar det moderna priset i Così. Nyligen tillfrågad i guldfoajén nämnde hon en passant – när det egentligen gällde Debussys Mélisande – att hon år 2013 gjorde snärtan Despina i en sedermera blurayutgiven ’Così fan tutte’ med Michael Haneke. Efter införskaffande erfar jag att den österrikiske filmregissören här är lika intensiv som alltid men får bromsa upp den närgångenhet han så extremt exploaterade i filmer som Pianolärarinnan (till en bok av nobelpristagarinnan Elfriede Jelinek) och nyligen Amour med åldringar så totalt beroende av varandra.
Vad som har spelats in för denna DVD/Bluray är ingen pågående föreställning utan en efterproduktion i tom teater. Publiken i sina hem skulle besparas åskådarnas applåder. Med dirigenten Sylvain Cambreling upptar Hanekes Così-tolkning klockade hela tre timmar och sexton minuner. Nu är det så att ambitiösa fullständiga CD-versioner, endast audio förstås, inte alls tar så lång tid. Här följer ett klockningsprotokoll för ett begränsat urval CD och DVD/Bluray med ’Così fan tutte’:
BEGRÄNSAT URVAL:
AUDIO
| Fritz Busch 1935 audio (Denna pionjärinspelning hade ett antal större förkortningar, samt piano i seccorecitativ) |
2.29 (Glyndbourne) |
| Fritz Busch Stockholm 1940 red. Carl-Gunnar Åhlén (några verkligt beklagliga lakuner) | |
| Guido Cantelli 1956 Milano live (Schwarzkopf, Merriman, Sciutti, Alva, Panerai, Calabrese – Milano il 27 gennaio 1956) |
2.31 (CG omkom 24 nov 1956) |
| Erich Leinsdorf 1967 | 3.08 (Leontine Price, Tatiana Troyanos) |
| Otto Klemperer 1971 (1914 vid 29 års ålder dirigerade och regisserade Klemperer Così fan tutte i numera polska orten Bartoszewo (tyska Barm) |
3.11 (Luigi Alva, Gerain Evans) |
| George Solti 1972 | 3.03 (Pilar Lorengar, Teresa Berganza) |
| Colin Davis 1973 | 3.02 (Nicolai Gedda i partiet Ferrando) |
| Riccardo Muti 1982 | 3.00 (José van Dam = Alfonso) |
| Arnold Östman aug 1984, Nacka aula | 2.43 (appendis ”Rivolgete” 5’30”) |
| Esa-Pekka Salonen 910615 (musiktid kan svårligen anges pga sändningsprat och applåder) | |
| George Solti 1994 3 CD live (René Fleming. Anne Sofie von Otter) |
VIDEO
| Silvio Varviso 1966 STV Leif Söderström (åtskilligt förkortad, svartvit mono, Elisabeth Söderström, Arne Tyrén sv sång, ingen tx ) |
2.12 (ej utgiven, sänd TV2 670122) |
| Östman / Decker D-holm 1984 klarar av saken på | 2.17 (finns på DVD Bluray) |
| Robinson / Göran Järvefelt 1987 Australian Opera | 2.45 (veterligen ej utgiven, Axess) |
| Craig Smith / Peter Sellars 1990 | 3.26 (finns på DVD Bluray) |
| Silvain Cambreling 2013 (regi Haneke) (Kerstin Avemo som Despina, inspelad utan publik i tom teater) |
3.16 (finns på DVD Bluray) |
Vadan denna ”överlånga” duration hos Cambrelin / Haneke? Jo, på ett livfullt och helt naturligt sätt är Mozarts recitativer hos Haneke kontinuerligt utfyllda med minipantomimer och små självklara andningspauser samt uttrycksfulla tystnader. Allt medan samma textmassa eljest ohejdat hastas igenom för att musiken raskt skall nå fram till nästa höjdpunkt, aria eller ensemble.
För Haneke är här recitativerna ingalunda blott tråkiga triviala transportsträckor. Det är där han har gjort sig hemmastadd och huserar tämligen fritt. Något riktigt partnerbyte blir det exempelvis inte. Och en del villervalla uppstår genom ändringar i texten. För att förhindra det värsta dyker i långsmal gestalt herr Haneke själv upp på scenen.
Avslutande notis:
En föreställningsinspelad DVD kan ofta kännas som reportage snarare än konstnärlig produkt. Hanekes presentation av denna Mozartopera är däremot faktiskt något omvälvande. Och då får man svälja en egendomlighet som att, eljest tom teater och applådfritt, bägge aktsluten har ditklistrade bifallsåskor före slutackordets utklingande, och in på scenen kliver regissören. Sångarlaget på denna bluray är alldeles utmärkt. Men mig förefaller dirigenten sakna verklig auktoritet, regissören har tagit över.
Därtill ett PS:
Mycket sällsynt är att Guglielmos kärnfulla aria nr 15 Non siate ritrosi (Var nu inte motspänstiga) utbyts mot en tidigare och längre som brukar få numret 15a Rivolgete a lui (Titta på honom). Men så skedde på Drottningholmsteatern i september 1972. För regin stod då från Östtyskland (DDR) hitlånade Götz Friedrich – och det var i detta sammanhang han schappade. Dirigerade gjorde ingen mindre än blivande Pettersson protegén Sergiu Comissiona. På italienska med Ahnsjö, Hagegård, Saedén. Vem har en inspelning?
/OCH i Berwaldhallen den 15 juni 1991 sjöng Gösta Winbergh Ferrando, och Esa-Pekka Salonen manade samme Håkan Hagesjö att göra om sin bravad från Drottningholm 1972 med just denna aria 15a Rivolgete a lui (Titta på honom), varvid också då den smått retsamma Non siate ritrosi (Var nu inte motspänstiga) helt enkelt utelämnades. I Mozarts opera Don Giovanni framförs däremot regelbundet bägge av egentligen alternativa tenorarior. Något liknande borde vara möjligt i Così fan tutte.
En påkostad Decca-upptagning audio med Arnold Östman gjordes i Nacka aula under augusti 1984. Nämnda barytonaria ”Rivolgete a lui” är inte integrerad dock serverad såsom appendix. Östmans förhållandevis ringa duration (2h43) kommer sig av snabba tempi och förkorningsiver.
Mozarts Così fan tutte spelas och inspelas ständigt över hela världen. Varje översikt blir snabbt till stora delar inaktuell. (Av politiska och etiska skäl har två dirigenter exkluderats från denna givetvis personligt vinklade inspelningsöversikt.)
Ingemar Schmidt-Lagerholm
mars 2016
Wikipedia.it
Guido Cantelli (Novara, 27 aprile 1920 – Parigi, 24 novembre 1956) è stato un direttore d’orchestra italiano. — Fu subito notato da Arturo Toscanini, che volle invitarlo a dirigere la sua leggendaria orchestra, la NBC Symphony Orchestra. — La sua vita e la sua brillante e promettente carriera furono stroncate da un incidente aereo avvenuto all’Aeroporto di Orly a Parigi, all’alba del 24 novembre, mentre si recava negli Stati Uniti, dove era stato invitato per dirigere una serie di concerti con la Filarmonica di New York.
Dessa fakta om Guido Cantelli kan givetvis erhållas mångenstädes och på andra språk. Översättning ges även av www.vivaopera.se till den som hör av sig och så begär.