TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Två storsvenska glanstenorer. Någon minns Set Svanholm som avled år 1964. Någon minns Nicolai Gedda som är retirerad sedan 2001. Men just så grandiost var det när Mozarts opera Idomeneo hade sin Sverigepremiär på Kungliga Operan i Stockholm den 10 januari 1957. Elisabeth Söderström och Aase Nordmo hette tjejerna. Jag skulle kunna rapportera om detta ty jag såg evenmanget tio gånger med då bruklig ungdomsrabatt plus genrepet den 9:e där jag slank in gratis. Jag förde som tjugotvååring barnsligt protokoll efter Bernhard Paumgartners då nyutgivna klaverutdrag. 0.50 0.35 0.55 var akttiderna inklusive applåder.
Här skall endast några småsaker nämnas. Övertygande vokal glans i den spänningsfyllda men ändå lugna kvartetten en bit in på tredje och sista akten. Det sjöngs på svenska men kvartetten identifieras lättast genom sin italienska ingångsrad ”Andrò ramingo e solo”. Rastlös och ensam skall jag ge mig av. Det är sonen Idamante (Gedda) som försöker finna sig i sin landsförvisning. Det var en storslagen instudering med några aparta anomalier. (Regi: Harald André, dirigat: Herbert Sandberg)
Uvertyren fick inte klinga med alla sina delar sammanhållna. Den blev svärdshuggen på mitten. Mozarts egen balettmusik var inte nog ägnad den tänkta koreografin utan ersattes på annan plats med apelsinflickor i några satser ur Mozarts Posthornsserenad. Saknades på Kungliga Operan 1957 gjorde den Idamante-aria med ljuv obligat violin, vilken framfördes av David Kuebler vid en Drottningholmsföreställning 1991 dirigerad av Arnold Östman: ”Non temer(e), amato bene, per te sempre il c(u)or sarà” (Min allra käraste, du skall inte frukta, ty mitt hjärta skall för alltid vara ditt!)
Trots sina egenheter var det en acklamerad instudering som gavs många gånger. Det gick väsentligt sämre en tid senare med Trojanerna av Berlioz. Nu är det Göteborgsoperan som säsongöppnar 2016-2017 med ett högst aktningsvärt Idomeneokoncept. En flygande höststart som det inte blir helt lätt för konkurrerande svenska operascener att nå upp till.
Här skall inte recenseras, men analerna för Idomeneo har också många andra inslag, historiska likaväl som kontroversiella. 1951 gjordes Idomeneo i engelska gammel-Glyndbourne remarkabelt med Birgit Nilsson och Sena Jurinac som damer under även Sverigeverksamme dirigentgeniet Fritz Busch kort före dennes tragiska död. Bevarat finns faktiskt en radioutsändning där Birgit medverkar. Hon lämnade dock snart denna ensemble och senare Glyndebourneversioner är utan Birgit.
Renommerade Hans Neuenfels (regissören med råttorna i Bayreuths Lohengrin) gjorde Idomeneo 2003 vid Deutsche Oper i Berlin och avslutade med avslagna huvuden tillhöriga följande religiösa storheter: havsguden Poseidon, vidare Jesus Kristus, Mohammed och Buddha. Polisanmälan följde samt först föreställningens indragning dock senare en ograverad repris år 2006. Dessa omständigheter berörs delvis (exempelvis s.15) i en beaktad och till svenska översatt roman från 2011 av Hanne-Vibeke Holst med svenska titeln ”Förlåtelsen” (danska Undskyldningen)
Mozarts magiska tenorarior
Väljer man mezzo i Idamantes roll faller den bort med viss automatik, men även eljest är arian ”Non temer” (se ovan) relativt sällan medtagen. I radioutsändningen från Göteborg (SR P2 160924) fick Luciano Botelho förtrolla publiken, därtill vidunderligt beledsagad av David Bergström i det obligata violinsolot. Och nu sällar sig ”Non temer, amato bene” till det halvdussin mozartska tenorarior vilka vidlåder en ganska så specifik magik: ”Il mio tesoro intanto” (Don Giovanni), ”Un’aura amorosa” (Così fan tutte), ”Dies Bildnis ist bezaubernd schön” (Zauberflöte) och möjligen några till.
Under min skånska discofiltid gällde den danske sångaren Aksel Schiøtz (1906 – 1975) som mästerinterpreten av dessa Mozartarior (Det fanns faktiskt ett kontraläger som hävdade att dessa ljuva slingor vore mesiga.) Schiøtz samarbetade ju med Benjamin Britten, främst för ’Rape of Lucretia’. Och han var en delikat Bellmansångare.
Men nu måste jag gå och lägga mig för att under söndagsförmiddagen lyssna igenom hela sändningen en andra gång. Idomeneo är i detta skick verkligen en stor och mångfacetterad opera.
Mezzo eller manlig Idamante?
Jo Idamante är faktiskt alls ingen hosenrolle. Enligt min mening behövs för elementär trovärdighet en manlig sångare. Tenor eller altus (treble) – båda acceptabla. I vilket läge sedan sångaren tar enskilda avsnitt är vad jag tycker underordnat. Tenor och obligat violin i den nämnda arian ”Non temer” passar mig bra så långt. Jag har fått lära mig att det existerar ett alternativ med sång, orkester samt piano i stället för violinstämman. Blir det då mer eller mindre fixerat att det icke skulle vara konventionell tenor?
PS halvklappa takten i slutkören till Idomeneo. Så skedde denna lördag i Göteborg. Utmärkt idé att halvklappa takten i slutkören à la jazz på två och fyra och absolut inte på ett och tre. Men det måste bli åtskillig distinktare och tydligare. Annars blir det platt pannkaka.
Ingemar Schmidt-Lagerholm 160924