Stråkoktetter – inte bara Mendelssohn

Tv. George Enescu. Okänd fotograf. Th. Felix Mendelssohn som 13-åring. Porträtteckning av Wilhelm Hensel, 1822.

Av Nils-Göran Olve

Förr tänkte man direkt på Felix Mendelssohn om någon talade om en oktett för stråkar: fyra violiner och två vardera av viola och cello. Numera dyker även en senare oktett upp på konsertprogram och cd, ibland tillsammans med Mendelssohns: George Enescus.

Den här artikeln handlar om dessa två verk. Båda tonsättarna var i tonåren: Mendelssohn 16 år, Enescu 18–19. Säkert såg de stråkoktett som en utmaning och ett bevis på sin uppnådda skicklighet, för att utnyttja åtta likartade röster är svårare än vi som bara lyssnar kan förstå.

Fortsätt läsa ”Stråkoktetter – inte bara Mendelssohn”

En woke Trollflöjt – vill vi ha det?

1. Trollflöjten 1793, Sarastros intåg i akt 1, scen 18, sannolikt för en uppsättning i Brünn (Brno) 1793, med scenografi av bröderna Joseph och Peter Schaffer, de äldsta bevarade scenbilderna för Trollflöjten. T.v. Pamina, t.h. Papageno.

Av Göran Tegnér

Att libretti till operor och operetter kan innehålla passager och attityder som är typiska för sin tid, men kanske inte accepteras av alla i dag är ingen nyhet. I Tyskland har man nu tagit ett stort grepp om problemet. Ett projekt med ett antal specialister på musik, mångfald, sensitivitet etc. i Nordrhein-Westfalen har i början av 2024 startat och redan, som första resultat, presenterat en icke kränkande version av Trollflöjten.

Fortsätt läsa ”En woke Trollflöjt – vill vi ha det?”

Om forskellen på dansk og svensk spillestil i spillemandsmusik

Hans-Arne Hausted undersøger forskellen i spillemåden mellem dansk og svensk spillemandsmusik og sætter fokus på rytmefornemmelse, forsiringspraksis og hvorledes man er havnet der.

Anders Zorn, Midsommardans, 1897, public domain (bilden är beskuren)

Av HANS-ARNE HAUSTED

Spørgsmålet

For nogen tid siden modtog jeg en aften en SMS, der lød som følger:

Og nu til noget helt andet: Hvordan forklarer du forskellen på dansk og svensk spillestil inden for folkemusik? Bedste hilsner fra Claus

Fortsätt läsa ”Om forskellen på dansk og svensk spillestil i spillemandsmusik”

Stravinskij och visionen om det optimala instrumentet

Musikrulle för pianola med linjer som indikerar tid och dynamik. (Thomas Quine, Wikimedia Commons). Igor Stravinskij 1920. (Pierre Choumoff, Wikimedia Commons)

Av Astrid Haugland

”För att förhindra kommande utövare från att förvränga mina kompositioner, hade jag alltid sökt efter ett sätt begränsa den beryktade friheten som är så utbredd i dag och som hindrar allmänheten från att få en korrekt uppfattning av upphovsmannens avsikter. Denna möjlighet gavs nu av det mekaniska pianots rullar.”

Så skrev Igor Stravinskij i sin självbiografi. Detta var ett av flera skäl till att han på 1910- och 1920-talet visade stort intresse för det självspelande pianot och dess rullar.

Fortsätt läsa ”Stravinskij och visionen om det optimala instrumentet”

Om vad handlar Parsifal?

Ferdinand Leeke (1920) – Parsifal på väg till Graalslottet. Picryl. Public domain.

Av Nils-Göran Olve

Artikeln publicerades första gång i september 2013 i OV-Revyn, medlemstidning för OperaVännerna vid Kungliga Operan.

Tolkningsmöjligheterna när det gäller Parsifal är många, samtidigt som verket är så krävande att framföra att få städer förunnas mer än en uppsättning vart tjugonde år eller så – med risk att varje generation operabesökare får en ensidig bild av verket.

Därför var det bra när både Karlstad och Göteborg gav Parsifal på två helt olika vis med någon månads mellanrum 2007, och vi var inte så få som passade på att se båda. I Malmö och Köpenhamn kunde man se två uppsättningar samtidigt våren 2012. Stockholmsoperans senaste uppsättning kom 1995 och gavs sista gången 2003, och nu är det dags igen.

Fortsätt läsa ”Om vad handlar Parsifal?”

”Vet du vad du såg?”

Susanne Resmark som Kundry och Thomas Mohr som Parsifal i Malmö 2012. Regissör Stefan Johansson. Foto: Yvonne Erlandsson

Av Nils-Göran Olve (2012)

Operaregissörer iscensätter sig själva, lika mycket som det verk som teatern anger på affischen. Kanske är det den enkla förklaringen till att Malmös och Köpenhamns uppsättningar av Parsifal bara har Wagners musik och handlingens yttre drag gemensamt.

Att just Parsifal anses föregripa psykoanalys några decennier före Freud gör förstås verket extra lämpat för regissörer att söka djupare mening. Eller avslöja sig själva. Resultatet blev denna gång två psykologiska ”Parsifall”, välgjorda och intressanta var och en på sitt sätt.

Fortsätt läsa ””Vet du vad du såg?””

Klingsors blomsterflickor x 2

1. Georges-Antoine Rochegrosse, Le chevalier aux fleurs, 235 x 374, målad före 1894. Musée d’Orsay, Paris. På ramen står: Le Prédestiné revêtu de la symbolique Armure d’argent, va vers l’Idée, insoucieux des appels de la vie ». (Den förutbestämde, klädd i den symboliska rustningen av silver, går mot Idén, obekymrad av livets lockelser.)

Av GÖRAN TEGNÉR

Richard Wagner såg ju sina operor som allkonstverk, där också bildkonsten var en del, men operorna inspirerade också samtida konstnärer. När den franske målaren Georges-Antoine Rochegrosse 1894 ställde ut den stora tavla som bar titeln ”Le chevalier aux fleurs” på den stora Salongen i Paris, anknöt titeln inte till Wagners Parsifal, men han har tydligt uttalat att det var den sensuella scenen med Klingsors blomsterflickor i operans andra akt som inspirerat honom.

Parsifal fick ju länge inte framföras utanför Bayreuth, så rimligen har Rochegrosse själv sett en föreställning, kanske rentav premiärsommaren 1882. Här ska jag teckna en bild av hur scenen gestaltades vid premären i Bayreuth, och hur scenbilden växte fram.

Fortsätt läsa ”Klingsors blomsterflickor x 2”

Igor Stravinskij – berättelsen bakom bilden

Igor Stravinskij. Fotograf okänd. Bilden tillhör Bain News Service/USA Library of Congress: George Grantham Bain. Public domain. Bilden är beskuren.

Av Astrid Haugland

Bilden du just nu tittar på är ett av de mest spridda porträtten på kompositören Igor Stravinskij. Eftertänksamt lutar han sig över ett notblad. Det ligger på en flygel och han skulle snabbt kunna sätta sig och spela. Var befann han sig i livet och i musiken när bilden togs, någon gång mellan 1920 och 1925?

Fortsätt läsa ”Igor Stravinskij – berättelsen bakom bilden”

Wagner og Schopenhauer – et resumé

Arthur Schopenhauer, 1852. Copyright: Eberhard Mayer-Wegelin, Frühe Photographie in Frankfurt am Main 1839-1870, 1982, Nr. 10. Richard Wagner, 1867. Foto: Pierre-Louis Pierson. Båda bilderna från Wikimedia Commons.

Af Henrik Nebelong

Richard Wagners (1813-1883) dramatiske tekster er som bekendt mangetydige, og der kan med god grund argumenteres for adskillige tolkningsmodeller. En tolkningsmodel, der melder sig ved de sidste fire værker: Ringen, Tristan, Mestersangerne og Parsifal, er at se dem i lyset af Arthur Schopenhauers (1788-1860)  filosofi.

Fortsätt läsa ”Wagner og Schopenhauer – et resumé”

IGOR berättar för BOB

Bilden till vänster: Stravinskij (med hatt) i samtal med Kai Maasalo (i mitten) och Robert Craft vid ett besök i Finland 1961. Bilden till höger: Omslaget på boken ”Memories and Commentaries” av Stravinskij och Craft. (Public Domain)

Av Gert Cervin (1961)

Diskofilklubben i Lund: Naturligtvis skall man inte underskatta Stravinskijs för­måga till spontan förnyelse. Emellertid finns det starka skäl att se hans utveckling som ett resultat av att han om­kring 1950 fick en ny privatsekreterare.

Fortsätt läsa ”IGOR berättar för BOB”

Lönar det sig att bli operasångare?

Scenbild från en uppsättning av enaktsoperan “Roman fever” av Robert Ward. Till vänster Serafeia Mangou och till höger Antonia Neld, båda sångare från Musikhögskolan i Piteå. Foto: Ella Vahtras

Av Anders Neld

Vi som uppskattar att gå på operaföreställningar njuter av föreställningarnas konstnärliga kvaliteter, och lägger gärna tid på att fundera och diskutera kring regi, scenografi, och musikaliska prestationer. De medverkandes situation funderar vi sällan eller aldrig på.

Fortsätt läsa ”Lönar det sig att bli operasångare?”

Hon skrev in sig i den moderna jazzhistorien

Carla Bley & The Lost Chords @ Babylon, Berlin, Tyskland den 25 November 2009. Foto: Dietmar Liste. Wikimedia Commons.

Den amerikanska jazzkompositören och pianisten Carla Bley avled den 17 oktober 2023, 87 år gammal. Med anledning av det återger vivaoper.se en intervju som publicerades i programboken för Stockholm Jazz 2000 där hon var en av huvudartisterna.

Av Johan Scherwin

Att sätta etikett på söndagens andra programpunkt, Carla Bley, låter sig inte göras i en handvändning. Som ingen annan har hon tagit total kontroll över hela ”apparaten”. På ett visitkort skulle hon kunna trycka pianist, organist, bandledare, skivbolagsdirektör, producent, manager, förläggare, distributör, arrangör … och sist men inte minst kompositör.

Fortsätt läsa ”Hon skrev in sig i den moderna jazzhistorien”

Varför Butterfly ändå spelas

När Kungliga Operan i Stockholm sätter upp ”Madame Butterfly” hösten 2023 är det japanska Eri Nakamura som sjunger Cio-Cio-San (Madama Butterfly). Copyright / foto: Kungliga Operan / Markus Gårder

Av Nils-Göran Olve

Premiären på “Madama Butterfly” på La Scala i Milano den 17 februari 1904 hör till en utvald skara av fiaskon som drabbat sedermera berömda verk: “Barberaren i Sevilla”, “Carmen” (fast det tycks ha gått mindre illa) och “Våroffer”.

Fortsätt läsa ”Varför Butterfly ändå spelas”

Pelléas gåtfulla klarhet

Den skotska sopranen Mary Garden som Méĺisande i Claude Debussy’s opera “Pelléas et Mélisande”. Mary Garden valdes av Debussy för rollen som Mélisande inför premiären 1902. Wikimedia Commons.

Av Nils-Göran Olve

“Hon var en stackars liten gåtfull varelse, som vi alla.” Så säger gamle Arkel om Mélisande nära slutet av Claude Debussys opera “Pelléas och Mélisande”.

Fortsätt läsa ”Pelléas gåtfulla klarhet”

Stor, gammal opera blev modern kammaropera

Elsa Ridderstedt sjöng titelrollen som vestalen Julia i Kamraternas uppsättning av Spontinis opera ”Vestalen”. Foto: Maximilian Mellfors

Av Astrid Haugland

Gaspare Spontinis opera ”Vestalen” hade urpremiär i Paris 1807 och Sverigepremiär på Stockholmsoperan den 3 januari 1823. När det fria operakompaniet Kamraterna satte upp ”Vestalen” på Teater Tribunalen i Stockholm våren 2023 komprimerade de verket från vad man skulle kunna kalla stor opera i empirestil till kammaropera för en modern publik. Jag har pratat med regissören, Aurelia Le Huche, främst om projektets konstnärliga utmaningar.

Fortsätt läsa ”Stor, gammal opera blev modern kammaropera”

Renässans för fransk opera

Foto: Astrid Haugland

Av Nils-Göran Olve

”Palazzetto Bru Zane” ligger i Venedig och rymmer ett forskningscenter som enligt sin hemsida verkar för återupptäckt och internationell spridning av franskt musikarv från åren 1780–1920, ”det långa 1800-talet”. Centret ägnar sig särskilt åt operor och operetter som görs spelbara, framförs och publiceras på cd, men även andra genrer förekommer.

Fortsätt läsa ”Renässans för fransk opera”

Rucklaren på Jylland

Stravinsky: “The Rake’s Progress” / “Ruklarens väg”. Inspelning från Metropolitan Opera, 1953. Utgiven på Naxos 2007.

Av Gert Cervin (1961)

Diskofilklubben i Lund: I 1961 såg Gert Cervin ”The Rake’s Progress” av Igor Stravinskij i en uppsättning av Den Jydske Opera och Aarhus Byorkester. Han ger en bakgrund till hur operan blev till och jämför den danska föreställningen med Stravinskijs egen inspelning från Metropolitan 1953.

Fortsätt läsa ”Rucklaren på Jylland”

Wagners antisemitisme og Wagner som protonazist

AF HENRIK NEBELONG.

I en løbende diskussion i tidsskriftet “PubliMus” (https://publimus.dk/) har et par debattører gjort gældende, at Richard Wagner ingenlunde var antisemit, samt at Adolf Hitler og nazisterne på ingen måde hentede inspiration til deres politik i Wagners skrifter. Foranlediget heraf men uden større lyst tager jeg hermed disse to emner op.

Fortsätt läsa ”Wagners antisemitisme og Wagner som protonazist”

Om repriser – apropå Gert Cervin (1958)

Av Nils-Göran Olve

Diskofilen Cervin ville ha fler repriser. Numera finns många historiska live-framföranden på skiva som visar att dirigenter på hans tid gjorde repriser något oftare i verkligheten än på inspelningar. Men både live och inspelat är mitt intryck att han fick som han ville: numera är repriser inte alls ovanliga.

Att de så ofta utelämnades under halvseklet 1930–80 och ibland alltjämt tror jag hade flera orsaker.

Fortsätt läsa ”Om repriser – apropå Gert Cervin (1958)”

Ett bidrag till REPRISERNAS FILOSOFI

Av Gert Cervin (1958)

Diskofilklubben i Lund: Ingenting kunde i princip vara enklare; ett avsnitt som markeras med repristecken skall spelas två gånger. Som alla vet råder i praxis den yttersta grad av förvirring och godtycke. Vår första uppgift blir att se frågan i historiskt perspektiv.

Vad betydde repristecknet, och hur pass bindande var det för t.ex. Haydn och Mozart och deras sam­tid? Ivriga att vinna information slår vi upp artikeln ”Repeat” i den nya upplagan av ”Grove’s Dictionary of Music and Musicians” – och blir bittert besvikna.

Fortsätt läsa ”Ett bidrag till REPRISERNAS FILOSOFI”

Hur såg Frédéric Chopin ut egentligen?

1. En handfull framgångsrika pianister verksamma vid början av 1840-talet: Jakob Rosenhain, Edouard Wolff, Theodor Döhler, Adolf von Henselt, Frédéric Chopin, Franz Liszt och Sigismund Thalberg, alla födda 1810 och några år framåt.  Gravyr av Nicholas Maurin. Gazette Musicale 1842.

AV GÖRAN TEGNÉR

Också dagens lyssnare vill gärna veta hur tonsättarna såg ut, vilket blir svårare ju längre tillbaka i tiden man går: så hur såg Frédéric Chopin egentligen ut? Men först en presentation av några av hans samtida kolleger och rivaler.

Fortsätt läsa ”Hur såg Frédéric Chopin ut egentligen?”

AÏDA – triumfmarcherende dystopi

”Un mondo di fratelli sarà la terra allor” 1

Som lyden af sand, der fyger henover marmortrin, således indleder delte lyse strygere næsten kammermusikalsk ouverturen til Aïda, Guiseppe Verdis (1813-1901) vel nok mest kendte opera.

Av Henrik Nebelong

Eks. 1: Aïdas motiv

Det er titelpersonen Aïdas ledemotiv, vi her hører, og selvom Verdi kunne blive ret ophidset, når nogen påstod, at musikken i Aïda var Wagner-påvirket, så er der ikke megen tvivl om, at netop brugen af ledemotiver er inspireret af Verdis jævnaldrende tyske antipode.

Fortsätt läsa ”AÏDA – triumfmarcherende dystopi”

Teser om ”Parsifal”

– som oplæg til diskussion

Av Henrik Nebelong

1: Wagner er i ”Parsifal” – som i alle sine værker – en super-virtuos benytter af symboler.

2: Wagners hovedtema som dramatiker er den erotiske kærlighed. For det handler aldrig hos Wagner om romantisk forelskelse, blomster, sommerfugle og længselsfulde sukke. Det handler om voksne menneskers erotiske begær. I modsætning til de fleste af sine forgængere og samtidige i romantikken interesserede Wagner sig ikke for den ulegemlige platoniske forelskelse eller kærlighed. Selv relationen mellem de unge elskende Walther og Eva i ”Mestersangerne” er meget mere end blot ”forelskelse”. Som Eva siger: ”Das war ein Müssen, war ein Zwang!” – noget som kan gøre én bange.

Fortsätt läsa ”Teser om ”Parsifal””

Flygeln som musikinstrument och statussymbol

Artikelförfattaren vid Steinwayflygeln i Hallwylska palatset i Stockholm. Foto: Astrid Haugland

Av Göran Tegnér

Vid mitten av 1800-talet hade det som då på svenska kallades fortepiano kommit så långt i utvecklingen, att instrumentets klang för våra öron är helt acceptabel; Robert Schumanns och Johannes Brahms flyglar klingade ungefär som dem vi är vana vid. Min avsikt med denna text är att lyfta fram en för många kanske obekant utveckling.

Fortsätt läsa ”Flygeln som musikinstrument och statussymbol”

Lisztporträtt och ett svenskt öronvittne

1. Franz Liszt, teckning av Fritz von Dardel 1846.

Av Göran Tegnér

Fritz von Dardel var militär, hovman och konstnär (1817–1901), och har redan presenterats i Vivaopera med en teckning av bl.a. sångaren Francesco Ciaffei; han hade studerat i Paris, i både Léon Cogniets och Eugène Lamis ateljéer. I sina minnen, utgivna i början av 1900-talet, berättar han om bakgrunden till den intressanta teckningen ovan.

Fortsätt läsa ”Lisztporträtt och ett svenskt öronvittne”

Jonas Knutsson: Varierad, inte splittrad

Saxofonisten Johan Knutsson Foto: Gina Mannberg, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Av Johan Scherwin

Den allsidige saxofonisten Jonas Knutsson utsågs i mars 2022 till ny ledare för Umeå Jazzfestival. Vivaopera väljer därför att publicera en intervju med honom som Johan Scherwin gjorde för tidskriften Musik i samband med att Knutsson 1994 hade gett ut sitt andra album “Lust”.

Fortsätt läsa ”Jonas Knutsson: Varierad, inte splittrad”

En tenoridol i Stockholm 1849

Stockholm. Au café Davidson 1849. Akvarell av Fritz von Dardel (1817-1901). Stockholms stadsmuseum Inventarienummer 100126.

Av Göran Tegnér

Den här bilden, “Au café Davidson” av Fritz von Dardel, finns på den sida som heter Stockholmskällan, där man finner texter och bilder från Stockholm “förr i tiden”. Det finns ingen kommentar till bilden utöver bildtexten, men den rymmer både Stockholmshistoria och operahistoria. För så vitt jag kan se så är det helt klart vad den föreställer.

Fortsätt läsa ”En tenoridol i Stockholm 1849”

Hugo Rosén om Wagners livsverk

AV Nils-Göran Olve och Astrid Haugland

Carl Hugo Rosén (1887-1963) var docent i dogmatik vid Lunds universitet och lektor i kristendomskunskap och filosofi vid Lunds katedralskola. Han var även prästvigd.

Vid sin död lämnade Rosén efter sig 150 prydligt handskrivna sidor om Wagners livsverk.

Fortsätt läsa ”Hugo Rosén om Wagners livsverk”

Vem var Hugo Rosén?

Hugo Rosén på Stockholmsoperan med sin fru Elsa och dotter Ingegerd 1953. De sitter i tredje radens foajé och väntar på att spelet ska börja.

AV ASTRID HAUGLAND

I sitt efterlämnade manuskript ”Wagners livsverk, en studie” sökte teologen och skolmannen Hugo Rosén (1887-1963) en djupare förståelse för vad Wagner egentligen ville förmedla i sina verk. Men vem var Hugo Rosén?

Fortsätt läsa ”Vem var Hugo Rosén?”

Hugo Rosén om Wagners livsverk – Innehållsförteckning

I sitt efterlämnade manuskript “Wagners livsverk, en studie”, slutfört 1958, men aldrig tidigare publicerat, sökte Hugo Rosén en djupare förståelse för vad Wagner egentligen ville förmedla i sina verk.

Innehållsförteckningen nedan länkar till kapitlen i Hugo Roséns manuskript.

INLEDNING

I FORMEN

II INNEHÅLLET
Inledningsord
1. Konstnärens önskedrömmar
2. Ynglingens bikt
3. Sången om frihet från träldom under lagen
4. Kris

5. Rik höst
—Del I
—Del II
—Del III
—Del IV

Wagners livsverk – en studie. INLEDNING

Av Hugo Rosén

Viljan eller  jaget, som för filosofen Fichte varit den transcendentala förutsättningen för fenomenvärlden, drogs av Schelling och Schopenhauer in i denna värld såsom dess intimaste och mest centrala erfarenhet. Och denna dunkla, halvmedvetna, genom hela tillvaron böljande aktivitet var för dem ˮtinget i sigˮ, den objektiva verkligheten, som alltså var direkt åtkomlig för erfarenheten.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. INLEDNING”

Wagners livsverk – en studie. I FORMEN

Av Hugo Rosén

ˮNun sang er, wie er mußt’
und wie er mußt’, so konnt’ er’s,
das merkt’ ich ganz besonders.ˮ

(Nu sjöng han, som han måste
och som han måste, så kunde han,
det märkte jag helt bestämt.)
Meistersinger, akt II

Den som vill känna Wagner som andlig makt bör gå direkt till hans levande konst; är någon okänslig för den kan han knappast förstå de långa utredningar, varmed Wagner omkring år 1850 försökte motivera den för sig själv och samtiden.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. I FORMEN”
Sidor: Sida 1, Sida 2, Sida 3, Sida 4, Sida 5, Sida 6

Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (Inledningsord)

Av Hugo Rosén

Inledningsord

Nästan alla musikverk för scenen handlar på ett eller annat sätt om kärleken mellan könen. Men i regel tas den som något givet. Den kan ge anledning till en massa tragiska konflikter, men själv är den inget problem. Och den tas inte alltid på allvar; ofta kan den få en lekfull behandling. Men för Richard Wagner är könskärleken eller sexualiteten det allvarligaste av alla personliga problem.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (Inledningsord)”

Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (1)

Av Hugo Rosén

1. Konstnärens önskedrömmar

Wagner biktar sig i sina verk. Huvudpersonen är därför alltid han själv, en gestalt som jag vill kalla ˮbekännarenˮ. Denne saknas aldrig, men i ett par av de tidigare verken uppfattar han sig själv uteslutande som konstnär, ja identifierar sig med sitt konstnärliga allvar och har därför ingenting att ångra.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (1)”
Sidor: Sida 1, Sida 2, Sida 3, Sida 4, Sida 5