INNEHÅLLSBESKRIVNING: Julius Rabe, ur Radiotjänsts Operabok II, 1944
Tredje akten inledes med ett större orkesterförspel, som efter en stund koncentrerar sig kring en melodi från kärleksduetten i första akten. Den dör bort, och bakom ridån höras sjömäns rop och bullret från ankarmanövrer på ett skepp i hamnen. Därpå återvänder stämningen för några takter till Butterflys drömvärld, och ridån går upp. Scenbilden är densamma som i förra akten. Det är natt, och Butterfly står alltjämt och spanar ut, medan de andra ligga sovande. Så börjar, först i svagaste pianissimo, ett friskt, nästan marsch- artat motiv i orkestern. Dagen börjar sakta gry, musiken blir livligare, den växer i styrka, och även ljuset på scenen växer. Sedan musiken nått sin höjdpunkt, faller den sakta till ro. Handlingen kan börja.
Suzuki vaknar plötsligt, reser sig och går fram till Butterfly. Hennes svar är bara: han kommer, jag är så viss! Men Suzuki ber henne att äntligen gå till vila. Hon skall varsko henne, när han kommer. Butterfly tar det sovande barnet och bär det med sig, när hon går in i sitt rum sjungande en vaggvisa. Suzuki öppnar mot trädgården och knappt har hon gjort det, förrän det knackar på dörren. Hon skriker till i sin överraskning, ty det är Pinkerton och Sharpless. De bedja henne vara tyst och att inte störa Butterfly. Suzuki berättar för dem, att hennes matmor är dödstrött efter nattens väntan. Sedan tre år har hon gett akt på varje fartyg, som löpt in i hamnen. Suzuki vill kalla på Butterfly, men Pinkerton ber henne vänta.
Till sin bestörtning ser hon en främmande dam i trädgården, och Pinkerton låter henne veta, att denna kommit med honom. Det är hans hustru, tillägger Sharpless. Nu har solen gått ned för Butterfly, utbrister Suzuki. Sharpless ber henne hjälpa dem; för Butterflys sorg finns det ingen bot, men barnet vilja de sörja för, och hon må tala därom med damen därute, hon är ädel och god. Förtvivlad går Suzuki ut i trädgården, och Pinkerton ber Sharpless lämna Butterfly medel, så att hon icke behöver lida nöd. Själv förtärs han av samvetskval. Sharpless påminner honom om, att han varnat honom den gången för tre år sedan; hon hade då varit förblindad av sin kärlek och trott hans löfte. Pinkerton förstår nu sin lättsinniga grymhet, han kan ej stanna utan tar i en kort aria avsked av “sin lyckas rike”.
Sedan han gått, komma Suzuki och Kate Pinkerton in, och man hör deras överenskommelse, att Suzuki skall meddela Butterfly, att Kate vill taga sig an den lille som sin egen son. Men Suzuki ber att få vara ensam med Butterfly i den svåra stunden, och Kate går ut i trädgården igen. Samtidigt hörs Butterfly ropa och blir synlig i dörren. Suzuki vill hindra henne att komma in, men Butterfly förstår att något har hänt. Jublande utbrister hon: Han är här! Var är han gömd? Då får hon se Sharpless, som stannat kvar i rummet. Onda aningar börja stiga upp ur tystnaden. Och plötsligt får hon se Kate i trädgården: vem är det, vad vill hon? Intet svar, och Suzuki bara gråter. Butterfly bemannar sig: ingen får svara, det kunde hända, att hon föll död ner. Så ber hon i barnsligt tillgiven ton Suzuki att bara svara ja eller nej: lever han? — Ja! — Kommer han? — Nej aldrig! — Men han kom i går? — Ja. — Butterfly betraktar noga Kate, som går omkring ute i trädgården: denna kvinna gör henne så ängslig, så ängslig. Sharpless säger milt: Hon är den oskyldiga orsaken till alla edra kval, förlåt henne! Då förstår Butterfly allt: hans hustru! Allt är förbi för henne, och hon anar också, att de kommit för att taga barnet ifrån henne. “Han är fadern — jag måste böja mig.”
Kate kommer in och ber vänligt Butterfly att förlåta. Det finns ingen kvinna så lycklig som ni! svarar hon och tillägger: förbliv lycklig och sörj icke för min skull! Och när Kate ber att få taga gossen med sig, säger Butterfly högtidligt och med sammanbiten beslutsamhet: till min man vill jag ge honom — om han vill komma och hämta honom om en halvtimme.
Kate och Sharpless lämna villan, och Butterfly står kvar som förstenad. Full av ömhet lägger Suzuki sin hand på hennes hjärta, som slår så häftigt som en fången fågels. Småningom återvinner Butterfly fattningen. Det är för mycket ljus där ute och för mycket vår här inne, säger hon och ber Suzuki stänga och sedan gå till gossen. Hon tänder den lilla lampan framför Buddhabilden och står ett ögonblick orörlig i sin sorg. Plötsligt tar hon sig samman, hämtar ur relikskrinet fram en vit slöja, som hon kastar över skärmen, och tar ned sin faders dolk som hänger i sin skida på väggen. Hon läser inskriften på dess klinga: ärofullt att dö -—- när man ej kan tjäna livet med ära. Och hon sätter vapnet mot sin strupe.
Men i detsamma öppnas dörren, och gossen kommer inspringande i rummet. Butterfly låter dolken falla, tar sitt barn i famnen och kysser det lidelsefullt. Aldrig skall han få veta, att Butterfly dör för hans skull! Sänd mig en sista blick ur dina blåa ögon, låt din mor få vila i dem! säger hon och tillägger med svag röst: gå och lek!
Hon sänder ut gossen i trädgården, drar för alla väggar, så att rummet blir nästan mörkt. Därpå tar hon upp dolken och går bakom skärmen. Efter ett par ögonblick hör man vapnet falla till golvet, och man ser den vita slöjan sakta dragas ned bakom skärmen. Utifrån höres Pinkerton ropa: Butterfly! Butterfly! Han kommer hastigt in med Sharpless, och de se Butterfly komma vacklande ut i rummet. Men hennes krafter räcka ej, hon sjunker samman med en gest ut mot barnet i trädgården.
Personer
Akt 1: Det börjar utan någon egentlig uvertyr …
Akt 2: Tre år ha förflutit mellan första och andra akterna …
Text till aria sjungen av Sharpless i första akten av Madama Butterfly
Text till aria sjungen av Butterfly ’Un bel di vedremo’ (En vacker dag skall vi se)