INNEHÅLLSBESKRIVNING: Julius Rabe, ur Radiotjänsts Operabok II, 1944
Tre år ha förflutit mellan första och andra akterna, och när ridån går upp efter ett kort orkesterförspel, ser man det inre av stugan och genom dess öppna väggar en del av trädgården. Butterfly står upprätt på golvet och böjer huvudet i sina händer, medan Suzuki ligger i bön på golvet framför en buddhabild och då och då slår på en liten böneklocka. Hon ber att hennes matmor ej måtte behöva gråta mer. Men Japans gudar äro döva, säger Butterfly; den gud hennes man tillber är mera hjälpsam. Hon frågar om fattigdomen är nära, och Suzuki räknar några mynt i en låda. Om “han” dröjer längre, står eländet för dörren. Han kommer, säger Butterfly med övertygelse och harmas över sin tjänarinnas klentrogenhet. Varför skulle han låta konsuln betala hyran månad efter månad, om han inte tänkte komma tillbaka, och varför skulle han ha försett villan med goda lås och reglar? Nej, det är bara giftiga tungor bland hennes släkt, som viska att han övergivit henne. Suzuki vågar antyda, att hon aldrig hört talas om att en främling, som gift sig i Japan, någonsin kommit tillbaka. Tig! Eller jag dödar dig! skriker Butterfly och erinrar henne om, hur Pinkerton vid deras avsked lovat henne att komma tillbaka, när rosorna blomma och lärkorna drilla. Suzuki bara gråter av hopplöshet och medlidande.
Men Butterflys tro är icke att rubba. Hör på, säger hon till Suzuki, och så beskriver hon för henne i en aria — och hon målar ut det, som om hon hela tiden såg det — hur hon en morgon upptäcker en rökstrimma ute till havs, det är hans skepp, som nalkas, det kommer allt närmare, in i hamnen och hälsas av salut. Men hon skall inte gå honom till mötes; hon skall bara lägga sig på krönet av kullen och vänta på honom. När han kommer och på långt håll ropar hennes namn, skall hon sitta gömd med blommor i famnen, men hon skall inte svara — av blygsel och av ängslan att dö av lycka. Då skall han ropa henne vid alla hennes smeknamn. Allt detta skall ske, misstron må Suzuki behålla för sig själv. Butterfly vill vänta.
Hon sänder bort Suzuki, och strax därefter synas genom fönstret Goro och konsul Sharpless i trädgården. Konsuln knackar på och stiger in. Han tar upp ett brev ur fickan, det är anledningen till hans besök, men Butterfly avbryter honom ideligen, hon bjuder honom cigarretter, talar om vädret, och när han äntligen får fram att han fått ett brev från Pinkerton, utbrister hon: jag är den lyckligaste kvinnan här i Japan! Och så frågar hon, vid vilken tid lärkorna börja sjunga i Amerika, och Sharpless måste tillstå att han ej vet besked, ty han “har ej studerat ornitologi”. Butterfly låter honom alltjämt inte komma till saken, hon berättar att Goro bjudit ut henne till minst ett dussin män, och nu lovar han henne rikedom, om hon tar den idioten prins Yamadori.
Denne blir strax synlig i sin bärstol ute på terrassen och stiger in, följd av den vördnadsfullt bugande Goro. Butterfly har genast förstått, varför han kommit, och frågar med ironisk värdighet, om han tror att han skulle dö, ifall hon vägrade honom en kyss. När han i alla fall framhärdar med sina löften om villor, slavar och rikedomar, blir hon allvarlig och säger högtidligt: jag är längesedan gift. Med en mun försäkra Goro och Yamadori, att underskriften är förfallen, ty varje övergiven kvinna skall betraktas såsom skild. Det är Japans lagar, genmäler hon, men icke det lands, till vilket hon hör. I Amerika skicka domarna mannen i fängelse, om han lämnar sin hustru, bara emedan han tröttnat på henne. Goro viskar till Sharpless, att Pinkertons fartyg redan är signalerat i hamnen, och Sharpless låter då honom förstå, att han kommit för att förbereda Butterfly. Yamadori ger upp och lämnar “med brustet hjärta” Butterfly. Nu uppmanar Sharpless henne allvarligt att höra på vad det står i brevet. Där ber Pinkerton konsuln att vänligt och varsamt göra henne beredd på … Men Butterfly avbryter honom: han kommer! Sharpless stoppar i förtvivlan brevet tillbaka i fickan och mumlar: jag skulle vilja strypa den skurken Pinkerton!
Så försöker han på annat sätt och frågar, vad Butterfly skulle göra, om hennes man aldrig mera kommer tillbaka. Hon står som förstenad och svarar undergivet, att det funnes två ting för henne: att åter bli geisha eller — hellre — dö. Sharpless fattar rörd hennes händer: det är grymt att såra henne och riva sönder hennes förhoppningar, men han vill dock ge henne rådet att taga den rike Yamadori. Detta kommer Butterfly ett ögonblick att vackla: han har glömt mig? Men så tar hon sig samman, liksom hon fattade ett avgörande beslut, springer in i rummet bredvid och återkommer efter ett ögonblick med sin lille tvåårige son på armen. Strålande visar hon barnet för konsuln: skulle han också kunna glömma denne? Ett barn med så blåa ögon, sådana läppar och sådana rika blonda lockar? Sharpless ser, att barnet är Pinkertons avbild och frågar henne, om denne vet om det. Nej, svarar Butterfly, ni måste skriva, att en son utan like väntar honom. Då kommer han genast över land och hav till henne. Hon kysser sitt barn och målar ut, hur “den stygge herrn” tänkt sig deras framtid: hon skulle i regn och storm få vandra genom gatorna med sin gosse på armen och tjäna deras bröd genom att sjunga och dansa för medlidsamma människor. Men denna förnedring får ej ske — hellre då döden! Sharpless kan ej hålla tillbaka tårarna, han reser sig för att gå, och i avskedet frågar han pysen om hans namn. Butterfly svarar: säg honom, att i dag är mitt namn Sorg, den dag han kommer åter, heter jag Jubel!
Sharpless har knappt hunnit gå, förrän man hör Suzuki högljutt gräla på Goro, som hon kommer insläpande med. Han hade ropat ut för vem som ville höra på, att ingen vet, vem som är barnets far. Han värjer sig med att försäkra, att han bara sagt att barn i Amerika, som icke döpts av prästen, bli evigt fördömda. Du ljuger! skriker Butterfly och tar sin fadersdolk från väggen för att döda honom. Suzuki går emellan dem och bär skyndsamt ut barnet. Goro får en spark av Butterfly och tar till benen. Sedan hon hängt dolken tillbaka på dess plats, säger Butterfly med tanke på barnet: du skall se hjärteblomman min! Snart komma skall vår hämnd! Jag vet att han skall komma!
I samma ögonblick höres ett salutskott från hamnen. Ett fartyg har löpt in, det är vitt och stjärnbaneret vajar från dess mast. Butterfly tar en kikare, den darrar i hennes hand, när hon läser namnet Abraham Lincoln. “Ni ha ljugit alla! Jag ensam visste det! Han kommer!” Och hon ropar till Suzuki att hjälpa henne skaka körsbärsträdens grenar och hölja henne i dess vita blommor. Allt vad trädgården bär, skall hjälpa till att pryda deras rum, när han kommer, våren skall omge hans viloplats!
Suzuki hämtar gossen, och Butterfly börjar göra sig i ordning för att möta sin älskade. Hon ser sig i spegeln: vad jag är förändrad! Ögonen ha stirrat för länge i fjärran. Hon ger sina kinder litet rött, och även gossens, så att intet skall kunna förråda deras långa, tunga väntan. Så klär hon sig i sin bruddräkt, medan Suzuki gör den lille fin. Natten faller på, väggarna måste dras för, men Butterfly gör tre hål i den som vetter mot trädgården, ett för sig, ett lägre för Suzuki och ett nere vid golvet för barnet. De spana i stillhet genom dem ut i natten, men snart somnar gossen, och det dröjer icke länge, förrän också Suzuki har fallit i sömn. Butterfly står ensam i spänd orörlighet, spejande ut mot vägen från staden, när ridån sakta faller.
Personer
Akt 1: Det börjar utan någon egentlig uvertyr …
Akt 3: Tredje akten inledes med ett större orkesterförspel …
Text till aria sjungen av Sharpless i första akten av Madama Butterfly
Text till aria sjungen av Butterfly ’Un bel di vedremo’ (En vacker dag skall vi se)