INNEHÅLLSBESKRIVNING: Julius Rabe, ur Radiotjänsts Operabok II, 1944
Det börjar utan någon egentlig uvertyr med ett ivrigt, litet bullrande motiv i orkestern, vilket spinnes vidare i fritt fugerad form. När efter denna korta inledning ridån går upp, förstår man att detta motiv anknyter till den beskäftiga iver, varmed äktenskapsmäklaren Goro håller på göra i ordning för löjtnant Pinkertons bröllop. Man ser dem just komma ut från det lilla dockhus till vänster på scenen, som skall bli brudparets. Goro demonstrerar dess företräden: väggarna kan man skjuta till och öppna efter behag, matsalen kan vara på terrassen eller inne under tak.
Pinkerton är road och litet skeptisk, det hela ser ut som ett korthus, men Goro försäkrar, att villan är stark som ber¬get. Han klappar tre gånger i händerna, och tre tjänare trippa ut och falla på knä med ansiktet mot marken framför sin nye herre. Han presenterar dem med deras poetiska namn: kammarjungfrun “miss Lätta afton-molnet” — hennes egentliga namn är Suzuki och hon är redan Butterflys förtrogna — kocken “Strålen av gyllene solen” och ännu en tjänare “Resedadoften”. Suzuki märker Pinkertons munterhet och prisar i en rad österländska sentenser lyckan att kunna skratta: leendet öppnar porten till paradiset, säger hon, det är en gudarnas dryck. Men Goro, som ser att Pinkerton fått nog, klappar åter tre gånger i händerna, och tjänsteandarna försvinna.
Allt är redo för bröllopet, och Goro, den store mäklarpaschan, som Pinkerton titulerar honom, spanar ned mot Nagasaki, som ligger där nedanför kullen, för att se om brudföljet nalkas, och räknar upp vilka som skola komma: registreringsofficern, brudens släkt, amerikanske konsuln och naturligtvis den blivande hustrun. “Så skrivs under ett paktum och giftermålet är ett faktum!” Och så räknar han upp brudens släkt: svärmor, mormor, onkeln, en bonz (d. v. s. en japansk präst), vilken dock kanske inte kommer, samt kusiner i lång rad, minst ett par dussin.
Den förste som kommer uppför backen till kullen, där huset ligger i sin lilla trädgård, är konsul Sharpless. Han beundrar utsikten däruppifrån över Nagasaki, hamnen och havet, och får veta att Pinkerton hyrt hela härligheten på 999 år men kan säga upp kontraktet varje månad. De båda amerikanarna slå sig ned på terrassen, där Goro ställt i ordning dryckjom. I orkestern höres ett par takter av den amerikanska nationalsången The Star-spangled Banner, och Pinkerton utvecklar i en sång amerikanens och sitt eget sätt att betrakta världen. Han tar över allt det bästa han kan få, och blir han slagen, så tar han ödet i kragen. En mycket enkel levnadsregel, anmärker Sharpless lätt ironiskt, men Pinkerton bryr sig ej om vad folk tycker och därför gifter han sig på japanesiska — kontraktet kan han lösa varje månad. “America for ever”, skåla de.
Sharpless frågar, om hans hustru är vacker, och Goro är genast redo med svaret: som en krans av friska blommor, som en stjärna med gyllene strålar. “Och så billig sen! Blott hundra yen!” Om konsuln önskar, har han flera att välja på. Pinkerton skickar iväg Goro att hämta bruden, vilket ger Sharpless anledning att skämtsamt anmärka, att Pinkerton redan tycks vara eld och lågor. Denne svarar, att han inte riktigt vet, om hans åtrå kan kallas verklig kärlek; han är förtrollad av Butterflys fjärilsnatur. Sharpless blir allvar¬lig. Han hade blott hört Butterflys röst, när hon häromdagen var uppe på konsulatet, men hade märkt, att den inte var som andras. Den var klar, men ändå mystisk, och det var en äkta känsla däri. Att skada hennes fjärilsvingar vore döden för hennes barnasjäl. Men Pinkerton slår bort hans gammalmansbetänkligheter, han skall ej känna samvetskval, om han lär henne att njuta livet, säger han och slår i whisky åt konsuln. Jag höjer min bägare för er familj, säger denne, och Pinkerton svarar: och jag för den dag, då jag gifter mig med en amerikanska.
I detta ögonblick kommer Goro andfådd uppför backen: nu komma de, bruden och hennes följe nalkas! Man hör flickröster på avstånd, och i orkestern börjar den melodi, som i fortsättningen alltid förknippas med Butterflys kärlek. Man hör hennes röst över de andras: jag hör kärleken kalla mig, sjunger hon, när hon kom¬mer in i trädgården med alla sina flickvänner i färgrika dräkter och med sina brokiga parasoller upp¬spända. Hon presenterar ceremoniöst F. B. Pinkerton för dem, de falla på knä inför honom, och hon vill säga honom alla möjliga snirklade artigheter. Men han avböjer skämtsamt, och Sharpless närmar sig då Butterfly med frågan, om hon är från Nagasaki. Hon berättar, att hon är av en familj som sett bättre dagar, och att hon blivit geisha för att tjäna sitt bröd för dagen. Men hon blyges ej över sin fattigdom. Hennes barnsliga öppenhet gör Pinkerton än mer förälskad, och Sharpless frågar närmare efter hennes familj. Modern är fattig, fadern — död, säger hon, och det uppstår en underlig tystnad; man förstår att där är något oklart. Själv är hon bara femton år, gamla flickan!
Goro anmäler den kejserliga kommissarien, och nu komma också Butterflys släktingar, som nyfiket betrakta de båda amerikanerna. Vilken fars, utbrister Pinkerton, vaktparaden går ej upp mot denna släkt! Och under tiden hör man dem alla snattra om sina in¬tryck av Butterflys herre — och de äro ej alltid de bästa. Men de vädra kalas, och stämningen stiger, medan Sharpless gratulerar Pinkerton till hans lycka men också varnar honom: hon menar allvar.
Nu närmar sig Pinkerton Butterfly och bjuder henne på konfekt, men hon kan ej taga något, ty ärmarna på hennes kimono äro fulla med småsaker. Hon plockar fram det ena efter det andra och visar honom med flickaktig stolthet: en näsduk, en pipa, ett skärp, ett litet spänne, en solfjäder och en ask smink. Hon tror, att Pinkertons förvåning är kritisk, och kastar bort asken. Till sist drar hon fram ett långt fodral: det är något heligt. På Pinkertons fråga säger hon, att hon ej kan förklara det inför så många, men medan hon sprin¬ger in med det i stugan, passar Goro på att förråda, att det var en skänk till hennes fader från mikadon med en befallning . . . Och han lydde, tillägger Goro och gör en gest för att illustrera harakiri. Butterfly fortsätter att visa sina småsaker och berättar, att hon igår, utan att någon av hennes släktingar visste det, hade gått till missionen, ty hon måste ju lära sig sin makesreligion. Hon vill ödmjukt böja sig för sin framtids öde och lyda allt, vad Pinkertons gud kunde bjuda. Och om hon visste att han ville det, skulle hon genast skilja sig från sitt land och sitt folk.
Under tiden har Goro och kommissarien gjort i ordning papperen för äktenskapskontraktet. Det äskas tystnad, och kommissarien läser upp tillåtelsen för äktenskap mellan “Benjamin Franklin Pinkerton, löjtnant på Förenta staternas kanonbåt Lincoln, och fröken Butterfly från kvarteret Omara, Nagasaki, den förre av hans fria vilja, den senare på grund av anförvanternas tillåtelse”. Först skriver Pinkerton under och sedan Butterfly. Nu börja gratulationerna, och väninnorna kalla henne Madame Butterfly. Men hon korrigerar dem leende: madame F. B. Pinkerton!
Sharpless och kommissarien bryta upp för att göra sällskap till staden, men innan konsuln går, ber han Pinkerton minnas hans varning. Medan Butterflys an¬förvanter dricka ännu en skål, höras på avstånd ropen Cho-Cho-San! Cho-Cho-San! Det är Butterflys onkel bonzen, och alla bli beklämda att möta honom här. Vad har den karlen i villan att göra? säger Goro. Var¬för gick du till missionen? ryter bonzen mot Butterfly, när han i fullt raseri kommer in i trädgården. Du vet ej vad du gjorde, du har förnekat oss alla! Det blir för mycket för Pinkerton, han vill ej tåla japanesiskt bonzeri i sitt hus och kör ut dem alla. Vi dig förskjuta, ropa de, när de dra sig utför kullen.
Butterfly håller för öronen för att slippa höra deras skrik, och Pinkerton söker trösta henne. I sin barnsliga tacksamhet vill hon kyssa hans hand, ty man har sagt henne, att detta i hans land är tecknet på aktning och vördnad. Det börjar skymma, och man hör inifrån stu¬gan Suzuki mumla sin japanska aftonbön. Pinkerton leder sin lilla Butterfly mot villan, nu är hon övergiven och ensam med honom -—- men ack, så lycklig, tillägger hon. Tjänarna få order att ställa i ordning, och Suzuki hjälper Butterfly av med bröllopsdräkten och klär henne i en vit nattdräkt — en brud bör i blän¬dande vitt träda fram, säger Butterfly, när hon sätter sig på en kudde framför Pinkertons fötter och börjar kamma sitt hår. Men han bara tänder en cigarrett, ler och skrattar, medan hon rodnar och vill gömma sig. Hon är i alla fall, trots bonzens förbannelser, bara lycklig.
Det har blivit natt, och nu följer en brett utförd kärleksduett, där den lilla Cho-Cho-San mognar till älskande kvinna. Pinkerton kan inte motstå hennes romantiska temperament och försöker uttrycka sig lika poetiskt som hon, när han tafatt säger, att namnet But¬terfly (fjäril) passar henne så väl, hon är just som en liten fjäril. Butterfly blir allvarsam; hon har hört, att man i hans land brukar fånga fjärilar och sticka en nål igenom dem, så att de långsamt dö. Pinkerton förstår intet och förklarar bara, att man gör så, för att de icke skola flyga bort. Nu är hon fången för evigt hos honom. Han drar henne till sig. Omfamnande varandra betrakta de den strålande natthimlen och gå sakta in i sin lilla stuga.
Personer
Akt 2: Tre år ha förflutit mellan första och andra akterna …
Akt 3: Tredje akten inledes med ett större orkesterförspel …
Text till aria sjungen av Sharpless i första akten av Madama Butterfly
Text till aria sjungen av Butterfly ’Un bel di vedremo’ (En vacker dag skall vi se)