Regelbunden stavelsebetoning i italienskan inträffar på näst sista stavelsen (penultima) men annorlunda betoning är synnerligen vanligt. I följande italienska text har betonad vokal av utgivaren fått en understrykning såvida tveksamhet kan råda för den ovane. (Gäller det den pyttesmala bokstaven i har för läsbarhetens skull en närliggande konsonant inkluderats,) Ord med betoning liggande på allra sista stavelsen har i italienskan ett accenttecken på sista vokalen. Här följer parallelltext italienskt original till vänster och svensk översättning till höger.
Med 161013 utfärdat uttryckligt tillstånd från förlaget Norstedts.
| Italiano | svedese | |
| Lila – l’originale italiano capitolo settimo |
Lila – svensk översättning sjunde kapitlet |
|
| e quello di Lila nel letto matrimoniale | Lila i den äktenskapliga dubbelsängen | |
| Elena Ferrante Storia del nuovo cognome capitolo 7, pagina 38 |
sv övers Johanna Hedenberg Hennes nya namn kapitel 7, sidan 37 |
|
| Eppure quando lui le prese la mano e le disse all’orecchio che le voleva bene, non si ritrasse. Forse progettò di fargli credere che era tutto in ordine, che erano davvero sposi in viaggio di nozze, per ferirlo più profondamente quando gli avrebbe detto con tutto il ribrezzo che si sentiva nello stomaco: | B brano/ stycke 1a |
Ändå drog hon sig inte undan när han tog hennes hand och viskade i hennes öra att han tyckte om henne. Kanske var hennes plan att låta honom tro att allt var som det skulle, att de verkligen var ett nygift par på bröllopsresa, för att såra honom ännu djupare när hon senare skulle släppa fram all motvilja hon bar på och säga: |
| entare in un letto col facchino dell’albergo o con te – avete entrambi le dita ingiallite dal fumo per me è la stessa cosa ripugnante. O forse – e secondo me questo è più probabile – era troppo spaventata e tendeva ormai a rimadare ogin reazione. | B brano/ stycke 1b |
”För mig är det lika äckligt att gå i säng med dig som med karln som bär upp väskor på hotellet, ni har gula fingrar för att ni röker, båda två.” Eller kanske – vilket är det mest troliga – var hon alldeles för rädd och sköt upp alla reaktioner. |
| Appena furono in camera, lui cercò du bacciarla, lei si sotrasse. Seria, aprì le valigie, ne trasse la sua camicia di notte, porse il pigiama al marito che le fece un sorriso contento per quell’attenzione e provò di nuovo ad afferrarla. Me lei si chiuse nel bagno. | B brano/ stycke 2 |
Så fort de hade kommit upp på rummet började han kyssa henne, men hon drog sig undan. Med allvarlig min öppnade hon resväskorna, tog fram sitt nattlinne och räckte pyjamasen till sin man som log belåtet över hennes omsorg och försökte gripa tag i henne igen. Men hon stängde in sig på badrummet. |
| Una volta sola si sciacquò la faccia a lungo per cacciar via stordimento del vino, l’impressione di mondo scontornato. Ni ci riuscì, anzi le crebbe il sentimento che i suoi stessi gesti mancassero di coordinazione. Che faccio, pensò. Restar chiusa qui per tutta la notte. Ma poi. | B brano/ stycke 3 |
En enda gång sköljde hon av ansiktet länge för att bli av med ruset och känslan av att världen var förvrängd och höll på att förlora sina konturer. Det lyckades inte, tvärtom tyckte hon att det hon gjorde verkade ännu mer ologiskt. Vad skall jag göra? Tänkte hon. Stanna här hela natten. Men sedan då? |
| Si pentì di non aver preso il coltello: anzi credette per un attimo di averlo djäpreso, poi dovette ammettere che non l’aveva fatto. Sedette sul bordo della vasca da bagno, la confrontò ammirata con quella della casa nuova, pensò che la sua era più bella. Anche i suoi asciugamani erano di qualità superiore. | B brano/ stycke 4a |
Hon ångrade att hon inte hade tagit kniven eller trodde rättare sagt att hon gjort det, men efter ett ögonblick tvingades hon inse att hon inte hade den. Hon satte sig på badrumskanten, beundrade badkaret och jämförde det med det i den nya lägenheten, tänkte att hennes eget var ännu finare. Hennes handdukar var också av bättre kvalitet. |
| Sua, suoi? A chi appartenevano di fatto gli asciugamani, la vasca, tutto? Provò fastidio all’idea che la proprietà delle cose belle e nuove fosse garantita dal cognome di quel particolare individuo che l’aspettava di fuori. Roba di Carracci, anche lei era roba di Carracci. Stefano bussò alla porta. | B brano/ stycke 4b |
Hennes? Vem tillhörde handdukarna, badkaret och allt det andra egentligen? Hon blev irriterad av att villkoret för att hon skulle äga de fina, nya sakerna var att hon bar samma efternamn som just den där personen som väntade på henne därute. Carraccis saker, hon tillhörde också Carraccis saker. Stefano knackade på dörren. |
| ”Che fai, ti senti bene?” Non rispose. Il marito aspettò un poco e bussò ancora. Poiché non accade nulla, smosse la maniglia nervosamente, disse con tono di finto divertimento: “Devo sfondare la porta?” |
B brano/ stycke 5 |
”Vad gör du? Mår du inte bra?” hon svarade inte. Hennes man väntade lite och knackade igen. Eftersom inget hände ryckte han nervöst i handtaget och sade i låtsat skämtsam ton: ”Ska jag bli tvungen att slå in dörren?” |
| Lila non dubiò che ne sarebbe stato capace, l’estraneo che l’aspettava di fuori era capace di tutto. Anch’io, pensò, sono capace di tutto. Si spogliò, si lavò, mise la camicia da notte disprezzandosi per la cura con cui l’aveva scelta mesi prima. Stefano – un puro nome che non coincideva più con le consuetudine e gli affetti di poche ore prima – era seduto sulla sponda del letto i pigiama e balzò in piedi appena lei comparve | B brano/ stycke 6 |
Lila tvivlade inte på att han skulle kunna göra det, främlingen som väntade på henne därute kund göra vad som helst. Jag kan också göra vad som helst, tänkte hon. Hon klädde av sig, tvättade sig och tog på nattlinnet samtidigt som hon föraktade sig själv för att hon hade varit så noga när hon valt det flera månader tidigare. Stefano – bara ett namn som inte längre sammanföll med de vanor och den tillgivenhet som hade funnits för några timmar sedan – satt på sängkanten pyjamas och reste sig så fort hon dök upp. |
| ”Che ne hai messo di tempo ” “Il tempo che ci voleva” ”Quanto sei bella” “Sono stanchissima, voglio dormire”. “Domiremo dopo” “Adesso. Tu dal lato tuo, io dal mio”. “Va bene, vieni” ”Sto parlando seriamente” ”Pure io” Stefano ebbe un risolino, cercò di prenderla per mano. Lei si sotrasse, lui si incupì. “Che hai?”. Lila esitò. Cercò di l’espressione giusta, disse piano: “Non ti voglio”. |
B brano/ stycke 7 |
”Vilken tid det tog.” ”Så mycket som behövdes.” ”Vad vacker du är.” ”Jag är jättetrött, jag vill sova.” ”Vi kan sova sen.” ”Jag menar allvar.” ”Det gör jag också” *Stefano skrattade till och försökte ta henne i handen. Hon drog sig undan och han ändrade ansiktsuttryck. ”Vad är det med dig? Lila tvekade. Hon sökte efter rätt uttryck och sade sakta: ”Jag vill inte ha dig.” |
| Stefano scosse la testa incerto, come se le tre parole fossero in una lingua straniera. Mormorò che aspettava quel momento da tanto, giorno e notte. Per favore, le disse suadente, ed ebbe un gesto quasi di sconforto, si indicò i calzoni vinaccia del pigiama, mormorò con un sorriso sghembo: guarda cosa mi succede solo a vederti. Lei guardò senza volerlo ed ebbe un moto di disgusto, girò subito lo sguardo. | B brano/ stycke 8 |
Stefano skakade osäkert på huvudet, som om de fem orden sagts på ett främmande språk. Han mumlade att han hade väntat så långe på den här stunden, dag och natt. ”Snälla”, sade han övertalande, och sedan gjorde han en nästan uppgiven gest mot de vinröda pyjamasbyxorna och mumlade med ett snett leende: ”Se vad som händer bara jag tittar på dig.” Hon tittade utan att egentligen vilja det, ryckte äcklat till och vände bort blicken. |
| A quel punto Stefano capì che stava di nuovo per chiudersi nel bagno e con un guizzo animale l’afferò per la vita, la sollevò per aria e la sbatté sul letto. Cosa stava succedendo. Era evidente che lui non voleva capire. Credeva che al ristorante si fossero riappacificati, si stava chiedendo: perchè Lina adesso si comporta così, è troppo ragazzina. Infatti le fu addosso ridendo, provò a tranquillizzarla. | B brano/ stycke 9 |
Då förstod Stefano att hon tänkte stänga in sig i badrummet igen, och med en hastig rörelse som ett djur grep han henne på sängen. Vad var det som hände? Tydligen ville han inte förstå. Han trodde att de hade blivit sams på restaurangen och undrade varför Lina betedde så här, tänkte att hon fortfarande var ett barn. Därför lade han sig skrattande över henne och försökte lugna henne. |
| ”È una cosa bella” disse, ”non devi avera paura. Io ti voglio bene più che a mia madre e a mia sorella”. Ma niente, lei già si tirava su per sfuggirgli. Quanto è difficile star dietro a questa ragazza: dice sì ed è no, dice no ed è si. Stefano mormorò: ora basta coi capricci, e la bloccò di nuovo, le si mise addosso av cavalcioni, le fermò i polsi contro il copriletto. |
B brano/ stycke 10 |
”Det är något fint”, sade han. ”Du skall inte vara rädd, jag tycker mer om dig än om min mamma eller min syster.” Men inget hjälpte, hon försökte sätta sig upp för att komma undan. Det var omöjligt att förstå sig på den flickan – hon sade ja när hon menade nej och nej när hon menade ja. ”Nu har du krånglat tillräckligt”, sade Stefano lågt och tog tag i henne igen, satte sig på knä över henne och höll fast hennes armar mot överkastet. |
| ”Hai detto che dovevamo aspettare e abbiamo aspettato” disse, ”anche se starti vicino senza toccarti è brutto e ho sofferto. Adesso però ci siamo sposati, sta’ buona, non ti preoccupare”. Si chinò a baciarle la bocca, ma lei si sotrasse girando la faccia a destra e a sinistra con forza, divincolandosi, torcendosi, ripetendo: |
B brano/ stycke 11 |
”Du sa att vi skulle vänta och vi har väntat, fast det var jobbigt för mig att vara nära dig utan att röra dig”, sade han. ”Men nu är vi gifta, så nu ska du lugna ner dig och inte vara orolig.”
Han böjde sig ner för att kyssa henne, men hon drog sig undan och rörde huvudet häftigt åt häger och vänster, slingrade och vred sig medan hon upprepade: |
| ”Lasciami, non ti voglio, non ti voglio, non ti voglio”. A quel punto, quasi contro la sua volontà, la voce di Stefano salì di tono:“Mo’ mi stai rompendo il cazzo, Lina”.Ripeté quella frase due o tre volte, sempre più forte, come per assimilare bene un ordine che gli veniva da molto molto lontano, forse addirittura da prima di nascere. L’ordine era: devi fare l’uomo, Ste’; o la pieghi adesso o non la piegherai più; bisogna che tua moglie impari subito che lei è femmina e tu maschio e che perciò dev’essere ubbidiente. |
B brano/ stycke 12a |
”Låt bli, jag vill inte ha dig, jag vill inte ha dig, jag vill inte ha dig.”
Då höjde Stefano nästan ofrivilligt rösten. ”Jävlas inte med mig nu.” Han sade om det två eller tre gånger, allt högre, som om han ville ta till sig en order som nådde honom långt bortifrån, från någonstans innan han föddes. Ordern löd; Du måstevis att du är man, Stefano, antingen får du pli på henne nu eller så får du det aldrig; din fru minste genast lära sig att hon är kvinna och du är man och därför ska hon lyda dig. |
| E Lila a sentirlo – mi stai rompendo il cazzo, mi stai rompendo il cazzo, mi stai rompendo il cazzo – a vederlo, largo, pesante sopra il suo bacine esile, il sesso erto che tendeva la stoffa del pigiama come il supporto di una tenda, si ricordò di quando anni prima lui le voleva afferrare la lingua con le dita e pungergliela con uno spillo perché s’era permessa di umiliare Alfonso nelle gare scolastiche. Non è mai stato Stefano, le parve all’improvviso di scoprire, è stato sempre il figlio grande di don Achille | B brano/ stycke 12b |
Och när Lila hörde det – jävlas inte med mig nu, jävlas inte med mig nu, jävlas inte med mig nu – och såg honom, bred och tung mot hennes späda underliv och med det erigerade könet som spände ut pyjamastyget som en tältpinne, mindes hon hur han många år tidigare hade velat ta tag i hennes tunga och sticka en nål genomden för att hon hade vågat förödmjuka Alfonso i en tävling i skolan. Han har aldrig varit Stefano, tyckte hon sig plötsligt förstå, han har alltid varit don Achilles äldste son. |
| E quel pensiero, immediatamente, come un rigurgito, portò sul viso giovane del marito tratti che fino a quel momento si erano tenuti vascosti nel sangue per prudenza, ma che erano lì da sempre, in attesa del loro momento. Oh sì , per piacere al rione per piacerle, Stefano s’era sforzato di essere un altro: i suoi lineamenti si erano ammorbiditi con la cortesia, lo squardo si era adattato alla mitezza, la voce si era modellata sui toni della di mediazione, le dita, le mani, tutto il corpo avevano imparato a trattenere la forza. Ma ora le linee di contorno che per molto tempo lui si era imposto stavano per credere e Lila fu presa da un terrore infantile, più grande di quando eravamo scese nello scantinato per andare a recuperare le nostre bambole. | B brano/ stycke 12cB |
Och den tanken kändes som en plötslig uppstötning som fick andra saker att framträda i Stefanos unga, sådana som hade legat gömda i hans blod men som alltid hade funnits där och väntat på rätt tillfälle. Ja för att bli omtyckt i kvarteret och omtyckt av henne hade Stefano ansträngt sig för att vara en annan – hans ansiktsdrag hade mjuknat när han var artig, blicken hade anpassats till hans stillsamma sätt, rösten hade formats av den försonliga tonen och fingrarna, händerna och hela kroppen hade lärt sig att undertrycka hans styrka. Men nu var de konturer han länge tvingat sig själv att anta på väg att ge vika och Lila greps av en barnslig rädsla som var större än när vi gick ner i källaren för att hämta våra dockor. |
| Don Achille stava risorgendo dalla melma del rione nutrendosi della materia viva di suo figlio. Il padre gli stava crepando la pelle, ne stava modificando lo sguardo, gli stava esplodendo dal corpo. E infatti eccolo, le strappò la camicia in petto, le denudò il seno, glielo strinse con ferocia, si chinò a mordicchiarle capezzòli. | B brano/ stycke 12d |
Don Achilles höll på att återuppstå ur kvarterets sörja och hämtade näring ur sin sons levande materia. Fadern fick hans hud att spricka upp, förändrade hans blick och bröt fram ur hans kropp. Det var han som slet upp nattlinnet så att hennes bröst blottades, kramade dem hårt och böjde sig ner för att nafsa henne i bröstvårtorna. |
| E quando lei, come sapeva fare da semper, represse l’orrore e provò a strapparselo di dosso tirandogli i capelli, annaspando con la bocca per morderlo a sangue, lui si sotrasse, le afferrò le braccia, gliele bloccò sotto le grosse gambe ripiegate, le disse sprezzante: che fai, statti quita, sei meno di una fuscella, se ti voglio rompere ti rompo. | B brano/ stycke 12e |
Och när hon övervann skräcken som hon alltid hade lyckats göra, och försökte få loss honom genom att dra honom i håret och flämtande försökte bita honom så att det blödde drog han sig tillbaka, grep henne i armarna, låste fast dem under sina kraftiga, böjda ben och sade föraktfullt: ”Vad gör du, lugna dig, du är som en liten kvist, jag kan knäcka dig när jag vill.” |
| Ma Lila non si acquietò, tornò a mordere l’aria, si inarcò per liberarsi del suo peso. Inutile. Lui adesso aveva le mani libere e chino su di lei le dava piccoli schiaffi con la punta delle dita e le diceva a ripetizioe incalzandola: Lo vuoi vedere com’è grosso, eh, di’ si, di’ si, di’ si, finché tirò fuori dal pigiama il sesso tozzo che, proteso sopra di lei, le sembrò un pupattolo senza braccia e senza gambe, congestionato da vagit muti, smanioso di sradicarsi da quell’altro pupattolo piú grande che diceva roco: | B brano/ stycke 12f |
Men Lila lugnade sig inte utan fortsatte bita i luften och försökte häva sig upp för att bli fri från hans tyngd. Det gick inte. Nu hade han händerna fria och böjde sig över henne och smällde till henne med fingertopparna gång på gång och upprepade allt hetsigare ”vill du se hur stor den är, va, säg jak, säg ja” tills han drog fram sitt kraftiga kön ur pyjamasen, och när det sträcktes ut ovanför henne såg det ut som en docka utan armar och ben som hade svällt upp av stumma skrik och kämpade för att ta sig loss från den andra, större dockan som hest sade: |
| mo’ te lo faccio sentire, Lina, guarda quant’è bello, uno così ce l’ha nessuno. E poiché lei seguitava ad agitarsi, la schiaffeggiò due volte, prima con il palmo e poi con il dorso, e tale fu la forza che lei capì che se avesse ancora resistito l’avrebbe fatto, faceva paura a tutto il rione propio perché si sapeva che con la sua forza ti poteva lanciare contro una parete o un albero – e si svuotò d’ogni ribellione abbandonandosi a un terrore senza suono, mentre lui arretrava, le tirava su la camicia da notte, le mormorava all’orecchio: | B brano/ stycke 12g |
”Nu skall du få känna på den, Lina titta vad fin den är, en som den här är det ingen annan som har.” Och eftersom hon fortsatte att kasta sig hit och dit slog han till henne i ansiktet två gånger, först med handflatan och sedan med handryggen, och gjorde det med en sådan kraft att hon förstod att om hon gjorde mer motstånd skulle han säkert döda henne – eller så skulle don Achilles göra det, han hade skrämt hela kvarteret just för att man visste att han var stark nog att kasta någon mot en husvägg eller ett träd – så hon tömde sig på all upproriskhet och gav efter för en ljudlös skräck, medan han dog sig tillbaka, drog av henne nattlinnet och viskade i hennes öra: |
| non ti rendi conto di quanto ti voglio bene, ma te ne accorgerai, e già domani sarai tu stessa a chiedermi de volerti bene come e più di adesso, anzi mi supplicherai in ginocchio, e io ti dirò va bene ma solo sarai ubbidiente, e tu sarai ubbidiente. | B brano/ stycke 12h |
”Du fattar inte hur mycket jag tycker om dig, men det kommer du att göra, och redan i morgon blir det du som ber mig tycka om dig som nu och ännu mer än nu, du kommer att be på dina bara knän och jag kommer att säga okej, men bara om du lyder mig, och då lyder du mig.” |
| Quando, dopo qualche tentativo maldestro, le lacerò la carne con una brutalità entusiastica, Lila era assente. La notte, la camera, il letto, i baci di lui, le mani sul suo corpo, ogni sensibilità, erano assorbiti da un unico sentimento: odiava Stefano Carracci, odiava la sua forza, ne odiava il peso sopra di lei, ne odiava il nome e il cognome. | B brano/ stycke 13 |
När han efter några klumpiga försök borrade sig in i Lilas kropp lika brutalt som ivrigt var hon frånvarande. Natten, rummet, sängen, hans kyssar och händer på hennes kropp och alla sinnesförnim-melser hade uppslukats av en enda känsla. Hon hatade Stefano Carracci, hatade honom av all sin kraft, hatade hans tyngd på henne, hatade hans förnamn och efternamn. |
| Storia del nuovo cognome (estratto) | Hennes nya namn (utdrag) |
Som avrundning kommer ett sista spörsmål.
Ferrante utomhus (textutdrag A)
Ferrante heter egentligen Maria Lupa