Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan. Sidan 4/7
De starkaste traditionsbärarna i Stockholmsoperans långlivade men till sitt ursprung högst disparata »gamla« Ring var sångartisterna, som med ett wagnerskt uttryck på tyska kallas »singende Darsteller« – sjungande skådespelare eller »framställare«. Internationellt verksamma artister återkom mer eller mindre regelbundet i Ringen på sin gamla hemmascen. Medlemmar av den fasta ensemblen medverkade i olika uppgifter i Ringen under hela sin artistbana.
Det är en truism att scenartistens konst försvinner i ögonblicket – åtminstone före videoupptagningarnas tid. Och att minnet av dem slutgiltigt förgår med de sista ögon- och öronvittnena. Men det finns ett omfattande material att utforska. Olika rollers sånghäften eller rollböcker kan ge besked om interpretationsdetaljer men framför allt om strykningar och ändringar av text eller sånglinje. Det materialet har hittills använts ganska litet. Dekor- och kostymskisser, planritningar och maskinmästarjournaler ger en bild av hur scenen användes. Inspicientexemplar av texthäften eller klaverutdrag låter oss följa föreställningens förlopp, ofta med mycket jordnära detaljer. Fotografier har bevarats av en del rolltolkningar – mer eller mindre lösryckta ur sitt dramatiska sammanhang – och av scenbilder, uppställda för fotografering eller från verkliga föreställningar. Det finns också ett stort antal ljudupptagningar på svenska eller tyska med olika anknytning till KO:s Ring.
De äldsta svenska inspelningarna ur Ringen är från 1903-04. Åke Wallgren sjunger till pianoackompanjemang några av Wotans solon ur Rhenguldet och Valkyrian. Den förste svenske Wotan i Rhenguldet återvände till samma avsnitt på elektriska inspelningar med orkester i slutet av 1920-talet. Ellen Gulbransons »valkyrierop« på Gramophone&Typewriter från Bayreuth sommaren 1904 har aldrig återfunnits. En version på Pathé från 1914, som flera gånger getts ut i hennes namn, är en förfalskning. Vi får nöja oss med Bayreuths flitigaste valkyria i »Träume« ur Wesendonck- sångerna och i Elisabeths hälsningssång i Tannhäuser. Däremot kan vi höra Stockholms förste Loge, tysken Otto Briesemeister, i flera avsnitt ur hans roll liksom vår förste Siegfried, Modest Menzinsky, i bl.a. smidessången.
Traditionen från Adèle Almati att ofta besätta Brünnhilde i Valkyrian med en mezzosopran fortsatte med Mathilda Jungstedt, Liva Edström och Julia Claussen. Enligt tidiga sånghäften punkterade de (lade ner) höjdtonerna i både valkyrierop och dödsförkunnelse. Först med att spela in något ur rollen på svenska blev 1919 den då tjugosjuåriga alten Karin Branzell med bönen till Wotan ur akt 3 (»Var det så skamligt«). Här dokumenteras antagligen en tidig uppförandepraxis, ganska oberörd av det samtida Bayreuth. Tonen är stadig och rak som hos sångerskor av en ännu äldre generation, deklamationen tillåts inte bryta det monumentalt burna legatot.
Andra artister med rötter i KO:s Ring, som spelat in avsnitt under 78- varvsepoken, är Ivar Andrésen, Göta Ljungberg, Conny Molin, Nanny Larsén-Todsen, David Stockman och Kerstin Thorborg, oftast på tyska och utanför Sverige. Thorborg och Branzell medverkade på Metropolitan i New York och Covent Garden i London i många bevarade radiosändningar av Wagnerföreställningar, ofta mot skandinaviska kolleger som norska Kirsten Flagstad, som studerat i Stockholm för Gillis Bratt och sjungit Wagner i Göteborg, och danske Lauritz Melchior. Deras tolkningar förändrades naturligtvis under åren i Tyskland och USA och det påverkade i sin tur både stil och spel hos ensemblen när de återkom i Wagnerroller i Stockholm.
Radiosändningar från KO finns bevarade från och med mitten av 1930-talet, dock ingenting av Ringen före 1950-talet. En delvis bevarad Valkyria från BBC 1947 dokumenterar på tyska Pålson-Wettergrens Fricka och Irma Björcks valkyria, som de måste ha lärt sig enkom för detta tillfälle, och under en dirigent, Sir Thomas Beecham, som aldrig slog den här musiken i Sverige. Björck sjunger »War es so schmählich« ur akt 3, mer lyriskt och med mer vibrato än Branzell, och nyanserar dynamiken för att tolka varje ord som en liedsångare. Detta prov på hennes Brünnhilde är en ovärderlig länk mellan Larsén-Todsen och Birgit Nilsson.
Den äldsta bevarade svenska liveinspelningen ur Ringen är från 1953. Det är akt 1 ur Valkyrian, sjungen på svenska under den tyske dirigenten Joseph Keilberth, med Birgit Nilsson och Set Svanholm. Från den första tyskspråkiga instuderingen av Wallküre 1955 finns ett omfattande material av både liveinspelningar från salongen och delar av en radioinspelning sänd i USA. (Sedermera utgivet i CD-form av Stefan Johansson. /ISL) Nästan alla artister i uppsättningen hade först gjort sina roller på svenska och de yngsta dekordelarna var från 1924. Siegfrieds tredje akt existerar i en ofullständig upptagning från en av de sista föreställningarna på svenska. I de kompletta två första akterna på tyska från 1956 är Mime Paul Kuen från Miinchenoperan, ett främmande inslag i ensemblen mot Set Svanholm, Sigurd Björling som Vandraren och Anders Näslund som Alberich.
En fortfarande svensksjungen första akt av Ragnarök från 1956 med Birgit Nilsson och Svanholm under Sixten Ehrling har tyvärr en mycket dålig ljudkvalité. Den kan kompletteras med Birgit Nilssons separata radioversion av Brünnhildes slutscen på svenska ur samma opera från 1953, inte med Hovkapellet utan i detta fall med Stockholms filharmoniker under Stig Rybrant. Leon Björkers svartröstade Hagen från 1956 skiljer sig inte avsevärt från föregångaren Ivar Andrésens inspelningar på tyska. Hans efterföljare i rollen på 1970-talet – bl.a. Kim Borg – skulle satsa mer på demoniska accenter än fylligt legato. Men Ragnarök-akten från 1956 skiljer sig i fråga om stil och tolkning mycket från nästa dokumentation av styckets historia på KO.
En jämförelse av Margareta Bergströms (f. 1919) tolkning av Waltrautes berättelse i Ragnaröks första akts sista tablå 1956 med en inspelning med Barbro Ericson (f. 1930) från 197o avslöjar större förändringar än vad som kan bero på bytet från svenska till tyska eller skilda timbre och temperament. Bergströms Waltraute lägger – med nyanser som i en lied av Schumann eller Wolf – bokstavligen ut texten i omsorgsfullt kontrasterande avsnitt. Det är ett episkt berättande med starka rötter i en äldre talteatertradition. Den lyssnande Brünnhildes alias Nilssons reaktioner är perfekt avstämda till detta. Tillsammans skapar de en stark förväntan.
Barbro Ericson hade gjort sina första lärospån bland en äldre generation Wagnersångare och sjunger 1970 med minst lika starkt engagemang i texten. Men den är inte längre i första hand en episk berättelse för en alltmer häpen lyssnare. Den borrar snarare – i ny-Bayreuths anda – mot något oroande och farligt på ett även för berätterskan okänt djup. Den lyssnande Brünnhilde får inte längre höra om omvälvningar som timat sedan hon förlorade kontakten med ett konkret Valhall; hon tvingas i stället på upptäcktsfärd i de delar av sitt eget inre som trängts undan av kärleken till Siegfried. Berit Lindholms ungdomliga Brünnhilde får inte veta vad hon inte vet utan tvingas konfrontera det hon vet att hon vet. Kanske detta är den största skillnaden mellan den regikonst, som under femtio år skapade Stockholmsoperans gamla Ring och Wieland Wagners djuppsykologiska tolkningslinje.
Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan. Sidan 4/7
1. REGI OCH FRAMFÖRANDETRADITIONER UNDER ETT SEKEL
2. DEN GAMLA RINGEN OCH DESS REGISSÖRER
3. MUSIKSTILEN I DEN GAMLA RINGEN
4. SÅNGARNA OCH DERAS INSPELNINGAR
5. WILHELM PETERSON-BERGER SOM RING-RECENSENT
6. ABENIUS OCH BRAZDAS NYA RING
7. MUSIKSTILENS FÖRVANDLINGAR