Av Nils-Göran Olve
| Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa |
Äldre inspelningar kan vara fria från copyright, men ofta handlar det om helt färska föreställningar.
Det är väl en fyra-fem olika leverantörer i USA, Kanada och Italien som jag har anlitat: Opera Depot, Premiere Opera (två olika i USA och Italien), House of Opera och någon till. Ett par av dem mejlar listor månatligen eller några gånger per år, och de har omfattande kataloger på internet. De billigaste tar bara fem dollars per cd eller dvd.
Jag har aldrig blivit lurad, annat än på så sätt att kvalitén är ojämn. Det är ju en kopia av någon privatpersons inspelning från radio eller tv man köper, eller ibland en upptagning som ”läckt” från teatern eller spelats in från salongen med en insmugglad utrustning. De ambitiösa piraterna gör spårindelning och skickar med en lista över spår. De kan också ha en varudeklaration av ljudkvalitet och andra för- och nackdelar på webbsidan där man beställer.
På så sätt kan man till exempel förvärva nästan alla föreställningar som sänds i radions P2 på lördagar. Inte bara de som kommer från stora operahus utomlands; nästan allt som sänts någonstans i världen verkar hitta ut via piraterna. För Operans radiosända premiärer brukar det dröja mindre än en månad innan jag får erbjudanden om dem. Ibland dyker där också upp ”in-house”-inspelningar och arkivfynd. Man kan förstås förvärva inspelningarna som nedladdning till sin dator, och via tjänsten Operashare på internet pågår även utbyte av ljudfiler. De främsta problemen som man har med detta som samlare är att avgöra vilken utgåva som är värd mödan. Den första version som jag köpte av SVT:s sändning 1978 av Die Frau ohne Schatten (av Richard Strauss; från Stockholmsoperan, dirigent Klobucar) hade bedrövlig kvalitet, men 2017 fick jag tag i en som är överraskande bra för att vara en piratprodukt.
Inom pop-världen talar man om fenomenet som ”bootlegs”, men då är det enligt Wikipedias definition av ordet vinstsyftet som styr. Upplagorna är mycket större, och verksamheten är tydligt illegal. Ordet lär ha att göra med förbudstidens USA, när man smugglade sprit i stövelskaften.
Är man intresserad av äldre inspelningar så är piraterna en guldgruva. Från cirka 1934 spelade de flesta radiobolag och ett fåtal privatpersoner in fragment och så småningom hela radioutsändningar från operahus. Först långt senare började en del scener själva dokumentera. För videomaterial var det vhs-apparaterna på 1980-talet som öppnade möjligheter för hemmabandarna. Så det vi numera kallar live-material finns i stora mängder, fast mycket förstås har förstörts.
Redan 1930-talets sändningar gjordes i regel med för sin tid bra mikrofoner och professionell utplacering av dem, och snart även med professionell ”rattning” av ljudbalansen mellan orkestern och olika delar av scenen. Det är vad som hände sedan som gör att kvalitén på det som bevarats skiljer sig radikalt. Länge var det graverade skivor som var ljudbäraren, och självklart blev ljudet bättre om radiobolaget spelade in på plats än om det var en amatör många mil från sändaren som gjorde det. Skivor kunde vara av olika kvalitet, liksom graververk. De senare hade ibland opålitlig och varierande hastighet.
Originalskivorna har vårdats olika väl, i vissa fall utsatts för värme och spelats flitigt så att mest brus finns kvar. Från fyrtiotalet fanns bandspelare, men inte ens femtio- och sextiotalens sångare finns bevarade så som man skulle önska. Maria Callas är ett bra exempel. Viktiga roller som Lady Macbeth (i Verdis Macbeth; La Scala 1952, dirigent Victor De Sabata) och Armida (Rossini, Firenze 1952, Tullio Serafin) finns bara bevarade i enstaka amatörinspelningar av radioutsändningar, som vid det här laget kommit ut i oräkneliga mer eller mindre officiella bearbetningar. Kanske härstammar alla från samma original? Möjligen kommer hennes Kundry (i Wagners Parsifal; konserter i Rom 1950, Vittorio Gui) från italienska radioarkiv, men den låter inte bättre än de ”privata” inspelningarna. Hösten 2017 gav hennes skivbolag (Warner – förut EMI) ut tolv av dem i en box efter förnyad ljudbearbetning, men vid det här laget är det osannolikt att det dykt upp nya originalupptagningar.
Vissa radioutsändningar som Callas enda möten på scen med Jussi Björling i Chicago 1955 i två föreställningar av Verdis Trubaduren (Il trovatore; dirigent Nicola Rescigno) spelades aldrig in, eller så har ingen insett att bandet borde bevaras. Länge fanns rykten om att någon samlare skrutit med att ha den, men efter mer än sextio år är nog hoppet ute.
Jag introducerades till den här världen för mer än femtio år sedan: 1967. Då var det förstås lp-skivor som var ljudbäraren, och hemlighetsmakeriet var stort. Skivbolagen värnade sin exklusiva rätt till artister och verk, för på den här tiden stod stora intäkter på spel. Det gällde ännu mera i pop-världen. De operaentusiaster som hade börjat ge ut lp i små upplagor med gamla och aktuella föreställningar tjänade nog inte mycket netto. Men ändå jagades de av rättighetsinnehavarna. Skivmärkena hette ofta enligt utgivarnas initialer: EJS, MRF, BJR, Morgan, HOPE, Voce. De flesta kom från USA, men vissa påstod att inspelningarna var ”discovered and processed in Italy” där hanteringen möjligen var laglig. Mot slutet av 1970-talet började skivorna säljas ”under disk” i huvudstädernas skivbutiker, och via postorder. Ofta såldes de utan ytterkonvolut, men det fanns också pirater som bifogade häften med originaltext och engelsk översättning.
För ett verk som Abbé Voglers Gustaf Adolf och Ebba Brahe (från 1788 med svensk text av Johan Henrik Kellgren, i en radioutsändning från Drottningholm 7 juni 1973, dirigent Charles Farncombe, utgiven på 3 lp av MRF 1980) är det för en svensk lite rörande att se hur någon entusiast borta i New York-trakten lagt ned allt detta jobb på något som inget ”riktigt” skivbolag vågade sig på. Hade någon radiokanal där fått bandet från Sveriges Radio, eller var det någon svensk hemmabandare som delade med sig av en kopia? Det låter riktigt anständigt, man kan läsa svensk och engelsk librettotext medan man lyssnar, och 2018 finns alltjämt ingen annan utgiven inspelning av verket varken på lp eller cd.
Piraterna slapp förstås betala royalties, men de hade inte heller distributionskanalerna för några stora upplagor. Artisterna verkar sällan ha oroat sig. Jag har hört berättelser om hur sångare som Caballé och Gedda själva samlat på sina inofficiella inspelningar. När Gedda frågade om dem på Nordiska Musikförlaget vid Sergels torg visste inte expediten om han skulle gömma undan dem, men tenoren var tydligen glad för att de fanns. Båda sjöng ju vid sidan av sin ymniga skivproduktion i många operor som bara dokumenterats på detta vis, och för oss entusiaster var ofta live-upptagningarna intressanta komplement även om det fanns en studioinspelad version. Ofta är de mer levande och intensiva, eller så dokumenterar de ett annat stadium i karriären. Jussi finns t ex i Trubaduren från olika scener 1939-60, som komplement till den officiella RCA-inspelningen 1952. Några artister som Leyla Gencer, sopran med stor karriär runt 1970-talet, gjorde få skivor men blev eftersökta på piratmarknaden. Några kallade henne ”piraternas drottning”. För Magda Olivero ledde det till en sen världskarriär med Met-debut när hon var sextiofem.
Det var band och lp som möjliggjorde piratande i större skala. I USA lanserades lp-skivan 1948 och var helt etablerad i början av 50-talet. Bandupptagningar användes allmänt av skivbolagen från ungefär samma tid, men bandspelare för hemmabruk blev vanliga först runt 1960. De första åren av lp-utgåvor var aptiten stor även på klassiska skivor, och få visste så mycket om artistnamn och orkestrar i det fjärran Europa.
Från tidigt 50-tal började lågprisbolag ge ut artister och inspelningar som i en del fall fortfarande diskuteras om de är ”på riktigt” eller pseudonyma. Det mest spektakulära fallet som ledde till rättegång var en komplett Ring med fingerade artistnamn, den första på lp, som visade sig vara gjord från en bandkopia av radioutsändningen från Bayreuth 1953. På konvoluten stod det Dresden och idel okända tyska namn. För en amerikansk köpare kunde de mycket väl existera, särskilt som DDR-artister skurits av från utländskt turnerande. En av de ”äkta” medverkande, Hans Hotter, lär ha upptäckt bluffen. En hel del intressant material med korrekta namn var alls inte studioproducerat för dessa nya, ofta små, skivbolag, utan band från tyska riksradion före 1945 (där man var tidig med bandupptagningar) som musikintresserade officerare i den amerikanska ockupationsmakten rövat med sig hem till USA och låtit gå vidare till någon kompis som grundat ett litet skivbolag.
Redan på 78-varvstiden, det vill säga före 1948, hade det hänt att skivor kom ut under pseudonym eller illegalt. Men då var det i regel de legitima skivbolagen som själva undvek royaltybetalningar genom att ge ut inspelningar med fiktiva namn. Antingen var de överens med sina artister, för att inte störa försäljningen av deras nyare och tekniskt bättre skivor, eller så undvek de royaltybetalningar genom att göra det i smyg. Även på lp-tiden har liknande serier funnits.
Men tillbaka till 1967. Det var då jag blev kund hos Edward J. Smith, urpiraten själv när det gäller opera, med skivserien EJS (”The Golden Age of Opera”) och sedermera UORC (”Unique Opera Records of the Century”), A.N.N.A. (vilket om man tar bort punkterna var namnet på hans hustru) och några till. Jag hade börjat umgås med äldre skivsamlare och som en ynnest delade de med sig av EJS:s adress och tillstånd att hälsa från dem. Och EJS började sända mig sina månatliga listor över nyutgivna skivor. Jag fick dessutom hans ”back catalogue” med indikationer om vilka skivor som han hade kvar exemplar av. Senare fick jag veta att han inlett EJS-serien redan 1954, och det lönade sig ibland att fråga även efter skivor som utgått, för han tog åter från dödsbon och kanske också en och annan butik.
Mitt första paket innehöll Mozarts Don Giovanni från 1942 med Ezio Pinza, Alexander Kipnis och andra legendariska sångare som jag bara kände från deras arieinspelningar, och med Bruno Walter som dirigent – mycket intensivare än jag väntat mig från hans sena lp-skivor. Dessutom – kanske ännu märkvärdigare – Verdis Simone Boccanegra – dirigerad av Ettore Panizza 1940, liksom tidigare nämnda Don Giovanni från Metropolitan och med Lawrence Tibbett, Elisabeth Rethberg, Giovanni Martinelli, Pinza och Leonard Warren.
Jag har behållit båda trots att det funnits många senare cd-överföringar bland vilka några kan vara bättre, andra helt enkelt vara avspelningar av de EJS-lp som jag äger. Båda var från början lördagsmatinéer på Metropolitan i New York som sändes i radio, och enligt vad jag förstått fick EJS sina inspelningar från medverkande sångare som lät en firma spela in på lackskivor från radioutsändningarna. Han var enligt sina månatliga listor vän med de flesta – till exempel hänvisade han till Jussi som ”a good friend”.
Till EJS:s affärsmodell hörde att han mörkade hur många eller få exemplar av varje skiva som tillverkades. Ibland skrev han att ”av de sedvanliga 75 exemplaren är en del bortlovade till bibliotek, så vill ni ha något av de återstående bör ni höra av er snabbt”. Men jag kände flera bara i Stockholm som köpte från honom, och när jag numera ser dem på andrahandslistor så bekräftas intrycket att de gjordes åtminstone i några hundra exemplar.
Listorna var ofta roande läsning. Han skröt med hur märkvärdiga de ovanliga operor och upptagningar han gav ut var, eller ledde i bevis att den ena eller andra sångaren var den märkligaste som funnits. Själv var han tydligen född 1913 och stolt över att han hört Enrico Caruso som sjöng sista gången i New York när ”Eddie” var sju. Han påstod sig ha blivit god vän med Lauritz Melchior 1926, men Giovanni Martinelli var hans stora favorit.
Han hörde själv till lp-skivans pionjärer och medverkade i skivbolag vars produkter såldes i butiker på femtiotalet, men som även de var rättighetsmässigt tvivelaktiga. Mest grandiost namn hade ASCO: American Stereophonic Corporation, som aldrig gav ut en enda stereoskiva – däremot delvis nygjorda inspelningar med Melchior, Martinelli och Ponselle, alla då runt sjuttio. Via kontakter i Europa kunde han hyra en orkester billigt, tydligen oftast i Hamburg, som spelade in ackompanjemang till sånginspelningar. Med bandspelarens hjälp dubbade EJS sedan dit de åldrade sångarna i New York, kanske hemma hos honom eller i deras egen bostad.
Detta, och att många EJS-skivor faktiskt innehåller unikt material, har lett till att några flitiga amerikaner har gett ut ett par tjocka volymer där de går igenom alla hans lp, skiva för skiva, och försöker identifiera vad det är vi egentligen får höra, och med vilket varvtal skivspelaren ger rätt tonhöjd enligt partituret. Delar av en av dem går att läsa via nätet: googla ”more EJS: discography”.
På 1980-talet sedan EJS avslutat sin verksamhet så blev piratskivor vanliga även i svenska butiker. När cd tog över från lp blev det lätt att distribuera vad som egentligen var piratmaterial över hela världen. Gradvis gick skyddstiden 50 och sedermera 70 år ut för mycket intressant material, som de där Met-inspelningarna från 1940 som jag nämnde förut, och nu går det som en gång var piratmaterial lätt att hitta. År för år rullas historien upp: i praktiken är det nog inga artister eller tonsättare som kräver betalt när 50- och 60-talsinspelningar ges ut, och de djärvaste piraterna har till och med fångat upp aktuella bioöverföringar som Nina Stemmes Salome från Stockholmsoperan (av Richard Strauss, dirigent Lawrence Renes) som jag betalade fem dollars för att få.
Det har däremot snarast blivit svårare att veta vilka utgåvor man ska satsa på. Med bättre digitala verktyg förekommer nu många parallella versioner av till exempel Jussis eller Callas inspelningar, där mer eller mindre seriösa utgivare tvättat ljudet enligt sina olika ambitioner och filosofier. Vissa vill ha bort alla biljud och göra gamla inspelningar mer njutbara genom att ge dem mer efterklang. Att korrigera tonhöjd och svaj går förstås att göra mer eller mindre skickligt. Immortal Performances, ett av de mest ambitiösa (och dyra) märkena, kompenserar luckor i inspelningar genom att klippa in saknade avsnitt från andra källor. Samma utgivare har till och med klippt ihop rollbesättningar som aldrig uppträtt tillsammans. I Wagner där sångare sällan sjunger i mun på varandra går det ju att göra.
För samlare komplicerar detta livet. Sångare från tidigt 1900-tal dokumenterades bara genom ”riktiga” skivinspelningar, och när icke-kommersiella lack- och senare bandinspelningar började komma var de dyra och komplicerade att göra. Så var det fram till 60-talet. Ännu Jussi Björlings inspelningar går att överblicka och är därför komplett inventerade. Nya fynd är få och spännande händelser. Men Birgit Nilssons Isolde eller Brünnhilde finns i mångfaldiga versioner. Samma kväll kan ha spelats in parallellt av flera fans, och sedan restaurerats mer eller mindre lyckat på vägen till de där piraterna som jag nämnde inledningsvis. Hos en enda bland dem räknade jag till tolv olika cd-utgåvor av Isolde-kvällar med Nilsson. Kanske kommer allt så småningom att bli sökbart i ett enda stort arkiv? ”Vill du höra föreställningen 25 eller 27 januari, som om du satt på parkett eller tredje raden, med eller utan korrigeringar?”
Artisternas kontroll över sitt eftermäle minskar, på gott och ont. För decennier sedan läste jag hur en sopran var sur på Plácido Domingo, som till skillnad från henne var ett så stort namn att han kunde insistera på att få göra ”kosmetiska korrigeringar” av en live-inspelning innan den gavs ut. Han ville rätta till några förkylda toner. I viss utsträckning kan falsksjungningar idag rättas till elektroniskt. Det påstås att de stora skivbolagen har lagrat separata höjdtoner från berömda sångare för att kunna klippa in dem, ifall stjärnan inte är i form den dag resten av musiken spelas in. Men jag vet inte om det är sant.
Då känns det sympatiskt med direktsändningar och pirater som varken har resurser eller önskar försköna verkligheten. Ljudkvalitén kan vara usel, men för den som lärt sig lyssna igenom svaj och brus speglar inspelningarna hur det lät. Modern teknik är förstås värdefull om den kan återställa tonhöjd och lyfta fram höga eller låga ljudfrekvenser som missgynnats vid upptagningen. Men saknas de helt går de inte att återställa.
Att digitalt klippa bort hack i gamla lackskivor går ofta att göra utan att musikinformationen skadas. Däremot får man vänja sig vid brus och distorsion. Tar man bort dem försvinner övertoner och detaljer. Välljudande musikupplevelser får man söka på annat håll. Visserligen finns få skivbutiker kvar, men på internet hittar man lätt tjogvis med versioner av de kända operorna. Ändå är det ofta ”piraterna” jag söker mig till.
Nils-Göran Olve