Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud

Av Nils Göran Olve

Ward Marston heter en amerikan som gjort det till sin uppgift att restaurera gamla inspelningar av klassisk konstmusik. Riktigt, riktigt gamla: de äldsta han har gett ut gjordes 1890 på privata vaxrullar.

När det gäller kommersiellt utgivet material, sådant vi brukar kalla 78-varvsskivor eller stenkakor, är min erfarenhet att Marston är den mest pålitliga källan. Det gäller inte bara att få tag i spelbara exemplar och kopiera till moderna ljudbärare. Här är några steg på vägen, som Marston när han ger ut cd på sitt eget bolag ofta beskriver i detalj:

Exemplar tillverkade i olika länder kan vara olika användbara och bland annat beroende på kvaliteten på schellack, klimatet de vistats i under kanske hundra år. De kan från början vara olika bra beroende på om de tillverkats från fräscha, nya matriser eller i slutet av matrisens livslängd. Och självklart har nästan alla spelats med olika slitage som följd.

Gamla skivor är sällan inspelade i precis 78 varv. Vilken tonart går stycket i? Och vilken stämton kan ha använts där och då? Har artisterna respekterat originalets tonart eller transponerat? Om skivan är en av flera gjorda samma dag kan man jämföra röstklang, och kanske dra slutsatser av om andra stycken bör ha spelats i rätt tonart.

Vilken nålradie ger bäst ljud? Det är både en fråga om hur gravernålen såg ut den gången för länge sedan, och var i spåret slitaget är minst. Vilket nåltryck? Kanske till och med början och slutet av skivan bör spelas av olika, för skivans ägare kanske använde en nål som slets under spelning och nötte olika i början och slutet av skivsidan! Det kan vara bra att ha flera exemplar, om de har sina skavanker på olika ställen.

Den avspelade signalen kan förbättras. Dels handlar det om frekvenskurvan, där det gäller att spegla originalets kurva. Dels vill man i regel få bort störljud, till exempel nålrasp i frekvensområden där det inte finns någon musikinformation. (Det är omtvistat, för även trattupptagningar före 1925 kunde ibland fånga mer höga frekvenser än man brukat tro.) En del skivor lider av svaj, som numera kan utjämnas med digital teknik. Enstaka hack och liknande går också att ta bort.

Längre verk som sträcker sig över flera skivsidor – en ”78” rymde i regel bara 3-4 minuter, även om enstaka längre finns – föranleder estetiska frågor när det gäller att skarva samman tagningar. När de gjordes var de i regel separata tagningar, och tempot kan skifta vid sidbyten. Ibland sker till och med en uppbromsning före skiftet. Och de kan vara upptagna vid helt olika tillfällen, och därför låta olika. Hur mycket bör detta återges troget, eller ska man försöka anpassa ljudet och dölja skarvarna?

Allt detta har Marston brottats framgångsrikt med i decennier för sitt eget skivbolag och för andra som anlitat honom. En märklighet i sammanhanget är att han är blind, och kanske hör bättre tack vare det. Många av hans utgåvor strävar efter att vara definitiva, så till vida att han lånar samman alla kända inspelningar av en artist. Ett exempel: den spännande spanjorskan Conchita Supervia, inspelad 1927-33, gav Marston ut fyra dubbel-cd med 2004-2009. När han senare hittade fler okända tagningar blev det en ytterligare cd 2015. Drygt 200 78-varvssidor! Och det är bara ett av Marstons många projekt.

Sådant riktar sig förstås till specialister, även om en del av skivorna säkert kunde tilltala ”vanliga” musikvänner. När Marston ägnar tre cd åt historiska inspelningar av Richard Strauss sånger kommer även Jussi Björling och Kirsten Flagstad med, vid sidan av sångare för hundra år sedan med Strauss själv vid flygeln. Sedan länge är det främst via postorder, helst abonnemang, direkt från www.marstonrecords.com som man köper skivorna.

Marston har två passioner: sångare och pianister. Ja möjligen även en tredje, för han lär själv framträda som jazzpianist. Men sångare och pianister är de två spåren i hans egen utgivning. Dock hittar man hans namn även på orkesterinspelningar och stråkmusiker utgivna av andra bolag, till exempel Naxos historiska serie som nu verkar ha kommit av sig men som fortfarande finns representerad på NK i Stockholm och andra bland våra fåtaliga skivbutiker.

Även bland pianister har Marston gjort kompletta serier som sedermera fått kompletteras. Här har han också ofta genom sitt goda rykte fått ta hand om lackskivor och band från live-framträdanden. Skivorna görs i begränsade upplagor, så många är utgångna. Ibland går det dock att få specialtillverkade enstaka exemplar.

När det gäller hans sångarinspelningar gäller de ofta kompletta eller representativa utgåvor med någon viss sångare, men han har också där gett ut en del kompletta verk. En märklig sådan serie går tillbaka på det franska bolaget Pathés kompletta operainspelningar från 1911-12 och 1922-23. De gavs ut på oräkneliga, enkelsidiga skivor och skiljer sig från övriga inspelningar från den tiden genom att vi får ett intryck av hur man gjorde scenerna mellan de kända nummer som annars spelades in.

Pathé hade egna idéer om inspelning. Originalen gjordes på långa fonografrullar, som sedan kopierades till grammofonskivor. Här har alltså Marston också fått brottas med att överföringarna kan ha lyckats olika väl, och att det kan gå att hitta skivor som börjar och slutar på olika ställen. Om jag har förstått rätt gavs däremot själva rullarna aldrig ut.

Givetvis var ensembler, kör och orkester svårare att göra rättvisa, och förmodligen såldes få exemplar så att hitta spelbara original är betydligt svårare än för en känd sångares arior. Just därför är det ovärderligt för den som är intresserad av till exempel Faust eller La favorite att höra hur de dokumenterades utifrån en kontinuerlig tradition av artister vid de teatrar där de uruppförts.

En variant av detta är de cd Marston ägnat åt Meyerbeers operor. På sex cd har han samlat tidiga inspelningar ur sex Meyerbeer-operor, i huvudsak utan upprepningar av musik. Programidén är alltså att hitta så representativa tidiga inspelningar som möjligt av så mycket musik som möjligt ur verken, så att vi ska kunna höra hur de framfördes i början av 1900-talet när de i regel stått på repertoaren oavbrutet sedan de var nya.

De original vi får höra tack vare Marston är ibland helt unika och byter ägare för tusentals kronor. Bara att få tillgång till dem och rätt att hantera dem är en märklig prestation. Att de dessutom i regel låter fullt njutbart för oss som är vana vid gamla ljud är något att bara vara tacksam för. Så fanns det ett Nobel-pris för utgivning av gamla inspelningar så borde det gå till Ward Marston!

Nils-Göran Olve

PS.
Att Marstons utgåva med den amerikanska sopranen Florence Easton nämns i den engelskspråkiga artikel som The Record Collector publicerade 2007 beror på att just den varit föremål för en recension av mig dessförinnan. Omnämnandet av Nellie Melba, förra sekelskiftets mest berömda sångerska från det anglosaxiska språkområdet, motiverades av att lågprismärket Naxos i början av 2000-talet gjorde en omfattande återutgivning av hennes inspelningar. Som andra Naxos-skivor gick de att köpa till och med i svenska butiker som i övrigt inte sålde klassisk musik, och jag frågade mig i artikeln hur oförberedda köpare skulle reagera på dessa redan då hundra år gamla inspelningar. Under de tio år som har gått har försäljningen av cd-skivor, även Naxos, i huvudsak flyttat till internet, så i dag är sannolikheten förmodligen liten att någon köper en Melba-cd utan att veta vem hon är.

Ward Marston har gett ut cd på egen etikett sedan 1997, och producerat överföringar för andra sedan 1979. Se www.marstonrecords.com för aktuellt tillgängliga utgåvor. Flera bland de Pathé-operor som jag nämner ovan är i princip utgångna, och efter nio utgivna operor har ingen ny tillkommit sedan 2011. Per cd brukar de kosta 170 à 180 kronor, till vilket kan komma svensk tull och moms. Då ingår utförlig dokumentation, men den går att ladda ner från webben även om man inte köper skivorna (”Liner notes”)!
DS.