Av Nils-Göran Olve
| Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa |
Året före hade jag drabbats av opera. Efter att ha läst i Musikrevy att en nyutgiven ep med Caruso i fem Verdi-arior – upptagningar som då var femtio år gamla – hade ”långt mer än affektionsvärde” så hade den fått bli min första egenköpta skiva, och nu var det dags att gå vidare mer systematiskt och täcka in de viktigaste operorna.
Sommaren 1958 hade jag hört Traviata i en svensk radioproduktion, däremot skulle det dröja några år innan jag såg den. Sångarna på skivan var nog okända för mig, men jag hade förtroende för RCA – liksom vi pojkar hade för det mesta som var amerikanskt vid den tiden. ”Radio Corporation of America”! Förmodligen visste jag att skivmärket hemma i USA skrev sig RCA Victor, vilket lät ännu finare.
Kanske hade pappa som spelade fiol i Filharmonin också berättat att Pierre Monteux (1875-1964) skulle komma till Konserthuset den hösten. Två år senare skulle han bli den tidigast födde dirigent jag upplevt: 86-årig dirigerade han Berlioz uvertyr Korsaren på en skolkonsert. Född 1875! Jag kände svindel.
Redan från sexårsåldern hade jag förtroendet att använda familjens skivsamling. 1959 bestod den av tjugo stora lp och några små (de fanns ju då i formaten 30 cm och 25 cm), några 45-varvsskivor (där de mer tätgraverade benämndes ep, en beteckning som jag har förstått finns kvar i popvärlden) och ett sjuttiotal 78:or. Och inte nog med det: jag lekte radio och påannonserade skivorna, varvid jag hade god hjälp av Sohlmans musiklexikon som fanns till vänster om familjens radiogrammofon.
En annan historisk svindel som jag minns är när jag slog upp dirigenten för Fritz Kreislers inspelning av Mendelssohns violinkonsert, en av mina favoriter: Sir Landon Ronald. Sohlmans talade om att han dog 1938! Jag var sju eller åtta år, och hade underligt nog inte insett att skivorna på vår hylla låste fast framföranden som kunde ha skett många år tidigare. Kanske var det i det ögonblicket mitt samlande av historiska ljud började.
Snart läste jag inte bara Musikrevy utan åldrande översikter över tillgängliga inspelningar. Carl Bruuns bok från sent fyrtiotal fanns på vår närmaste biblioteksfilial, fast man fick tjata sig till tillträde i dess vuxna avdelning där det också gick att låna svenska operalibretti (ijtca var väl deras beteckning?), och ett par år senare gick jag till ”stora” Stadsbiblioteket vid Sveavägen och letade uppgifter i The Gramophone Shop Encyclopedia. En skivnörd var född, fast ordet inte fanns ännu.
Jag var inte ensam i min generation, och jag träffade sedermera andra samlare bland dem som var några decennier äldre och i dag är borta. För dagens unga med tillgång till Spotify och andra streaming-tjänster verkar vår fokusering på utgåvor och omständigheterna runt en inspelning säkert mystisk. Vi var ju inte samlare i tron att skivorna skulle bli rariteter och gå att sälja för dyra pengar.
Vi använde dem. Mycket: jag minns fortfarande hur ljudet hakar upp sig en millisekund i första spåret på B-sidan av Traviata-tvärsnittet, och i vilken takt man bytte skiva i de längre verk som vi ägde på 78-varv. Jag fann det till och med intressant hur producenterna valt brottställen i en sats på 12 minuter som fordrade tre 78-varvssidor. Annars var väl det ljudtekniska inte min besatthet.
Nej, skälen till att vi vördade våra få skivor och intresserade oss för dem var nog andra. För det första var de dyra. Min Traviata-skiva hade nått Sverige via Teldec i Tyskland, som även gav ut Telefunken och en del av de Decca-skivor som nådde oss. -C sist i skivnumret var deras tillägg för att ange att skivan såldes till mediumpris, som då var 24 kronor. Det motsvarar 300 kronor i dagens pengar.
Skivköp skedde inte lättsinnigt, inte ens på rea när ett vanligt pris var 15:95. Hade jag köpt La traviata komplett hade priset varit två eller tre gånger vad mitt tvärsnitt kostade – ja mera, eftersom de kompletta såldes till fullpris. En treskivorsopera kostade under större delen av femtiotalet 99 kronor. Sterlings på Regeringsgatan gav ut en grundlig katalog över sitt utbud 1953. Där finns en Traviata, nämligen Toscaninis radioversion från 1946 på två skivor. Alltså 66 kronor – motsvarande en tusenlapp i dag. Inte undra på att skivor såldes med provlyssning och rådgivande betjäning.
En andra anledning var att utbudet var begränsat. Teknikskiftet när lp introducerades 1948-1952 innebar även att man började använda bandspelare i stället för graververk för studioinspelningar, och för min generation var det tydligt att de inspelningar som vi köpte, förutom vissa som kunde ha historiskt värde (jämför Caruso ovan), var gjorda under det optimistiska femtiotalet. Från ungefär 1960 skulle de helst vara inspelade i stereo, åtminstone för oss som var lite ljudintresserade.
Under femtiotalet gjordes fem kompletta studioinspelningar av La traviata, en vardera på Cetra, Decca, Columbia, RCA och HMV. Alla lagerhölls inte i Sverige, och ur några fanns inga tvärsnitt på en lp, som den skiva jag köpte. Exklusiviteten gjorde också att inspelningarna gjordes med omsorg och med handplockade artister. De nämnda bolagen hade sina ”stall” av sångare och dirigenter.
Mitt Traviata-tvärsnitt är typiskt: visserligen gjorde sopranen Rosanna Carteri inspelningar för några andra skivmärken, men hon blev under sin korta karriär ingen riktig stjärna. Däremot var barytonen Leonard Warren RCA trogen under tjugo år, liksom tenoren Cesare Valletti under tio. Att de skulle möta till exempel Maria Callas eller Renata Tebaldi på skiva var otänkbart, eftersom de tillhörde Columbia respektive Decca. Att inspelningen är gjord på Romoperan, förmodligen 1956, är också helt normalt: den fungerade sommartid som studio för RCA. Dirigenten Monteux var också RCA-artist under mer än tjugo år.
Den här troheten plus det ringa antalet inspelningar gjorde det lätt för skivsamlare att överblicka utbudet. Snabbt insåg vi att nästan alla Columbias operor hade Maria Callas, Giuseppe Di Stefano och Tito Gobbi på rollistan och utgav sig för att komma från La Scala i Milano. Att just La traviata har en annan sopran, berodde – trodde vi, säkert korrekt – på att Callas tidigt i karriären hade spelat in två operor på Cetra, varav den ena var La traviata. I stället fick vi höra Antonietta Stella, en uppåtgående sångerska vid den tiden.
Var det Callas, Cetra eller Columbia som hindrade en nyinspelning med Callas? De nästan fasta konstellationerna – Renata Tebaldi och Mario Del Monaco på Decca; Zinka Milanov och Jussi Björling på RCA – gjorde också att artisterna lärde känna varandra. Upptagningarna fick ta flera veckor, vilket också gynnade teknikerna och kamratskapet.
Det begränsade utbudet förde därför med sig vad jag ser som en tredje anledning till att vi lyssnade så noga på de inspelningar som fanns och läste varje ord på skivkonvoluten. Många inspelningar från den här tiden var – är! – faktiskt väldigt bra. Omständigheterna gjorde att de i mångas öron fortfarande är giltiga.
Det är inte bara för att de mutade in sin position i skivhistorien när konkurrensen där var mindre. Exklusiviteten och pengarna gjorde att man då kunde samla ledande artister och vänta sig att de gjorde sitt bästa. Många av dem hade också, som Monteux, kunskap om traditioner som gick tillbaka till tonsättarnas egna tidevarv. Betydelsen av sådant kan man förstås tvista om.
Men även om Monteux inte var känd som Verdi-dirigent är det intressant att han hunnit en bra bit på sin karriär före Verdis död och träffade många av Verdis samtida, till exempel när han i ungdomen spelade altfiol i Paris orkestrar eller 1917/18 dirigerade på Metropolitan i New York.
Går jag vidare i listan över samlarskäl så kommer jag till något som kan verka mer nördigt: att exklusiviteten och det begränsade utbudet tog sig uttryck i nyskapande design, anpassad till nationella marknader, och ofta genom märkliga samarbeten. Frihandel rådde ännu inte, så i de stora länderna gällde att skivorna tillverkades lokalt. Språkkunskaperna var sämre än nu, så ofta gjorde varje lands bolag sina egna ambitiösa baksidestexter.
Och lp-formatet medgav omslagskonst där ibland kända konstnärer anlitades. Ännu var koncernerna inte multinationella.
Just min första RCA-lp är ett bra exempel. Fram till 1957 fanns amerikanska RCA Victor inte i norra Europa. I femtio år hade firman haft ett nära samarbete med HMV (His Master’s Voice) – den lyssnande hunden Nipper hade varit logotyp för båda bolagen. Som en av de sista HMV-utgåvorna av RCA-material släpptes Monteux nya kompletta Traviata på tre HMV-lp (ALP 1419/21) i mars 1957, för att dras in bara ett år senare.
När jag köpte min lp 1959 var det alltså nytt och spännande att RCA kommit till Sverige, om än via en tysk mellanhand. Nu var omslagsbilden den amerikanska, och för mig som börjat läsa den amerikanska Schwann-katalogen kändes det på något sätt mer rätt. Jag misstänker att den kortlivade HMV-pressningen i dag har högre samlarvärde.
Att hålla reda på vilka samarbeten som fanns – att Deutsche Grammophon kom ut som Decca i USA, att amerikanska Decca inte var europeiska Decca men tillverkades för Europa av det bolaget under etiketten Brunswick, att europeiska Decca sålde sig som London i USA eftersom Decca var upptaget – och de skillnader i kopplingar, konvolut och skivnummer som detta ledde till blev en egen vetenskap.
Liksom mer eller mindre berättigade förmodanden om vilka utgåvor som lät bäst. Nog hade USA-utgåvorna mer briljans, nog var de tyska lite tämjda för att den fattigare befolkningens enklare grammofoner annars inte skulle klara dynamiken och transienterna? Kunde man kanske läsa ut av matrisnumren (ingraverade i plasten vid utgångsspåren) om de verkligen var matriserade olika?
Detta blev särskilt viktigt när amerikanska skivor började sippra in på den svenska marknaden. Handelsregler gjorde att bolagen kunde förhindra ”parallellimport”, det vill säga att en svensk agent eller butik tog in skivor direkt från till exempel USA och därmed förbigick bolagens egna dotterbolag i Sverige. Vissa utgåvor – ja, vissa inspelningar – gick bara att köpa i Sverige om bolaget lagerhöll dem eller tog emot specialorder. Det bidrog i och för sig till skivsamlarlyckan att äntligen få en skiva som man väntat på i månader. (Jämför med dagens åtkomst via nätet!)
Men när Samsons på Drottninggatan 1958 eller 1959 började sälja direktimporterade skivor från USA, och vederbörligen stämdes för detta, var fascinationen hos oss unga samlare stor. Då amerikanska skivbolag hade namn och symboler på sina konvolut som andra ägde i Europa så hade de visserligen klistrats över, så att RCA:s hund fått en svart lapp över sig, liksom namnen Columbia och Decca på skivor som inte fick heta så i Europa.[1] (NOT)
Egentligen tyckte vi nog att särskilt London-varianterna av Decca-skivor hade fula och grälla omslag jämfört med de brittiska originalen, men det kändes exotiskt och spännande att välbekanta skivor kunde se så annorlunda ut.
Sedan öppnade sig världen. På sextio- och sjuttiotalen internationaliserades skivbranschen, och på åttiotalet kom cd – på gott och ont. Vi tappade räkningen på inspelningar av La traviata, och välproducerade skivor blev undantag snarare än regel. Från åttiotalet vräktes mer eller mindre legala live-upptagningar ut på marknaden, och den sista ambitiösa inventeringen i bokform (redan gammal: från år 2000) av alla operainspelningar upptar 87 utgivna versioner av La traviata. I dag är de säkert långt över 100, och då ingår inte de som inte hamnat på skiva men ligger ute för nedladdning.
Ändå finns det kvar några som samlar på riktiga skivor, särskilt lp. Kanske till och med några som bara gör det så att säga postumt. För oss som var med när lp-marknaden levde så är det självklart mycket nostalgi i detta. Att kunna köpa för en tia på Myrorna något som inte gick att få tag i när det var nytt, men som vi läste om i katalogerna, sparade pengar till och kanske till slut kom över – ja det är nästan oansvarigt lätt.
Är det en tidig utgåva ger helheten: fodralet, etiketten, reklamen för andra skivor på innerpåsen – en stark tidsbild som smälter samman med de tolkningsideal som präglar framförandet. Jag försöker också lyssna som om skivan var det unika, värdefulla föremål den en gång var. Fast det är lätt att brista i vördnad när man tänker på tian den nu brukar kosta, och att den på min hylla snart kan få sällskap med fler skivor än i en hel, välsorterad butik när den var ny.
Min LM-2044-C återsåg jag faktiskt härom veckan på Myrorna. Ja, samma exemplar – där fanns spår av min nummeretikett. 1991 i New York på en lp-utförsäljning köpte jag ett snyggt exemplar av den kompletta inspelningen (LM-6040, två lp, inte den ursprungliga treskivorsutgåvan), och lät min slitna första lp gå vidare till en vän. När han flyttade för ett antal år sedan bar han sina lp till Myrorna. Och nu dök den upp i Ropstensbutiken. Jag köpte den inte. Trots samlarvurmen – den kompletta är på alla vis mer värd att ha.
Däremot skulle jag kanske köpa ALP 1419/21 om den dök upp billigt.
Läs även Nils-Göran Olves “Mitt första Wagner-år – Del 2 av en skivsamlares memoarer”
fotnot [1] Min bloggvärd berättar att hens exemplar av amerikanska Columbias utgåva av Blomdahls Aniara sålunda har omnämnandena av skivbolag på skivfodral och etiketter överklistrade med namnet Samson. Upptagningen gjordes (förmodligen 1960) i Wien med den amerikanske dirigenten Werner Janssen, kör och orkester från Volksoper men nedflugna solister från Stockholmsuppsättningen. I Europa tillhörde namnet Columbia EMI-koncernen, och samarbetet över Atlanten var brutet sedan några år, så dels fick skivorna inte säljas i Sverige, dels – det mer uppenbara brottet – fick inte varumärket användas här. I stället hade amerikanerna utbyte med Philips, och Aniara kom faktiskt ut på den etiketten i Europa. Jag har dock aldrig sett den utgåvan i stereo, och kanske var det därför som inte så få gick till Samsons för att köpa den amerikanska pressningen. Den dyker fortfarande upp ibland i Stockholms andrahandsbutiker och är värd att ha, även om det i dag går att köpa radioutsändningen från premiären i bra monoljud på pirat-cd via nätet. Den har fördelen av en kör som till skillnad från wienarna förstår vad de sjunger, och en dirigent – Sixten Ehrling – som varit delaktig i verkets tillblivelse. Vilket inte hindrar att Columbia-inspelningen, som aldrig getts ut på cd, även den är svensk musikhistoria.