Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan. Sdian 2/7.
Den starka svenska Ringtraditionen på KO levde under mer än halva 1900-talet i en scenisk gestaltning, som från början skapats av flera sinsemellan oberoende regissörer och scenografer (dekoratörer). Den koncipierades aldrig i något skede medvetet som en helhet. Men för generationer av publik fungerade den som en sådan, främst sammanhållen av två krafter: Wagners dramatiska berättelse i svensk översättning och Wagnertraditionen hos sångare, dirigenter och orkester vid Kungliga Operan. Här följer en uppställning över detta teatrala lappverk.
| PREMIÄR | REGI | DEKOR / MASKINERI | DIRIGENT |
| 1895 Valkyrian | Axel Rundberg | Carl Grabow (akt 1–2) | Andreas Hallén |
| & Christian Jansson (akt 3) | |||
| 1901 Rhenguldet Johannes Elmblad | Max Bruckner / | Richard Henneberg | |
| Friedrich Kranich (maskineri) | |||
| 1905 Siegfried | August Lindberg | Thorolf Jansson / | R. Henneberg |
| Karl Krahé (maskineri) | |||
| 1906 Valkyrian | C.A. Söderman | Carl Grabow (akt 1–2) | R. Henneberg |
| & Th. Jansson (akt 3) | |||
| 1907 Ragnarök | C.A. Söderman | Th. Jansson | R. Henneberg |
| 1924 Rhenguldet Armas Järnefelt | M. Bruckner (bild 1, 3) | A. Järnefelt | |
| & Th. Jansson (bild 2, 4) | |||
| 1924 Valkyrian | Armas Järnefelt | Th. Jansson (även akt 1–2) | A. Järnefelt |
| 1938 Rhenguldet | Harald André | Jon-And | Nils Grevillius |
| 1959 Valkyrian | Bengt Peterson | Thor Hörlin | Sixten Ehrling |
De första Ringregissörerna hade olika yrkesbakgrund men delade en förankring i samma teatertradition. Valkyrians förste svenske regissör, Axel Rundberg (1853-1901), var son till en trumpetare i Hovkapellet. Han var även sångare, tenorbaryton, utbildad på 1870-talet vid Kungliga Teatrarnas elevskola (de sammanhållna Operan och Dramaten) i en teaterkultur, där genrerna talteater, sångspel och opera fortfarande i hög grad blandades. Rundberg var i sitt andra äktenskap gift med den första svenska Brünnhilde, mezzosopranen Adèle Almati. Åren 1893-97 var han 1 :e regissör vid KO. Hans avgång föranleddes av personalkonflikter med bl.a. häftig parti¬bildning kring hustruns konkurrens med kollegan Matilda Jungstedt om Carmens roll, där sångerskorna och deras anhängare i publiken hävdade diametralt motsatta tolkningar.
Den förste regissören av Rhenguldet, Johannes Elmblad (1853-1910) var bassångare och hade studerat sång för två tidiga »wagnerianer« – svensken Fritz Arlberg och den naturaliserade fransyskan Pauline Viardot-Garcia, som också var personlig bekant med »mästaren« Wagner. År 1876 hade Elmblad som tjugotreåring medverkat vid de första Bayreuthfest¬spelen under Richard Wagners personliga ledning och sedan utvecklats till en internationellt uppskattad Wagnertolk. Vid Metropolitan i New York 1887-88 återfann han bland kolleger från Bayreuth några av tidens främsta musikdramatiska artister, Albert Niemann (även remarkabelt nog Tannhäuser i Paris 1861), Lilli Lehmann och Marianne Brandt (Kundry i Bayreuth 1882). Han medverkade i Angelo Neumanns av Wagner auktoriserade turnéversion av Ringen, bl.a. i Ryssland 1889. CosimaWagner engagerade Elmblad till Bayreuth 1896-1904. Hon beskriver i brev hur hans Fafner starkt bidrog till Rhenguldets karaktär och i Siegfried nådde det sublima.
På Elmblads regiarbete ser Cosima mer kritiskt. I ett brev till svenske tidningsmannen Fredrik Vult von Steyern skriver hon att basens tidigare »tygellösa levnad« inte gett hans begåvning tillräcklig riktning. Därför hamnar han som regissör ibland i det »operamässiga«, då han snarare beto¬nar verkan än orsaken – en känd formulering av hennes döde make om Meyerbeer och grand opéra. Men ännu 1904 betecknar Cosima svenskens Fafner som »unersetzlich!« (oersättbar!). Elmblad regisserade Wagner och mycket annat inte bara i Stockholm utan också vid Metropolitan i New York samt nederländska och tyska scener. Som sångare är han mindre känd än andra kolleger i samma generation då han inte tycks ha efterlämnat några inspelningar. Emellertid ger dirigenten Bruno Walter i brev och minnesskildringar från sina nybörjarår i Breslau 1896-97 levande bilder av den jättelike basen som arbetskamrat och vän.
Siegfrieds förste regissör i Sverige, August Lindberg (1846-1916), var en av svensk teaters stora förnyare som skådespelare och regissör. Som revoltör och fribytare hade han tillbringat ganska kort tid i KT:s elevskola och ledde under större delen av sin karriär ett eget sällskap, som turnerade i hela Skandinavien med avancerad dramatisk repertoar. Bl.a. betydde Lindberg mycket för den senare Henrik Ibsens kontroversiella dramatik (Ett dockhem, Gengångare, Vildanden) och dess genombrott hos en större publik i Norden. Från 1880-talet tillhörde han i perioder Dramaten och/eller Operan som regissör men var i hög grad en orolig ande, länge illa tåld för sin oförbehållsamma kritik av skådespelarkonst och traditioner vid Kungliga Teatern, senare Dramaten. När han regisserade Siegfried var han en nestor i branschen, från vilken man väntade sig konstnärligt genomtänkt arbete av god kvalitet, höjt över teaterrutinen, men knappast förnyelse.
Carl August Söderman (1860-1916), som stod för regin i den första svenska Ragnarök, var operasångare, baryton – han hade studerat sång för bl.a. Axel Rundberg – och hade 1895 varit den förste svenske Wotan i Val¬kyrian. I stället för åt skapande konstnärer som Lindberg anförtroddes regifunktionen fortfarande åt äldre erfarna artister med auktoritet och rutin nog att leda sina kolleger genom arbetet och tillsammans med maskinmästaren få pli på teater tekniken. Söderman (junior) var född och uppvuxen på Kungliga Teatern. Han var son till tonsättaren August Söderman – kor¬mästare vid KO – och skådespelerskan Eva Söderman, därtill gift med sångerskan Erika Bergensson och far till sångerskorna Greta och Ingalill Söderman, bägge verksamma in på 1900-talets andra hälft. Carl August Söderman var en typisk företrädare för en teater- och musikdynasti av samma ryktbarhet som de på Kungliga Teatern under generationer domi¬nerande familjerna Almlöf och Strandberg.
Finländaren Armas Järnefelt (1869-1958) var dirigent vid KO 1905-32 och 1 :e hovkapellmästare. Han blev Ringens regissör vid de repriser, då dess två första delar gavs större enhetlighet genom att delvis nyinsceneras med kompletterande scenografi av Thorolf Jansson. Att låta dirigenten regissera kan kanske ses som en strävan att ur den musikaliska tolkningen skapa en djupare enhet i en teatralt disparat Ring. Järnefelt tillhörde en svenskspråkig men starkt fennoman kultursläkt, komponerade populär orkestermusik och är idag kanske mest ihågkommen som bror till Jean Sibelius hustru Aino. Endast en inspelning finns från honom ur Nibelungens ring, ett konsertframförande av Siegmunds vårsång ur Valkyrian från 1939 med David Stockman, som aldrig sjöng den rollen på scenen men var den förste Tristan och Parsifal på KO. Järnefelt var en mycket erfaren teaterkapell¬mästare, gift i tur och ordning med två framstående Wagnersångerskor.
Finländska Maikki Pakarinen-Järnefelt var bl.a. Sieglinde på Stockholms¬operan 1904. Rikssvenska Liva Edström-Järnefelt (1876-1971) var dess första Kundry i Parsifal. Under sitt engagemang 1897-1926 gjorde Liva Järnefelt ett tiotal roller i Ringen. Dessa instuderingar gav hon som privat¬lärare i scenframställning in på 1940-talet vidare till sångerskor som Gert¬rud Pålson-Wettergren, Irma Björck och Margareta Bergström. Armas kunde alltså diskutera Ringens intrikata gestalter och handlingsförlopp hemma med en expert, som från sin första säsong vid KO och under samt¬liga tidigare iscensättare hade spelat förutom rhendöttrar, nornor och valkyrior såväl Fricka och Erda som Brünnhilde i Valkyrian.
Yrkesregissören Harald André (1879-1975), som signerade nyuppsätt¬ningen av Rhenguldet 1938, var utbildad i Tyskland som bl.a. pianist, instuderare och teatervetare och verksam som regissör vid KO i tre perio-der – 1907-08, 1910-24 0ch 1932-36. Operachef var han 1939-49. Han gjorde en internationell regikarriär på 193o-talet, bl.a. vid La Scala i Milano och Covent Garden i London. Hans sista uppsättning var Berlioz Trojanerna på KO våren 1958.
Regelbundna framföranden av hela Ringen gavs oftast en gång per säsong under större delen av perioden 1907-59 med skiftande regissörer. Affischerna ger fler regissörsnamn än de ovan nämnda. Ibland fyllde de en funktion liknande vår tids regiassistenters arbete med att sätta liv i repri¬ser av andras uppsättningar, ibland gjorde de ett självständigare arbete. Man höll sig till grundkonceptet men kunde variera detaljerna. André återkom till Ringen upprepade gånger och var den regissör som hade ansvar för flest kompletta cykler, dessemellan avlöst av Armas Järnefelt, Harry Stangenberg och andra. Men Harald André identifierades i hög grad med »den gamla Ringen« och dess spelstil och uppfattades av yngre genera¬tioner som dess upphovsman – en sanning med stor modifikation.
En verklig gemensam faktor i Ringen blev Sigrid Elmblads svenska översättning, som användes från och med Rhenguldet 1901. Senast 1906 tycks den ha ersatt Oscar Bensows översättning av Valkyrian. Sigrid, f. Petters¬son, var författare, gift med Johannes Elmblad, och tolkade bl.a. Ibsens Brand till svenska. Hennes version lärde generationer av svenska sångare och lyssnare Ringen och användes – om än i alltmer bearbetat skick – till 1955 eller så länge som verken gavs på svenska. Ofta kritiserad för sina arkaiserande nybildningar (»stalp« för stupade) och sin konstlade allitera¬tion var den ändå mycket läst i en utgåva med ledmotiven som utvikbara notexempel efter mönster av auktoriserade tyska textböcker.
Vid sidan om Harald Andrés regiinsatser och Sigrid Elmblads översättning var ett tredje enhetsskapande element Thorolf Janssons dekor till större delen av de fyra kvällarna från och med den första kompletta Ringen säsongen 1907-08. Men de miljöer, som Max Briickner hade skapat i Bay¬reuth för floden Rhens botten och Nibelheims gruvor, byttes först 1938 mot nya scenbilder av Jon-And.
Den Ring-cykel, som affischerades spelåret 1959-60, hade ännu fler upphovsmän. Rhenguldet gavs fortfarande i uppsättningen från 1938 med Jon-Ands dekor. Inför Stockholmsoperans gästspel vid Edinburghfestspe¬len 1959 hade en ny Valkyria skapats av regissören Bengt Peterson (1923-2004) i scenografi och kostym av Thor Hörlin och med Sixten Ehrling som dirigent. Siegfried och Ragnarök skulle fortfarande ha getts i Thorolf Janssons drygt femtioåriga scenbilder om inte operachefen, hjältetenoren Set Svanholm – annonserad för alla fyra kvällarna som Loge, Siegmund och bägge Siegfried – hade blivit sjuk i halvlek.
I motsats till det nya Bayreuth, där flera svenska artister framträdde parallellt, tycks man i Sverige på 195o-talet inte ha känt något behov att i sin Wagnerstil distansera sig från något fascistiskt eller nationalistiskt förflutet. Först idag har t.ex. den österrikiska historieprofessorn Brigitte Hamann och andra visat hur djupt involverad i Hitlers miljö just den Wieland Wagner hade varit, han, som från och med de första festspelen efter kriget 1951 hälsades som omtvistad men hälsosam radikal förnyare. Den moderne teatermannen ersatte hästar, hjälmar och granskog med freudiansk djuppsykologi och raffinerad ljusregi. Hans av bl.a. Jung inspirerade symboliska tolkningar av det arketypiska och »eviga« i farfaderns verk skulle möjligen – om vi skall tro Hamann – snarare dölja än förklara det wagnerska tankestoff, som efter¬tryckligt komprometterats av nazismen.
I Stockholm samsades länge gammalt teatermåleri med naturalistiska granar och klippor i djupet av Rhen med pseudogermanska sköldar, brynjor och hjälmar och de drakar och björnar från den folkliga underhållningsteater som Wagner själv var så förtjust i. Detta vid en tid då berömda svenska Wagner sångare, som varken Bayreuth eller Metropolitan klarade sig utan, sedan länge vants vid en betydligt modernare scenisk kostym på andra håll. Vid den sista »gamla« Stockholms-Ringen skulle denna teaterrekvisita med rötter i Bayreuth före 1900 dessutom ha kontrasterats mot Hörlins 5o-talsmodernism, där arkaiserande huvudbonader av minoisk inspiration för gudaparet Fricka och Wotan redan väckt viss förargelse.
Folke Abenius och Jan Brazdas såväl i Stockholm som på internationella turnéer mycket uppskattade nyuppsättning av Ringen blev alltså den första svenska enhetligt genomförda gestaltningen av hela verket. Framför allt väckte deras arbete med ljuset som inte bara stämningsgivande utan bildskapande element stor uppmärksamhet. Deras Ring kunde också när den var ny av många ses som ett senkommet försök att uppdatera Stock¬holmsoperans Wagner-tradition till samma grad av scenisk modernitet, som sedan 1951 präglat Wagners sonsöners Bayreuth, väl bekant även för många i den svenska operapubliken.
Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan. Sdian 2/7.
1. REGI OCH FRAMFÖRANDETRADITIONER UNDER ETT SEKEL
2. DEN GAMLA RINGEN OCH DESS REGISSÖRER
3. MUSIKSTILEN I DEN GAMLA RINGEN
4. SÅNGARNA OCH DERAS INSPELNINGAR
5. WILHELM PETERSON-BERGER SOM RING-RECENSENT
6. ABENIUS OCH BRAZDAS NYA RING
7. MUSIKSTILENS FÖRVANDLINGAR